Häktespräst vid Kronobergshäktet i Stockholm

Intervju med Johan Lundby

Thomas Ekbom träffade Johan Lundby som är häktespräst vid Kronobergshäktet i Stockholm

– Hej Johan. Trevligt träffas. Berätta om dig och häktet.

– Vi är ett team på Kronobergshäktet som arbetar tillsammans och samtalar med de häktade. Det är representanter från olika kyrkor som t ex den katolska kyrkan och frikyrkan och Islam.

Ibland kan jag känna att en person inte behöver tala just med mig och då kan en annan i teamet göra det. Vi vill vara framgångsrika både som team och individer på häktet.

– Hur ser du på människorna du möter i häktet, vad de har varit med om, hur de mår och vilken framtid de har?

– De jag möter är ju inte statistik. Mycket det jag säger är anekdotisk bevisföring. Jag har mött mer än 1000 personer.

Det finns några stora mönster. Ett av dem är att de flesta jag möter kommer från en familjebakgrund där de inte har blivit bekräftade. Det finns också de som haft en fantastisk familjeuppväxt med jättefina familjer, men där droger kommit i vägen.

Jag är försiktig med att använda ordet diagnos eftersom det är så många som har diagnoser och aldrig hamnar på häktet.

Men många har en väldigt dålig impulskontroll eller har hamnat i fel sällskap. Det tar inte bort deras ansvar. Men de kan inte alltid styra vilka val de ställs inför.

De ser ofta inte att de ställs mot ett gott val eller ett dåligt val. De ser två dåliga val och måste välja det minst dåliga. De jag möter har svårast att göra dessa val. De har ofta inte blivit bekräftade. Det är ofta föräldrar som bara bekräftar sina barn när de uppnår något.

Det finns många situationer som gör att föräldrarna inte bekräftar sina barn. Det kan handla om sjukdom, psykisk ohälsa, långvarig arbetslöshet, trauma, droger. Det är inte fattigdom som är problemet.

Till mig säger de häktade så här: I gängen säger de att man är viktig. T.ex:

” när tjejen hade gjort slut då fick jag ligga och gråta i någons famn. Ingen tittade ner på mig. När jag inte hade någon mat så öppnade de sina hem. När det då blir våldsamheter då står jag där. De backar upp mig.”

Sedan när de här unga blir äldre så ändras det. Då handlar det om pengar och droger.. Men när man först kommer in så känns det att det finns en genuin omtanke.

Kan inte vi som samhälle ge dem det de behöver så blir det så här. Det är logiskt för dem att vara i gängen. Där är det tryggare.

Jag skulle vilja att det var skolplikt på häktena

Bildning är viktigt. På häktet finns en bibliotekarie. Hon är den viktigaste för att förhindra återfall i brott. Bildning ger ett rikare liv. Det öppnar en horisont. Du lär dig tänka som andra människor. Skönlitteraturen är jätteviktig. Jag skulle vilja att det var skolplikt på häktena. Det är det inte idag.

Några är kanske inte så motiverade idag, men lärarna på häktena är experter på att jobba med de här ungdomarna. Vi borde ha flera lärare. De unga har inte inlärningssvårigheter.

Det är skolan utanför häktet som har utlärningssvårigheter.

– Hur mår de häktade?

– Jag blir orolig om man mår bra på häktet. Några mår bra för att ångesten har släppt, t.ex. ångesten att bli skjuten. Men de flesta mår dåligt. Väldigt få saknar känslor och vill då inte heller prata med mig.

Vi har kontakt med drygt en tredjedel av de som sitter på häktet, ofta på veckobasis, några varannan vecka. Häktet har 270 platser, men det är överfullt så det sitter ca 300 där.

– Flera unga sägs uppleva ett trauma som de sedan får leva med hela livet.

– De långa isoleringarna är fruktansvärda. Man skulle kunna korta utredningarna. Jag har framfört mina synpunkter kring till det till statsministern som jag hamnade bredvid på en middag. Isoleringen är skadlig, men man kommer inte ta bort systemet. Men jag undrar: Hur kan vi göra det så bra som möjligt?

De som är under 18 år borde ha isoleringsbrytande åtgärder. Men hjälper det dem? Fördelen med att de sitter isolerade, utan dataspel och droger, är att de börjar tänka. De kommer inte från sina demoner och får de inte hjälp med demonerna så kan det skapa trauman. Alla borde få samtalsstöd.

Det skulle kunna vara kriminalvårdare som är tränade i samtal. Isoleringsbrytande åtgärder är bra, men de häktade behöver någon som lyssnar och som de kan bolla emot.

De behöver både hjärta och ordning

Vid en incident där vårdare gjorde en särskild visitation så blev den häktade upprörd. Men han lugnade ner sig när en äldre vårdare lugnt sade: Så det är vi som gjort fel? Ja vi var tvungna enligt våra rutiner att göra så här. Vi måste kolla igenom din cell. Men det är inte på grund av dig. Det är på grund av oss. Förlåt.

Den intagne hade aldrig varit med om att personalen respekterade honom så här. Han började nästan gråta.

Sedan är det så att om du stannar i tjänsten så blir du väldigt bra

Jag ser väldigt sällan att personalen gör några dumheter och jag hör väldigt lite ogillande från de intagna vad gäller vårdarna. Generellt visar de en stor förståelse för vårdarnas situation. Häktet har kanonbra rekryterare.

Sedan är det så att om du stannar i tjänsten så blir du väldigt bra. Det fungerar inte om du inte är det. Om du ser hopp och glädje blir du kvar. De har lärt sig att tala till rätt person på rätt sätt.

Vi vet att häktesvistelse är skadligt. Det blir fysiska och psykiska skador. De häktade får bristsjukdomar. De får problem med ögonen.

Det system vi har är väldigt problematiskt. Det finns så mycket osäkerhet. Hur länge sitter jag? Vad händer med min lägenhet? Vad händer med mitt jobb? För att motarbeta denna osäkerhet så behöver de häktade mer samtal, mer tröst. Det är framför allt bearbetning av det som man har varit med om.

– Blir du pessimistisk efter alla dina möten?

– Jag har sett många som har kommit ut på andra sidan och som valt ett annat liv. Jag ser hopp hos flera. Men det måste också finnas möjlighet att bryta. Får de t.ex. ingen lägenhet när de frigivits så är de ofta där igen.

– När det gäller din kunskap, går den vidare till personalen också?

– Vi på NAV har en timme då vi träffar alla nyanställda. Sedan bjuds vi också in till personalmöten. Men det är också vanligt att kriminalvårdarna kommer till oss. Vi är ju där för dem också.

– Jag tror att vi rundar av här. Du har så mycket att berätta och det du säger är hela tiden viktigt. Men vi stannar här.

Varmt tack Johan

– Tack själv.