Mikael Ribbenviks bok om migration kommenteras av Karin Fridell Anter, ordförande för föreningen Stöttepelaren.
Den 7 oktober presenterar Statskontoret sin översyn av asylprocessens kvalitet, enhetlighet och rättssäkerhet. Jag har läst den bok där Mikael Ribbenvik Cassar beskrivit sin tid som tjänsteman och generaldirektör för Migrationsverket. Jag letar förgäves efter ordet ”rättssäker”. Däremot hittar jag en rad sakfel, och jag undrar vad Ribbenvik vet om den lagstiftning som han påstår har styrt alla Migrationsverkets beslut.
Mikael Ribbenvik Cassars bok heter Migration: Genom mina ögon och ger bilden av en statstjänsteman och en myndighet som lojalt och okritiskt har att genomföra politiskt fattade beslut och som aldrig tar på sig uppgiften att tillföra expertis eller problematisera. Jag har i min läsning koncentrerat mig på perioden från 2015, då 163 000 människor sökte asyl i Sverige. Vad jag anser om Ribbenviks egen roll i det som hänt och inte hänt sedan dess är inte väsentligt i sammanhanget. Men det är inte trovärdigt när en person i hans ställning inte ens nämner den allvarliga kritik om rättsosäkerhet som riktats mot flera olika nivåer i asylhanteringen – lagstiftningen, de medicinska åldersbedömningarna och inte minst mot de dåliga rutinerna hos det verk han ansvarat för. Han nämner inte att både JO och JK har kritiserat Migrationsverkets arbete.[1]
Ribbenvik förefaller genuint ointresserad av rättssäkerhetsfrågor och beskriver den stora utmaningen efter 2015 som att kunna leverera tillräckligt många beslut
Ribbenvik förefaller genuint ointresserad av rättssäkerhetsfrågor och beskriver den stora utmaningen efter 2015 som att kunna leverera tillräckligt många beslut trots att man inte fick pengar för tillräckligt mycket personal. Han uttrycker inte det minsta tvivel på att hans myndighet har agerat korrekt och enligt de lagar och direktiv som givits.
Statskontorets översyn inriktas på asylärenden som avser konvertiter och hbtqi-personer. Den godtyckliga hanteringen av dessa grupper har uppmärksammats sedan länge men kommenteras inte av Ribbenvik. Han vill inte kännas vid att hans rättschef Fredrik Beijer 2019 sade att om en person är konvertit eller ej ligger i betraktarens öga, med innebörden att Migrationsverkets handläggare kan avgöra en persons innersta tankar och känslor.[2] Han nämner inte heller att RFSL i flera rättsutredningar konstaterat att det är näst intill omöjligt att få asyl som hbtqi-person, även om hemlandet förföljer och tillämpar dödsstraff för hbtqi-personer.[3]
En uppmärksammad grupp är de ensamkommande afghanska ungdomarna. Grunderna för att majoriteten av dem nekades asyl avhandlas med några meningar: Många av dem var födda eller uppvuxna i Iran men var afghanska medborgare. /…/ Om du knappt vistats i ett land är det svårt att påvisa individuell förföljelse där. Då återstår mer generella skäl som tillhörighet till en viss folkgrupp eller krig. Orden om tillhörighet till viss folkgrupp blir väldigt tomma när Ribbenvik inte kommenterar att internationella organisationer varnar för folkmord på Afghanistans shiamuslimska folkgrupp hazarer.[4] [5]
En mängd böcker, rapporter, debattartiklar och vetenskapliga arbeten har kritiserat Migrationsverket för bristande rättssäkerhet, som inte minst drabbade de afghanska ungdomarna. Migrationsverket har slarvat med intervjuerna, accepterat dåliga tolkar, negligerat tillgänglig landinformation och dragit egna ogrundade slutsatser om människors religiösa övertygelse eller sexuella läggning. Ribbenvik väljer att inte alls diskutera all denna kritik.
Ett stort antal barn hade godtyckligt berövats alla sina lagliga rättigheter genom att bli klassade som vuxna
Vid ankomsten till Malmö 2015 klassades hundratals eller kanske tusentals ensamkommande unga som vuxna redan vid inskrivningen hos Migrationsverket, utan annan grund än den tjänstgörande personalens subjektiva uppskattning.[6] Ett år senare kritiserades förfarandet av JO som menade att det i de flesta fall saknades förutsättningar att skriva upp åldern utan närmare utredning. Ribbenvik berättar hur han och hans rättschef Fredrik Beijer då formulerade en regel om att sådana åldersuppskrivningar endast fick ske om personen var uppenbart vuxen. Han är tydligt nöjd med att på detta sätt ha satt stopp för vuxna bedragare men konstaterar att det ändå inte gick att förhindra att pojkar i tjugoårsåldern hamnade på kommunens institutioner för barn. Han verkar inte bekymra sig om det rättsvidriga och för individerna tragiska i att ett stort antal barn godtyckligt hade berövats alla sina lagliga rättigheter genom att bli klassade som vuxna.
