Så stod de äntligen där, Regeringen och SD, med förslag om hur påföljdssystemet skulle reformeras och bli mer rättvist och hur brottsoffrens ställning skulle stärkas.
Kommittédirektiven till En översyn av straffskalorna samt ett reformerat och mer rättvist påföljdssystem presenterades. (Dir. 2023:115)
En särskild utredare ska göra en översyn av straffskalorna och reformera påföljdssystemet.
Så här börjar berättelsen om det nya påföljdssystemet:
När brottsbalken infördes 1965 byggde påföljdsregleringen i huvudsak på föreställningen om att straffets främsta syfte var att avhålla den dömde från att begå ytterligare brott (individualprevention). Återfall skulle motverkas genom behandling, avskräckning eller att den som har begått brott förhindras att begå brott på nytt (s.k. inkapacitering). Den individualpreventiva inriktning som över tid fick störst inflytande var den s.k. behandlingstanken. I grunden byggde behandlingstanken på idén att straff skulle ersättas med vård och behandling inriktad på orsakerna till att den dömde begått brott. Vid påföljdsbestämningen skulle därför stor hänsyn tas till hur återfall i brott på bästa sätt kunde motverkas.
Det nya påföljdssystemet innebär att alla straffskalor ska ses över med målet att höja så många som möjligt. Eftersom syftet med översynen är mera straff för att minska gängbrottsligheten och det inte finns någon forskning som stödjer att straffhöjningar är ett effektivt sätt att få brottsligheten att minska så framhävs brottsofferperspektivet i det nya påföljdssystemet.
Brottsoffrens väl och ve ska rädda upplägget i en tid när ungdomars brottslighet och mängdbrottsligheten har minskat.
Hur tänker sig regeringen och SD att brottsoffrens ställning ska stärkas?
För det första ska ”straffen och påföljderna i längd och ingripandegrad på ett rimligt sätt motsvara brottsoffers berättigade förväntan på upprättelse”. Regeringen och SD tycks inte ha en aning om vilka behov brottsutsatta har. Om brottsutsatta tillfrågas om sina behov kommer strafflängden inte högt upp på listan.
För det andra ska fängelsestraffet inte längre användas med måttfullhet och försiktighet. Bara fängelse anses ge ett tydligt uttryck för att gärningspersonen klandras för brottet. Att brottsoffer är angelägna att inte drabbas en gång till och att den bästa brottsförebyggande reaktionen kanske inte är inlåsning i brottshögskolan fängelse har inte nått regeringen och SD.
Vidare ska brottsoffren tillfredsställas genom att underlåta att tillämpa humanitetsprincipen och domarna ska inte beakta sådana förmildrande omständigheter som kan ge en kortare tid i fängelse. Det är en myt att brottsoffren är blodtörstiga när den första chocken har lagt sig. De som sitter tillsammans med Regeringen och SD på läktaren kräver däremot ständigt högre straff. De som inte själva varit närvarande vid rättegången brukar vara mest krävande.
Regeringen och SD säger sig ta brott på allvar och strafflängden är uttrycket för hur den skada eller kränkning som brottsoffret utsatts för värderas. Regeringen och SD värderar kränkningen som brottsoffer utsatts för enbart i antal fängelseår. Kränkningen ska lindras genom att en miljon per fängelseår satsas på gärningspersonens inlåsning i en byggnad. Med Beatrice Ask som moderat justitieminister höjdes 2010 straffet för allvarliga våldsbrott kraftigt. Kriminalvården beräknade att straffskärpningen skulle kosta 500 miljoner per år. Kostnaden för denna lagändring var större än den totala summa som Brottsoffermyndigheten utbetalade i brottsskadeersättning samma år. Det är oklart om brottsoffrens känsla av upprättelse ökade under de följande åren – ingen har frågat dem.
Slutligen genom att avhumanisera gärningspersonen tänker sig Regeringen och SD att brottsoffren och deras anhöriga ges mer rätt till respekt för sin mänskliga värdighet. Den människosyn som avspeglas i den tanken är kanske direktivens lågvattenmärke.
