Kriminalvården är utsatt för en överbelastningskampanj

Beläggning och prognos – en konsekvensberäkning 2033

Det pågående paradigmskiftet har genomförts genom en strid ström av tankeutkast från de regeringsbildande partierna. Tidöavtalet utgör en sammanställning av tankeutkasten som sedan successivt transformerats till lagförslag via sedvanliga offentliga utredningar eller departementspromemorior. För de verkställande myndigheterna inom rättsområdet har konsekvenserna av tankeutkasten varit svåra att överblicka. Kriminalvården gjorde dock under våren 2023 en övergripande konsekvensberäkning av framtida platsbehov och kostnader i ett 10-årsperspektiv av Tidöavtalets förslag beträffande straffrättsliga reformer som får konsekvens för just Kriminalvården.

Expansion och kostnadsstegringar

Sammanfattningsvis framtonar en bild som innebär att ytterligare 3 300 – 4 900 fängelseår kan komma att behöva hanteras i organisationen. Det motsvarar ytterligare 11–16 stora anstalter och torde generera ett ytterligare personalbehov på 3 600 – 5 400 årsarbetskrafter till en total sammanlagd kostnad om 7–10 miljarder årligen – för den lägsta prognosen. Därtill kommer årliga merkostnader för en väsentligt utökad häktes- och frivårdsverksamhet. Till dessa kostnader kommer de kostnader som Kriminalvården bedömt svåra att skatta – ofta beroende på vaghet i utformningen och/eller eller tveksamhet om genomförbarheten överhuvud taget – vid tiden för rapportutgivningen.

Vid slutpunkten för beräkningarna (2033) ser Kriminalvården en Kriminalvårdsorganisation som

härbärgerar ytterligare 2 000 häktade
innebär 35 000 intagna i anstalt jämfört med drygt 5 000 (2024 utgör basår här och i det följande)
innebär en frivårdsorganisation som hanterar 25 000 klienter jämfört med knappt 15 000 idag
ger en personalkader som beräknas öka från ca 13 000 årsarbetskrafter till ca 23 000 med glesare personaltäthet (och lägre utbildningsgrad som konsekvens) än dagens och ca 32 000 med oförändrad personaltäthet
kräver ett totalt anslagsbehov av dryga 40 miljarder jämfört med utgångspunktens 16 miljarder

Generella straffrättsliga reformer

Förändringen – om än svårbedömd – måste betecknas som mycket stor. Med vetskapen om att den rör svensk kriminalvård måste den betecknas som anmärkningsvärd. Utvecklingen påverkas inte bara av en förmodad utveckling av det som brukar hänföras till gängbrottslighet, utan i högsta grad av de generella straffrättsliga reformer som Tidöavtalet stipulerar för t.ex. behandlingen av unga, avskaffande av villkorlig frigivning och strafftidsförlängningar av en rad brott (s.k. inkapaciteringsåtgärder).

Kriminalvårdens kostnadsutveckling 2024–2033 (prognos), varav ökning med Tidöavtalet

Utan grund i allmänt ökad brottslighet riktas skärpta straff och skärpta verkställighetsregler till hela kriminalvårdspopulationen

Kriminalvården har i ett sammanhang beräknat att omkring en tredjedel av klienterna har en koppling till gängbrottslighet medan reformeringen med skärpta straff och skärpta verkställighetsregler riktas till hela kriminalvårdspopulationen (utan grund i allmänt ökad brottlighet). Fler i fängelse prioriteras framför t.ex. ökat stöd till brottsoffren som Tidöavtalet säger sig vilja sätta i centrum.

Frihetsberövande av unga och införande av ungdomsfängelse

Ungdomsbrottslighet har varit ett ständigt återkommande kapitel i straffrätten. I svenskt perspektiv skedde en förändring i hanteringen av unga brottslingar i och med avskaffandet av ungdomsfängelse 1980. Ungdomsfängelsepåföljden var ett icke tidsbestämt straff för unga mellan 18 och 21 år och instiftades 1938. Ungdomsfängelserna var inordnade i Kriminalvårdsorganisationen men i separata enheter (fängelser) och fanns både i sluten (t.ex. Mariefred) och öppen form (t.ex. Skenäs). De ursprungliga ungdomsfängelserna framstod inte som särskilt framgångsrika i arbetet att förebygga framtida brottslighet – återfallsfrekvensen var hög, vilket i och för sig kännetecknar situationen generellt sett beträffande unga lagöverträdare.