Lät Rättsmedicinalverkets utlåtande trumfa all annan bevisning
Ribbenvik verkar inte ha funderat över den skillnad som kan finnas mellan ”lag” och ”rätt”. Även om han är tveksam till den omdiskuterade gymnasielagen är han genomgående lojal med de lagar och regeringsdirektiv han har att tillämpa, och med andra myndigheters beslut. Han skriver att den förändring i asyllagstiftningen som infördes sommaren 2016 riskerade att ge merarbete om halvfärdiga asylutredningar måste göras om, men ser inte det rättsvidriga i att lagändringarna hade retroaktiv verkan. Om de medicinska åldersbedömningarna som infördes 2017 skriver han att Rättsmedicinalverket drogs in i migrationsstenkrossen och fick utstå enorm kritik för sina metoder. Däremot nämner han inte hur Migrationsverkets handläggare, trots egna direktiv om motsatsen, lät Rättsmedicinalverkets utlåtande trumfa all annan bevisning, inklusive individuella åldersutlåtanden från specialister.
Frammana bilden av unga smarta lycksökare som genom sin trevlighet duperar naiva svenska godhetsknarkare som inte vet vad de pratar om
Kommentaren om migrationsstenkrossen avslöjar en nedlåtande attityd mot dem som kritiserat lagarna eller deras tillämpning. Folkrörelsen till stöd för ensamkommande unga avfärdar Ribbenvik med att den professionella medelklassen ägnar sig åt att ta äran och redligheten ur Migrationsverket för att ”deras kille” inte fick stanna. Lika föraktfullt uttrycker han sig om de ensamkommande barnen som killar i övre tonåren i snötvättade jeans och kepsen bakochfram. Med sina ordval försöker han frammana bilden av unga smarta lycksökare som genom sin trevlighet duperar naiva svenska godhetsknarkare som inte vet vad de pratar om. Att rättssäkerheten ifrågasattes av framstående jurister och människorättsorganisationer nämner han inte. De stora manifestationerna sommaren 2017 sammanfattas som att ett par hundra afghanska ungdomar samlades på Mynttorget, utan att nämna att sittstrejken pågick i två månader, framför allt på Medborgarplatsen, samlade stort stöd från svenskar och fick mycket stor mediabevakning.
De avsnitt där jag själv har detaljkunskap innehåller en rad felaktiga sakuppgifter.
Såhär skriver Ribbenvik om gymnasielagen, under kapitelrubriken 2018:
Ungefär 9000 personer fick uppehållstillstånd enligt lagen, nästan alla afghaner. Redan året därpå, 2018, kom en ny version av lagen eftersom den första inte fick önskad effekt. Miljöpartiet hotade att lämna regeringen om den inte gick igenom.
Här har Ribbenvik rört ihop det hela ordentligt. Den första gymnasielagen kom 2017 (inte 2018) och fick, precis som han skriver, inte önskad effekt och gav uppehållstillstånd till bara omkring 150 personer. Men hela den process som han beskriver i boken gäller den andra gymnasielagen som kom 2018 och som enligt Migrationsverkets egna siffror gav tillfälliga uppehållstillstånd till 7 763 ungdomar (inte 9000 som Ribbenvik säger).
En kontroll mot riksdagsbeslut och Migrationsverkets egna siffror har visat att även andra sakuppgifter är felaktiga, exempelvis antalet ensamkommande afghaner och datum för den nya tillfälliga utlänningslagen som antogs sommaren 2016. Detta kan tyckas som småsaker, men undergräver trovärdigheten i Ribbenviks övriga siffror och påståenden.
Var det verkligen Migrationsverket som fick ta mest stryk?
Bokens underrubrik är Genom mina ögon. Avsnittet om gymnasielagen avslutas med en kommentar som säger mycket om var Ribbenvik väljer att fästa sin blick: Den som skulle ta mest stryk av denna lagstiftning var tveklöst Migrationsverket. Så tänker den som blundar för de ungdomar som inte omfattades av lagen på grund av dess godtyckligt satta urvalskriterier, som fick felaktiga råd när skolpersonalen inte förstod den krångliga lagen eller som inte lyckades få fast jobb inom sex månader efter gymnasieexamen. För att inte tala om det hundratal som hade gjort allt rätt men ändå inte fick uppehållstillstånd eftersom Migrationsverket i Malmö dröjt för länge med att behandla deras ärenden.
Alla dessa dömdes till utvisning. Var det verkligen Migrationsverket som fick ta mest stryk?
Karin Fridell Anter
Ordförande för föreningen Stöttepelaren
Stöttepelaren stöttar den ensamkommande ungdomar som drabbats av Migrationsverkets rättsosäkerhet.
[1] I boken Den onödiga flyktingkrisen: Rättssäkerheten , civilsamhället och flyktingarna 2015-2021 finns ett kapitel som sammanfattar den kritik som framförts, med en mängd referenser. https://onodigaflyktingkrisen.se/2021/03/27/att-gora-flyktingar-utvisningsbara-rattsosakerheten-i-asylarenden-efter-2015/
[2] https://www.dagen.se/nyheter/2019/01/23/migrationsverket-vi-utvisar-inte-konvertiter-till-afghanistan/
[3] https://www.rfsl.se/verksamhet/asyl-och-migration/rapport-asyl-hbtqi/
[4] https://www.genocidewatch.com/single-post/the-taliban-genocide-of-hazaras-in-afghanistan
[5] https://www.ushmm.org/information/press/press-releases/museum-statement-on-the-hazara
[6] Thord Eriksson: Dom som stod kvar sid 109 ff. Natur & Kultur 2019.
———
Mikael Ribbenvik Cassar: Migration: Genom mina ögon.
Mondial 2024. ISBN 978-91-8002-442-6
Kommentarer är stängda.