Den kriminalpolitiska utgångspunkten sägs i direktiven innebära att fokus delvis flyttas från gärningspersonen till brottsoffrets rätt till upprättelse. Man fullbordar brottsoffrens upprättelse genom att sträva efter att förlänga fängelsetiden och begränsa möjligheten för gärningspersonen att få ett kortare straff, på alla tänkbara sätt.
Inga omständigheter som kan uppfattas som otydlighet och svaghet får störa algoritmen i det nya straffsystemet.
Direktiven:
Sammantaget måste översynen av straffskalorna tillsammans med övriga förslag, innebära en påtaglig ökning av den allmänna repressionsnivån.
Det verkar som om regeringen och Sverigedemokraterna förbereder för att framtidens påföljdssystem ska kunna skötas av en AI-robot.
Hur har det blivit så att brottsoffrens upprättelse enbart verkar uppnås genom att gärningspersonen tillbringar än längre tid i fängelse, utan något annat slutmål?
Brottsoffren endast används som argument för strängare straff
Hur tror regeringen och SD att det upplevs för brottsoffren när alla resurser läggs på gärningspersonerna, och de efter rättegången återigen känner sig övergivna? Det framstår tydligt att brottsoffren endast används som argument för strängare straff. När gärningspersonen väl är inlåst lämnas offren ensamma, berövade på alla resurser och bortglömda.
Den ökade repressionnivån intecknar många miljarder för framtiden att gå till kontraproduktiv inlåsning istället för att sättas undan till brottsutsattas framtida behov.
Det framgår inte i direktiven att brottsoffer har tillfrågats om hur deras ställning kan förbättras eller vilka behov de har. Om regeringen och SD verkligen hade varit intresserade av att stärka brottsoffrens ställning och känsla av upprättelse, skulle det ha varit enkelt att konsultera de i civilsamhället som med begränsade resurser kämpar för brottsoffren.
Vilka verksamheter skulle kunna utöka det stöd de redan idag erbjuder brottsutsatta om de fick lite mer än smulor från det planerade miljardslöseriet?
Här är några exempel:
Brottsofferjouren (BOJ): För att kunna expandera sin verksamhet och nå ut till fler brottsoffer behöver brottsofferjourerna mer resurser. Brottsofferjouren skulle kunna bli mer tillgänglig genom att utvidga sina öppettider, ha fler platser där människor kan besöka dem, eller till och med genom att erbjuda mobila tjänster som kan nå människor som inte kan eller inte vill komma till dem. Brottsofferjouren skulle kunna komplettera de viktiga volontärerna med heltidsanställd personal om det fanns resurser.
Kvinnojourerna vet vilka enorma behov av stöd som utsatta kvinnor har och deras verksamhet kan ges ett erkännande och ett varaktigt långsiktigt ekonomiskt stöd.
Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade (RAV) erbjuder bl.a. emotionellt stöd och rådgivning till anhöriga som förlorat en nära till följd av ett våldsbrott.
Kommunens socialtjänst ska erbjuda anhörigstöd. Stödet ser väldigt olika ut i kommunerna. Krisstödet pågår ofta några månader. Därefter är det ingen som har ett övergripande ansvar.
Barnahusen samlar alla resurser på en plats för att stödja barn som utsatts för sexuellt våld. Barnahusen finns inte överallt och vuxna borde erbjudas ett liknande upplägg.
Trossamfunden öppnar sina lokaler för stöd vid allvarlig brottslighet i närmiljön.
Andra typer av stöd som inte heller är gratis:
Rättsligt stöd: Samhället bör säkerställa att brottsutsatta får den juridiska hjälp de behöver. Detta kan innebära att tillhandahålla gratis juridisk rådgivning och en egen juridisk ombudsman.