I samband med en större straffrättsreform utmönstrades påföljden och därmed ersattes ungdomsfängelserna av fristående s.k. HVB-hem med huvudsakligen privata (ca. 80%) och/eller kommunala huvudmän. Institutioner för sluten ungdomsvård inordnades i en särskild, statlig, organisation: Statens Institutionsstyrelse, SiS, (1993). Unga (15–18 år) som begår brott kan i dagsläget dömas till sluten ungdomsvård, LSU, i upp till 4 år. Lagen tillkom 1998 och det blev SiS som fick uppdraget att verkställa domen vid någon av sina enheter. I synnerliga fall kan personer i ålderskategorin 15–18 år dömas till fängelse. Sedan 2018 har ett 15-tal minderåriga dömts till fängelse. I augusti 2024 föll två domar för mord respektive anstiftan till mord på 12 respektive 10 års fängelse för två gärningsmän som var 16 respektive 15 år gamla vid gärningstillfället.

Ett ökat antal unga kommer att stifta bekantskap med traditionell kriminalvård med erfarenhetsmässiga risker för en negativ utveckling

Regeringen avser att återinföra ett slags ungdomsfängelse-system fr.o.m. 2026. Kriminalvården blir då huvudman för särskilda ungdomsavdelningar som kommer att etableras vid vissa kriminalvårdsanstalter. SiS i sin nuvarande roll som huvudman för den slutna ungdomsvården kommer således att avvecklas i och med att påföljden sluten ungdomsvård utmönstras. Separationen mellan traditionellt fängelse och frihetsberövande av unga kommer därmed att upphöra med en påtaglig risk för att ett ökat antal unga kommer att stifta bekantskap med traditionell kriminalvård med erfarenhetsmässiga risker för en negativ utveckling.

Lagen ger redan idag möjligheten att döma 15–18-åringar till fängelse i synnerliga fall

Lagstiftningen ger således redan idag möjligheten att döma 15–18-åringar till fängelse i synnerliga fall men tillämpas i liten utsträckning. Samtidigt kan det också noteras att regelsystemet för såväl HVB och sluten ungdomsvård inte anpassats till den aktuella kriminalitetsutvecklingen bland de mest kriminellt avancerade ungdomarna som vistas där. Det kan röra sig om rätten att genomföra visitationer, kontrollera besök och kommunikation med omvärlden.

De ungdomar som kartläggs när de skrivs in på SiS utrednings- eller behandlingsinstitutioner är belastade med många riskfaktorer, traumatiserade och med svåra psykiska problem. Många lider av svår ångest, sömnstörningar, suicidtankar, självmordsförsök och har varit utsatta för våld och sexuella övergrepp. En majoritet har problem med alkohol och droger. Flickorna har allvarligare psykiska problem än pojkarna och har i högre grad varit inblandade i brott (hälften av flickorna och en fjärdedel av pojkarna, men pojkarna har allvarligare brottslighet som rån, mordbrand, våldtäkt, dråp och mord vid kartläggningen av inskrivna år 2020). De tungt kriminella ungdomar som senare år begått allvarliga våldsbrott och dömts till sluten ungdomsvård är enligt uppgift från SiS ännu mer psykiskt skadade och är starkare identifierade med en kriminell livsstil. Gruppen LSU-placerade har ökat stort. År 2023 hade SiS 58 LSU-placerade. År 2024 har man 140. Problemet för SiS är att de inte har något sjukvårdsuppdrag och därför inte kan bygga upp en sjukvårdande verksamhet utifrån ungdomarnas behov.

HVB-hemmet drivs i mycket stor omfattning i privat regi viket ytterligare komplicerar möjligheterna till tvångsmedelsreglering och vårdinsatser. Den förändring som regeringen nu genomför genom införande av ungdomsfängelser ger stöd för en ökad kontroll under verkställighetstiden, medan behandlingsresultaten i termer av återfallsfrekvens knappast kan antas förbättras. Ungdomsfängelseavdelningarna kommer att ytterligare accentuera det höga beläggningstryck som Kriminalvården redan är utsatt för på grund av andra straffrättsliga reformer.

