När Kriminalvårdens Kamratförening besökte anstalten Kumla den 8 maj och togs emot av anstaltschefen Jacques Mwepu stod en av kriminalpolitikens mest laddade förändringar i centrum: de nya barn- och ungdomsavdelningarna. Det handlar inte bara om nya lokaler, utan om en principiellt ny situation för Kriminalvården. Barn ska inte längre enbart finnas i verksamheten som anhöriga till intagna, utan kan själva bli intagna.
Kumla är Kriminalvårdens största anläggning. Anstalten togs i drift 1965 och har i dag 725 platser, varav 506 ordinarie platser och 219 beredskapsplatser, samt 54 avskildhetsplatser. Här finns säkerhetsenhet, omvårdnadsenhet och riksmottagning. Anläggningen har byggts om och till sedan 2003 och är den näst största arbetsgivaren i Kumla kommun. Personalmässigt handlar det om 665 befattningar och omkring 1 000 anställda, med en personalomsättning på 11,9 procent och ett sjuktal på 6,8 procent.
Bakgrunden är att riksdagen den 6 maj 2026 beslutade att fängelse ska ersätta sluten ungdomsvård som frihetsberövande påföljd för barn och unga mellan 15 och 17 år som begår allvarliga brott. Lagändringen börjar gälla den 1 juli 2026. Kriminalvården ska därför kunna ta emot barn och unga under 18 år på särskilda barn- och ungdomsavdelningar. Kumla är en av de anstalter där förberedelser pågår. Vi besökte en avdelning där byggverksamhet pågår med plats för 8 barn i enkelrum. Det finns 4 avdelningar med totalt 32 platser. I ett första steg ska Kumla och Rosersberg ta emot pojkar, medan Sagsjön ska kunna ta emot flickor.
Samtidigt finns en ännu mer långtgående fråga i bakgrunden. Regeringen har föreslagit att straffbarhetsåldern under fem år ska sänkas till 13 år för brott med ett minimistraff på minst fyra års fängelse, exempelvis mord, grov våldtäkt, människorov och grovt vapenbrott. Den delen är, till skillnad från reformen för 15-17-åringar, ännu inte slutligt beslutad i riksdagen. Kriminalvården har ändå fått i uppdrag att planera även för att kunna ta emot 13-14-åringar om förslaget blir verklighet.
En vardag byggd kring skola, struktur och tillsyn
Den planerade vardagen på Kumlas barn- och ungdomsavdelning är starkt strukturerad. Ett exempel på normaldagordning börjar med upplåsning klockan 07.00. Därefter följer skola i flera pass, promenader, lunch, programverksamhet eller annan strukturerad verksamhet, middag, strukturerad fritid, kvällsmål och egentid. Inlåsning sker klockan 20.00. Klockan 20 stängs dörren och lämnar den unge till sig själv att bearbeta alla trauman, mardrömmar och ångest. Barnombudsmannen har betonat att många barn har trauman och våldsutsatthet bakom sig som aldrig har uppmärksammats.
Skolan är tänkt att stå i centrum. Enligt presentationen planeras fem lärcentrum, varav fyra ordinarie och ett kopplat till avskildhet. Den planerade undervisningstiden är 23 timmar per vecka, med närundervisning i stor utsträckning, ett rektorsområde och elevhälsa. Lärcentrum finns på tredje våningen i huset.
Det är en avgörande skillnad mot traditionell anstaltsverksamhet. För barn och unga blir skolan inte bara sysselsättning, utan en rättighet, en vardagsstruktur och ett av de viktigaste verktygen för att motverka fortsatt kriminalitet. Kriminalvården beskriver också skolan som grunden i sysselsättningen för barnen och ungdomarna, med både grundskola, gymnasieskola, skolbibliotek och elevhälsa som delar av uppdraget.
Den stödjande miljön blir avgörande
En bärande tanke i planeringen är att en stödjande miljö också är en återfallsförebyggande miljö. I presentationen framhålls att även en i sig effektiv behandlingsinsats kan bli ineffektiv, eller till och med få motsatt effekt, om den bedrivs i en miljö som inte är stödjande. Det handlar därför inte enbart om program, skola eller säkerhet, utan om hela den kultur som skapas på avdelningen.
Kriminalvårdens egen modell lyfter bland annat fram effektiv användning av auktoritet, adekvat modellering och förstärkning av attityder och beteenden, problemlösning, effektiv användning av samhällets resurser och kvaliteten i relationen mellan klienter och personal. För barn blir detta särskilt känsligt. En vuxen intagen kan förväntas förstå fängelsets institutionella logik på ett annat sätt än en 13- eller 14-åring. För ett barn måste varje beslut, varje konflikt och varje gränssättning också förstås som en del av barnets utveckling.