Psykiskt stöd: Brottsutsatta borde få en vårdgaranti av samhället för att möta akuta problem och framtida behov av t.ex psykologhjälp så att de slipper utvecklas till ett brottsoffer med bristande livskvalitet.
Brottsoffer kan behöva ha en kontaktperson inom regionen som kan följa vägen mot att må bra igen och föreslå lämpliga behandlingar.
Ekonomi: Den som blivit utsatt för våld i nära relationer kan ha svårt lämna en relation av ekonomiska skäl. Tänk om det fanns resurser att underlätta ett ekonomiskt oberoende för den drabbade. Den som t.ex. drabbats av ett inbrott och bostaden känns otrygg, smutsig och obeboelig bör kunna få stöd för att orka leva vidare i bostaden eller få hjälp med att byta bostad och alla flyttkostnader betalda.
Brottsoffer vill att att staten utan krångel förskotterar hela den utdömda symboliska gottgörelsen.
Om kunskapen och viljan fanns skulle regeringen kunna stärka rättigheterna för brottsoffer genom att initiera ett omvälvande paradigmskifte i rättsprocessen. De skulle kunna göra detta genom att föreslå en omorientering mot mer av Reparativ rättvisa.
Går det att acceptera en förändrad rättsprocess där brottsutsattas behov sätts främst?
Reparativ Rättvisa: Det är en metod som fokuserar på helande och återuppbyggnad snarare än straff. Detta kan innebära möten med erfaren medlare mellan brottsoffret och gärningspersonen (om offret är bekväm med det), där gärningspersonen får en chans att förstå konsekvenserna av sina handlingar och offret får möjlighet att få upprättelse genom att gärningspersonen berättar hela sanningen om vad som har hänt. Brottsoffret vill veta allt om brottet för att i framtiden slippa grubbla kring olika detaljer om vad som hänt. Vill veta hela händelseförloppet med alla plågsamma detaljer för att slippa spekulera och kunna börja sörja och bearbeta brottet.
Går det att acceptera en förändrad rättsprocess där brottsutsattas behov sätts främst?
Kan det gå att efterlikna lite av den försoningsprocess som äger rum i Rwanda efter folkmorden och i Sydafrika efter apartheid? Där är fokus att sanningen om vad som hänt ska komma fram och att staten/gärningspersonen ska erkänna brottet. Det är det viktigaste för brottsoffren!
En ändring av rättsprocessen mot Reparativ Rättvisa med medling och försoning skulle leda till att tilliten till samhällets förmåga att göra gott stärks och att många brottsutsatta slipper utvecklas till brottsoffer med ett livslångt lidande som följd.
Brottsutsatta måste förvandlas från att bara vara den som genom sitt vittnesmål ger gärningspersonen ett så strängt straff som möjligt till att bli den som ges huvudrollen i rättsprocessen och där alla möjligheter att få brottet uppklarat i en snabb försoningsprocess prövas. Huvudsyftet med rättsprocessen måste vara att den brottsutsatte så fort som möjligt ska tillfriskna fysiskt och psykiskt.
Det skulle vara bättre att utforma en annan framtidsberättelse istället för att fastna i en återvändsgränd med enbart fokus på straffhöjningar. Tänk vilken lättnad det skulle innebära för dem som utsätts för brott!
Regeringens och Sverigedemokraternas vision för ett mer rättvist påföljdssystem framstår tyvärr inte som något som skulle ge brottsoffren en känsla av upprättelse. Tragiskt nog verkar det snarare som att detta system riskerar att ytterligare kränka brottsoffren.
Frans Schlyter
Webbredaktör för TfK och har som kriminalvårdare arbetat med gärningspersoner som ofta också är brottsoffer för allvarliga våldsbrott.
……………………..
Regeringen och SD hade innan direktiven skrevs kunnat intervjua en textrobot om hur brottsoffrens ställning kan stärkas i rättssystemet. Nu missades det av någon anledning. Den som är intresserad av vad textroboten GPT-4 föreslår vid en intervju rekommenderas att läsa här.
Kommentarer är stängda.