Under perioden 1999–2017 har andelen unga som återfaller i brott minskat för samtliga brottstyper utom narkotikabrott

Införandet av ”ungdomsfängelse” aktualiserar en risk för att introduktionen av en ny påföljd resulterar i s.k. net widening, d.v.s. påföljden riskerar att användas i större utsträckning än vad som ursprungligen var avsikten. Fler unga riskerar alltså att introduceras i fängelsesystemet. I en studie initierad av en expertgrupp under Finansdepartementet undersöktes gruppen ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård t.o.m. 2017. Av de cirka 70 ungdomar som döms varje år till sluten ungdomsvård på låsta SiS-hem lagförs efter två år 60 procent av pojkarna och 36 procent av flickorna igen men andelen minskar över tid. Under perioden 1999–2017 har andelen unga som återfaller i brott minskat för samtliga brottstyper utom narkotikabrott. Ungdomar som avtjänat straff inom kriminalvården är få men återfallsfrekvensen är högre.

Både svenska och internationella studier pekar på att ju mer restriktiva och stängda ungdomsinstitutionerna blir, desto svårare blir det att genomföra effektiva relationsbaserade behandlingar. Forskning visar också att ökade restriktioner riskerar att höja nivåerna av konflikter och våld, vilket hindrar utvecklingen av viktiga relationer som är avgörande för positiva behandlingsresultat. I en sluten institutionsmiljö ökar svårigheterna med att upprätthålla positiva externa kontakter med t.ex. familj och vänner som är viktiga för en framgångsrik rehabilitering.

Konsekvenser för Kriminalvårdens återfallsförebyggande insatser

Den parlamentariska Trygghetsberedningen konstaterar i sitt betänkande att Kriminalvården är navet i det återfallsförebyggande arbetet och bedömer att Kriminalvården bedriver ett i hög grad kvalitativt och kunskapsbaserat arbete för att förebygga återfall i brott, såväl i anstalt som i frivård. Skyddsfaktorer i form av arbete, bostad, utbildning och missbruks- och psykiatrisk vård lyfts fram som avgörande.

Den brottsminskning som Tidöavtalet säger sig vilja åstadkomma hindras av fängelseexpansionen. De prioriteringar som görs på ökad säkerhet och utbyggnad av fängelserna motverkar direkt de åtgärder som framhålls som centrala av Trygghetsberedningen för att minska brottsligheten.

Kriminalvården har tvingats sluta med det väl fungerande Tolvstegsprogrammet

Kriminalvården har tvingats avveckla väl fungerande motivationshöjande insatser och utvärderade behandlingsinsatser. Det finns inte plats för alla som behöver skolundervisning, yrkesutbildning, arbetsträning eller behandlingsprogram. Intagna tvingas till sysslolöshet inlåsta på avdelningar där de måste umgås med andra intagna med risk att en kriminell livsstil förstärks. Intagna låses också in i den ca 6 kvadratmeter stora cellen tillsammans med en annan intagen under fler av dygnets timmar. Det finns ingen plats för reflekterande samtal med personal eller för ensamhet.

Antalet incidenter i form av hot, våld, våldsamt motstånd, trakasserier, kränkningar och otillåten påverkan har tiofaldigats sedan 2014

Det är trängsel i alla allmänna utrymmen i verkstaden, skolan, vid TV:n och matbordet med ökat missnöje och hårdare klimat. Antalet incidenter i form av hot, våld, våldsamt motstånd, trakasserier, kränkningar och otillåten påverkan har tiofaldigats sedan 2014. Personalen tvingas arbeta mer kontrollerande än stödjande, och de med ambitionen att åstadkomma ett återfallsförebyggande arbete får inte möjligheter utan lämnar in stor utsträckning Kriminalvården. I frivården ökar kontinuerligt antalet frigivna och handläggarna hinner inte arbeta effektivt när det gäller inslussning av klienterna i samhället efter frigivning från anstalt. Samverkan med andra myndigheter hotas. Socialtjänstens brist på resurser leder till att flera kommuner prioriterar ned arbetet med att förebygga återfall, och kommunerna får inte tillräckliga resurser för att skapa trygga positiva miljöer för de frigivna.