Barriärer mot brott

**Regeringen har presenterat skrivelsen Barriärer mot brott – en socialpreventiv strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet.

Syftet är att genom brottsförebyggande åtgärder hindra barn och unga att börja begå brott och får dem som börjat att sluta med brott.**

Skrivelsen måste ses som särskilt viktig, då den är undertecknad av statsministern och ytterligare fem ministrar.

Vår tids stora frihetsfråga

Skrivelsen inleds, inte oväntat, med en alarmistisk beskrivning av situationen i Sverige. Brottsligheten är systemhotande. ”Behovet av att minska brottsligheten och öka tryggheten i Sverige är därför vår tids stora frihetsfråga.”

Redan inledningen reser ett par frågor.
Är brottsligheten verkligen vår tids stora frihetsfråga? Vi befinner oss i en situation där klimatets utveckling hotar själva existensen. Högerpopulistiska krafter breder ut sig och hotar med olika typer av frihetsinskränkningar för stora grupper. Köpkraften har urholkats med tio procent och den ekonomiska ojämlikheten växer. Stora grupper klarar inte skolan, och den psykiska ohälsan hos unga har ökat kraftigt.

I skrivelsen likställs frihet med trygghet. Detta är ett orwellskt sätt att resonera. Det används också av regeringen i olika sammanhang för att berättiga frihetsinskränkande lagstiftning med hänvisning till den extraordinära situationen som kräver ökad säkerhet. När skrivelsen inleds med att Sverige är ett land ”där rättsstatens principer gäller”, så rör det sig inte om att rättssäkerhet och traditionella rättsstatliga principer ska stärkas utan att risken att utsätts för brott ska minskas.

Kunskap, kunskap, kunskap ……

Kunskap, effektivitet och utvärdering

”Regeringen ska verka för att samhällets samlade brottsförebyggande arbete bedrivs på ett strukturerat, effektivt och långsiktigt hållbart sätt.” Någon däremot?
Skrivelsen präglas av honnörsord som ständigt upprepas. Ordet kunskap förekommer 37 gånger. Det låter gott och väl, men nu är det så att regeringen inte bryr sig om en kunskapsbaserad kriminalpolitik.

Skrivelsen upprepar påståenden om fängelsestraffens goda effekt på brottsligheten genom avskräckning, behandling och inkapacitering utan att bry sig om forskningen som säger att mer fängelse kommer att ge inga eller högst marginella effekter på brottsligheten. Vad gäller utvärdering som nu förs fram som viktig, så gjordes nyligen en utvärdering av svensk narkotikapolitik. På en fråga i riksdagen vad justitieministern tänkte göra åt resultaten blev svaret: ”Ingenting”.

Samverkan

Samverkan nämns 24 gånger i skrivelsen. Och det är naturligtvis inget fel på det, men det verkar som man hört det förut. De flesta kommuner har eller har haft lokala brottsförebyggande råd. Tredje upplagan har kommit av ”Samverkan i lokalt brottsförebyggande arbete”, utgiven av Brå, Polisen och Sveriges kommuner och regioner. Tidigare kriminalpolitiska skrifter har varit t.ex. ”Allas vårt ansvar”, ”Tillsammans mot brott” och ”Vägvalet” där hela samhället skulle samverka mot narkotikan. Vad har det blivit av detta? Vilka slutsatser kan dras av tidigare arbete?

Sociala insatser

Regeringen vill satsa resurser på meningsfull fritid, sommarjobb, öppen förskola, stärkt folkhälsa och stadsplanering. Gott så, och enstaka insatser kan kanske ge en liten positiv effekt – om de nu genomförs. Insatserna ska särskilt gälla i utsatta områden, där det dock framför allt verkar var ökad kontroll av dem med utländsk bakgrund som ska gälla. Skärpt föräldraansvar med hot om vräkning av dem som begått brott, och vite eller indragna bidrag för dem som inte tar sitt föräldraansvar. För nyanlända ska bidragen sänkas för att inte ”fungera som tilldragningsfaktorer för migranter”. Varför inte begränsa mänskliga rättigheter så att Sverige inte blir attraktivt för asylsökanden?

Tidiga ingripanden

Tidiga insatser för att genom stöd och hjälp förhindra senare grova brott och kriminella karriärer låter ju bra och förs också fram i skrivelsen. Men hur ska det gå till och vad har tidigare sådana satsningar lett till? Tidiga insatser förutsätter tidig identifiering. Forskningen har inte kunnat visa att det med någon större säkerhet går att tidigt predicera vilka som kommer att begå grova brott. Det gäller särskilt de grövsta brotten, som dödligt våld, där händelsen är för ovanlig för att kunna förutses.
Under Alliansregeringen presenterades en statlig utredning (SOU 2010:5) som föreslog tidiga ingripanden för att förhindra organiserad brottslighet. Vilket blev det praktiska resultatet av de rekommendationerna?

Vad är det plötsligt som kriminalvårdare, poliser och socialassistenter nu ska göra som de inte redan gör eller prövat?

Skärpt återfallsförebyggande arbete

Det återfallsförebyggande arbetet ska utvecklas genom samarbete mellan Kriminalvården, Polisen och socialtjänsten. Vad gäller Kriminalvårdens återfallsförebyggande arbete så har överbeläggningen på anstalterna lett till att fungerande program läggs ned och ambitiösa vårdare inte vill jobba kvar. Och vad är det plötsligt som kriminalvårdare, poliser och socialassistenter nu ska göra som de inte redan gör eller prövat? Hela skrivelsen präglas av en föreställning av att man nu kommer med förslag som inte sedan länge praktiserats eller som prövats och förkastats. Vilka är de nya metoderna som ska lösa de gamla och svåra frågorna?

Varför denna skrivelse?

Skrivelsen tar upp en mängd skilda förslag utan att det riktigt går att se vad som skulle leda till minskad brottslighet. Så varför har denna skrivelse tillkommit?
Har regeringen fått kritik för att kriminalpolitiken är ensidigt repressiv och behöver blanda upp straffen med lite socialt?
Är det insatser av den typ regeringen föreslår som tidigare eller i andra länder lyckats vända brottsutvecklingen?
Inser man att politiken inte kommer att bära frukt och försöker dölja detta genom ett yvigt program?