Det gör personalens roll mer komplex. Kriminalvårdaren ska samtidigt vara säkerhetsaktör, vuxen förebild, gränssättare och relationsbärare. Kriminalvården har själv betonat att barnen ska mötas av trygga vuxna: kriminalvårdare, pedagoger och behandlingspersonal.
Barnrätten flyttar in i anstalten
Kriminalvården har sedan tidigare arbetat med barnrättsperspektiv, främst i relation till barn som är anhöriga till frihetsberövade klienter. Det nya uppdraget förändrar perspektivet i grunden: nu är barnet själv den intagne. Enligt presentationen som Kamratföreningen fick innebär det att Kriminalvården ska arbeta med barnkonsekvensanalyser och aktivt beakta barns rättigheter i varje beslut. Om beslut går emot barns rättigheter krävs kompensatoriska åtgärder.
Detta blir inte en abstrakt princip, utan en praktisk fråga i vardagen. Presentationen visar en rad frågor som planeringen måste hantera: Vilket mandat har vårdnadshavaren? Har vårdnadshavaren vetorätt? Vem kontaktas vid delad vårdnad? Har en förälder partsinsyn? Ska målsman kallas till utvecklingssamtal i skolan? Vilka händelser måste vårdnadshavaren informeras om, exempelvis vid våld? Hur ska Kriminalvården agera om barnet och vårdnadshavaren har olika uppfattning?
Frågorna visar varför uppdraget är så svårt. Kriminalvården är van att fatta beslut om vuxna intagna. Här måste besluten samtidigt förhålla sig till barnets egen mognad, vårdnadshavarens rättigheter, socialtjänstens ansvar, skolans uppdrag, hälso- och sjukvårdens bedömningar och säkerhetskraven i anstalt.
De svåraste utmaningarna
Den första utmaningen är åldern. En 13- eller 14-åring är inte bara juridiskt yngre än de barn som hittills omfattats av straffrättsligt ansvar. Det är också ett barn i en helt annan utvecklingsfas. Impulskontroll, riskbedömning, identitet och beroendet av vuxna är fortfarande under stark utveckling. Brottsförebyggande rådet har avstyrkt sänkt straffbarhetsålder och pekat på att det saknas stöd för att en sådan sänkning har brottsförebyggande effekt. Brå varnar även för legitimitets- och tillämpningsproblem samt för konflikt med barnkonventionen och FN:s rekommendationer.
Den andra utmaningen är miljön. Ett fängelse är byggt för kontroll, säkerhet och frihetsberövande. Ett barn behöver trygghet, kontinuitet, utvecklingsstöd och relationer som håller över tid. Om miljön blir för hård riskerar barnet att formas av fängelsets logik. Om den blir för mjuk riskerar säkerheten, ordningen och brottsofferperspektivet att försvagas. Balansen är mycket svår.
Den tredje utmaningen är gruppen. Barn som döms för mycket allvarliga brott kan samtidigt vara barn med omfattande egna utsattheter: skolmisslyckanden, trauma, neuropsykiatriska svårigheter, familjeproblem, missbruk i omgivningen eller tidigare placeringar. Kriminalvården har fått i uppdrag att särskilt redovisa åtgärder för barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar.
Den fjärde utmaningen är häktestiden. Kriminalvården har själv konstaterat att en 13-14-åring som döms till fängelse kan komma att avtjäna huvuddelen av tiden i häkte. Det gör frågan ännu mer komplicerad, eftersom häktet i grunden är utformat för en annan situation än långsiktig behandling, skolgång och vardagsliv.
När barnet fyller 18 år anses barnet vara vuxen och ska överflyttas till en av Kumlas vuxenavdelningar!
Ett uppdrag där kulturen blir avgörande
Studiebesöket i Kumla visade därmed inte bara en ny avdelning, utan ett nytt kriminalvårdsligt landskap. Reformen kräver lokaler, skola, rutiner och säkerhet. Men framför allt kräver den en kultur där personalen orkar hålla två tankar samtidigt: att mycket allvarliga brott måste få tydliga konsekvenser och att den som låses in fortfarande är ett barn.
Det är kanske här den största prövningen ligger. Straffet består i frihetsberövandet. Allt därutöver måste utformas så att barnet inte lämnar anstalten mer skadat, mer institutionaliserat eller mer fast i en kriminell identitet än när det kom dit. Hur det ska kunna trollas fram är det ingen som vet. Det vi besökare förstår under studiebesöket är att under ledning av anstaltschefen Jacques Mwepu kommer personalen att göra sitt yttersta för att minimera skadan på barnen.
Hur experimentet med barn utfaller får vi se i framtiden.
Kumlas barn- och ungdomsavdelning blir därför mer än en organisatorisk förändring. Den blir ett test på om Kriminalvården kan förena säkerhet med barnrätt, kontroll med relationer och tydliga ramar med verklig möjlighet till förändring.
Rapport från verkligheten/
Frans Schlyter
Lästips:
13-åringar i fängelse förstärker deras kriminella identitet
Kommentarer är stängda.