När det gäller asylärenden har gränsen för hur mycket vi kan tumma på mänskliga rättigheter av politiska och ekonomiska skäl sedan länge passerats till den grad att jag, och många andra erfarna biträden, inte längre med hedern (och advokattiteln) i behåll kan acceptera att ta uppdrag som offentliga biträden i asylärenden.
Advokat Emilie Hillert skriver: Det räcker nu!
Tänk dig att du skulle bli förordnad som offentlig försvarare för en ny klient och du får inte träffa eller prata med klienten före det inledande polisförhöret. Tänk dig att du inte ens hade blivit tillfrågad om du var villig att åta dig det aktuella ärendet. Det är nämligen polisen som förordnar och du skulle få vetskap om förordnandet först genom ett e-mail med meddelandet att:
”polisen har förordnat [dig] som offentlig försvarare för individ [målnummer].” Du är förordnad och i och med det träder dina skyldigheter som advokat in. Du har inte kunnat göra någon jävskontroll. Du vet inte vem du företräder eller vad det gäller.
Tänk dig att polisen i en kalender som kallas din, men som polisen styr över och har fri tillgång till, själva bestämmer när polisförhöret ska äga rum, plats och tidsåtgång. De gör en bokning i ”din” kalender och du får vetskap om det via ett e-mail. Huruvida det ens finns fysisk möjlighet att till exempel resa mellan de olika polisförhör som bokas in tas ingen hänsyn till. För att förhöret inte ska krocka med andra engagemang, huvudförhandlingar och andra förrättningar, så måste du skriva in alla sådana i ”din” kalender hos polisen.
Efter förhöret får du ett förundersökningsprotokoll som du är skyldig att med tolk gå igenom med klienten för att kunna återkomma med eventuell erinran inom 14 dagar. Genomgången får högst ta en timme. Tänk dig slutligen att det dessutom är polismyndigheten som utifrån vad som framkommer i just det, många gånger det enda, polisförhöret som därefter meddelar ett slutligt beslut i skuldfrågan. Samma myndighet beslutar samtidigt också om din ersättning.
Utgången i detta fiktiva uppdrag är därtill helt livsavgörande för din klient. Utgången innebär skillnad mellan liv och död, i praktiken väntar ett dödsstraff om ni inte vinner målet. Skulle någon advokat åta sig ett uppdrag som offentlig försvarare med dessa förutsättningar? Skulle en advokat med handen på hjärtat kunna tillvarata en misstänkts rättigheter på ett rimligt sätt och dessutom leva upp till god advokatsed?
Naturligtvis inte.
Det är dock i dag precis dessa förhållanden som advokater som tar uppdrag som offentliga biträden i asylärenden tvingas arbeta under.
Offentliga biträden i asylärenden får inte bestämma själva vilka ärenden de tar. De får inte göra jävskontroll före förordnandet. De får inte själva boka in asylutredningar i sina kalendrar, då Migrationsverket tvingat dem att skapa kalendrar i verkets datasystem som verket sedan fritt förfogar över. De ska därtill inte träffa sin klient före asylutredningen. De behandlas som myndighetens förlängda arm och förväntas vidta de åtgärder som myndigheten önskar få utförda och inget annat.
Med dessa förutsättningar är det omöjligt för de offentliga biträdena att tillvarata sina klienters rättigheter. Deras huvudmän söker asyl, det vill säga skydd undan förföljelse i hemlandet. Många gånger med livet som insats. Hur ska deras rättigheter kunna tillvaratas när de inte får träffa sitt offentliga biträde före asylutredningen? Hur ska de få information om lagar och regler, bevisbörda och beviskrav? Hur ska de kunna förbereda sig inför den asylutredning vars innehåll är avgörande för utgången i ärendet, utan att veta vad som är viktigt att lyfta fram utredningen?
Det finns helt enkelt en gräns för hur mycket vi kan tumma på mänskliga rättigheter av politiska och ekonomiska skäl.
Om dessa förutsättningar hade gällt svenska medborgare som misstänks för brott så hade sannolikt även de ivrigaste förespråkarna för hårdare tag, förenklad lagföring och sänkta beviskrav reagerat. Det finns helt enkelt en gräns för hur mycket vi kan tumma på mänskliga rättigheter av politiska och ekonomiska skäl.
När det gäller asylärenden har den gränsen sedan länge passerats till den grad att jag, och många andra erfarna biträden, inte längre med hedern (och advokattiteln) i behåll kan acceptera att ta uppdrag som offentliga biträden i asylärenden. Det räcker nu!
Om inget omgående görs åt situationen riskerar skyddet för de utsatta människor som söker skydd i vårt land från krig och förföljelse att försvagas ytterligare genom att kompetensen hos de offentliga biträdena successivt dräneras.
Jag vill fortfarande tro att det saknas politiskt stöd för en sådan utveckling.
Emilie Hillert.
Advokat
Denna debattartikel är tidigare publicerad i ADVOKATEN nr 4, 2021
Kommentarer är stängda.