I USA pågår en debatt mellan rättsfilosofer med anledning av ett förslag av professor Gregg D. Caruso, som går ut på att ersätta våra fängelser med en ”hälsokarantän” (public-health quarantine).
Advokat Olof Öhlén berättar här om en rättsfilosofisk debatt.
För att bli intagen i karantän krävs enligt förslaget att vederbörande är farlig för andras liv, egendom eller fysiska välbefinnande, och syftet med karantänen är att befria den intagne från att vara farlig. Karantänen är alltså inte ett från början tidsbegränsat ingripande. Caruso vill ersätta dagens fängelser med sin karantänmodell. Han menar att vi måste komma bort från dagens straffrättsliga tänkande som är grundat i grymma och obarmhärtiga vedergällningsidéer (retribution) som inte lämnar utrymme för ett bekämpande av brottslighetens orsaker, som psykisk sjukdom, diskriminering och fattigdom .
Fängelse bör ersättas med karantän, som har enbart goda syften
Caruso grundar sitt förslag på tanken att vi saknar fri vilja, och att ingen människa därför bör klandras eller prisas för tjänster och otjänster. Det punitiva straff, som idag döms ut, bygger på idén att brottslingen har ett fritt val, och att hen får skylla sig själv om hen väljer brottets bana. Av födsel och ohejdad vana är vi predestinerade att handla på vissa oundvikliga sätt. Vissa har helt enkelt tur och vissa otur. Därför, menar Caruso, är det ”fundamentalt fel” att klandra, straffa eller prisa andra människor för tjänster och otjänster. Fängelse bör ersättas med karantän, som har enbart goda syften. Den minutiösa och noggranna prövning som idag görs i form av polisutredningar och rättegångsförfaranden för att säkerställa om någon begått och kan dömas för brott gäller inte för karantänmodellen, eftersom syftet med den är gott. Caruso menar att ”den epistemiska spärren” (epistemic bar) kan lättas för karantänering, vilket betyder att kunskapsinhämtningen om brottet (factfinding) inte har lika stor betydelse för karantän som den som idag gäller för statlig bestraffning. Här framträder en av karantäneringens svagheter: det av lagstiftaren officiellt proklamerade syftet med frihetsberövandet blir rättssäkerhetens enda försvarspost. Jag säger som den noterade finländske penologen Klaus Mäkelä: ”Det är fullkomligt meningslöst att tvista om huruvida frihetsberövandet är ämnat som straff eller inte”. Lagstiftarens proklamation av ett gott syfte bakom frihetsberövandet ifråga fritar oss inte från skyldigheten att noggrant pröva om den tilltalade begått de gärningar hen anklagas för.
Det medvetna syftet med dagens fängelser är att skada fångarna
Caruso ser retributivism (dvs. viljan eller benägenheten att våldsamt slå tillbaka för en oförrätt) som roten till allt ont inom straffrätten. Han menar att dagens straffrättsliga system, inklusive fängelserna, är genomdränkt i retributivism och därför ägnat att skada fångarna. Caruso går så långt som att påstå att det medvetna syftet med dagens fängelser är att skada fångarna; det handlar alltså inte om någon oavsiktlig men oundviklig dubbeleffekt (som även rättsfilosofer kan acceptera om huvudsyftet är gott). Det är svårt att föreställa sig att anställda inom kriminalvården medvetet går in för att skada de intagna, och det bör väl gälla även i USA. Mer tänkbart är att vissa fångar skadas genom sitt samröre med andra fångar när de behandlas illa för att upprätthålla eller skapa hierarkier. Men då handlar det om strävan efter makt och dominans och att tillskansa sig de fördelar som det ger, och inte om att ge igen för gammal ost. Retributivism som ideologi betraktat har i alla fall ett slags inbyggd säkring mot missbruk: en ambition att utverka rimlig proportionalitet mellan gärning och straff. I karantänmodellen saknas en sådan säkerhetsspärr.
Äventyrligheten med prognosmakeriet låg bakom avskaffandet av internerings- och förvaringsstraffen för fyrtio år sedan
Akilleshälen framför allt med karantänidén är att den vilar helt och hållet på att det är möjligt att göra säkra prognoser om människors framtida benägenhet att tillgripa våld. Enligt kriminologerna är sådana prognoser nästan omöjliga att göra eftersom det mer allvarliga våldet ofta triggas av situationer som inte kan förutses. Äventyrligheten med prognosmakeriet låg bakom avskaffandet av internerings- och förvaringsstraffen för fyrtio år sedan. Om konsekvenserna av misslyckad prognos blir stor bör man avstå ifrån att göra sig beroende av den. I Carusos karantänmodell kan prognosutfallet betyda livstid i fängsligt förvar lika väl som ett omedelbart frigivande. Här lyser rättssäkerheten med sin frånvaro.
Då har vi ett liknande straffrättsligt system som idag men utan spärrar mot missbruk och felbedömningar
Karantänmodellen har blivit kritiserad av Carusos kolleger. Vissa menar att modellen inte är kalibrerad för all slags farlighet. En trafikbrottsling är farlig på ett annat sätt än en våldsverkare. Själv är jag kritisk mot Carusos modell eftersom man oundvikligen, hur man än försöker, hamnar i ett retributivt system där gärningen till syvende og sidst styr påföljden, för det är ju omöjligt att bedöma den brottsliga personens farlighet utan att ta hänsyn till gärningens beskaffenhet och anpassa sanktionen därefter. Och då har vi ett liknande straffrättsligt system som idag men utan spärrar mot missbruk och felbedömningar.
Olof Öhlén
Advokat
Aktuell med boken ”Tungan : Huvudets baneman – om hämnd, vedergällning och heder, från stenålder till #metoo och gängkriminalitet”.
Kommentarer är stängda.