Om gängdefinitioner, forskningsresultat och risken för en falsk problembild
Det finns siffror som beskriver verkligheten.
Och det finns siffror som börjar leva sitt eget politiska liv.
I kriminalpolitiken är skillnaden avgörande. När en procentsats presenteras som bevis för att ett samhällsproblem är större, farligare och mer akut än tidigare känt, blir siffran snabbt mer än ett forskningsresultat. Den blir ett argument. Den kan användas för att kräva hårdare straff, fler frihetsberövanden, sänkt straffbarhetsålder, mer tvång och mindre eftertanke.
Det är därför uppgifter om antalet “gängmedlemmar” bland unga måste behandlas med särskild försiktighet. Inte därför att gängkriminaliteten är oviktig. Tvärtom. Den grova gängrelaterade brottsligheten i Sverige är ett av våra allvarligaste samhällsproblem. Och lockelse den gängassocierade outlaw-kulturen utgör är verkligen något som inte bör tonas ned. Men just därför måste vi skilja mellan olika fenomen: ungdomar i riskmiljöer, lösa kamratgrupper, utagerande ungdomsgrupper, ungdomar som begår brott tillsammans, personer som rekryteras av kriminella nätverk och individer som ingår i organiserade våldsamma gängstrukturer.
Om dessa kategorier blandas samman uppstår en farlig glidning. Då kan forskning som egentligen mäter ett brett ungdomssocialt fenomen användas som om den visade antalet kriminella gängmedlemmar i Sverige. Det är denna glidning som den här artikeln handlar om.
Definitionen avgör siffran
I en nyligen publicerad artikel ”Gang involvement among adolescents in nine Nordic cities: A comparative study on associated risk factors” från Kaakinen med kollegor publicerad i European Journal of Criminology 2026 presenteras vad som sägs vara andelen gänginvolverade ungdomar i fyra nordiska länder. Här används den mycket spridda Eurogang-definitionen som utgångspunkt, och frågor hämtade från en internationell enkätstudie riktad till ungdomar i ett stort antal länder, kring frågor om riskbeteende, hälsa, föräldrauppsikt, skola med flera.
Eurogang-definitionen är central och det är därför viktigt att uppehålla oss något mer ingående kring denna. Ett stort arbete över flera år och med många forskare involverade ligger bakom definitionen, och här togs bland annat en enkät fram för att mäta gängförekomst och tillåta internationella jämförelser. Gäng är de att betrakta som gatuorienterade grupper – inte bredare former så som görs i Sverige där även Mc-grupperingar och även organiserade kriminella nätverk inte sällan innefattas. Inom Eurogang-definitionen avses ett ungdomsgäng, eller en problematisk ungdomsgrupp, som en varaktig, gatuorienterad ungdomsgrupp där delaktighet i illegal aktivitet är en del av gruppens identitet.
Eurogang-definitionen är inte godtycklig och enkätfrågorna är inte slumpmässiga, utan är frukten av ett seriöst forskningsarbete. Men definitionen är också bred, och kan innebära svårigheter vid översättning mellan olika länder. I Kaakinen m.fl. inkorporeras flera av Eurogang-enkätens frågor som undersöker gänginvolvering genom ett antal kriterier. Först frågas ungdomarna om de har en grupp vänner. De som svarar ja får frågor om hur länge gruppen funnits och om gruppen ofta tillbringar tid tillsammans på offentliga platser. Grupper som funnits i minst tre månader och regelbundet vistas i offentliga miljöer räknas som varaktiga och gatuorienterade. Därefter frågas om illegal aktivitet accepteras av gruppen och om gruppen faktiskt gör illegala saker tillsammans. Endast de som uppfyller dessa kriterier klassificeras som “street gang members”. Forskarna påpekar uttryckligen att klassificeringen bygger på beteendekriterier, inte på ungdomarnas egen uppfattning om de tillhör ett gäng.
Det låter vid första anblicken avgränsat. Men varje led i definitionen rymmer tolkningsproblem. Vad betyder “varaktig” när tre månader räcker? Vad betyder “gatuorienterad” om det handlar om ungdomar som umgås i parker, köpcentrum eller bostadsområden? Vad innebär att illegal aktivitet är “accepterad” i gruppen? Räcker det att vissa i gruppen tycker att det är okej att snatta, bruka narkotika, slåss eller vandalisera? Och vad betyder det att gruppen “gör illegala saker tillsammans”?
Det är inte petitesser. Det är frågor som avgör om resultatet blir 2, 6, 11, 16 eller 21 procent.
Olika definitioner ger olika verkligheter
Det mest upplysande i forskningen här är just hur olika definitioner ger helt olika kvantitativa svar.
Kaakinen m.fl. redovisar att en äldre norsk studie klassificerade ungdomar som gänginvolverade om de svarade ja på minst en av tre frågor om gruppvandalism, mobbning eller stökigt alkoholrelaterat beteende under de senaste fem månaderna. Med den definitionen blev andelen 21 procent. Senare studier med Eurogang-definitionen gav andra resultat. Haymoz m.fl., som använde ISRD2-data (data från den andra omgången av International Self-Report Delinquency Study) från 2005 till 2007, uppskattade den genomsnittliga förekomsten av “youth street gang involvement” till 12 procent i 19 europeiska länder, med 11 procent för Sverige och Danmark och 9 procent för Finland och Norge. Gatti m.fl. lade däremot till ett självdefinitionskriterium, alltså frågan om den unge själv betraktade sin grupp som ett gäng. Då sjönk andelen kraftigt: 4 procent i hela materialet, 6 procent i Sverige, 5 procent i Norge, 3 procent i Danmark, 2 procent i Finland och 1 procent på Island.
Detta är denna artikels centrala punkt: det är inte bara verkligheten som mäts. Det är också definitionen som producerar resultatet. Samma forskningsfält kan alltså ge mycket olika procenttal beroende på om man mäter gruppvandalism, bred gänginvolvering enligt Eurogang, självidentifiering som gäng, grov brottslighet, kriminella nätverk eller polisiärt kända aktörer. Alla dessa mått kan vara relevanta i sitt sammanhang. Men de svarar inte på samma fråga.
Det just så siffror kan komma att användas politiskt
Ändå är det just så siffror kan komma att användas politiskt – och politiker kan heller inte avkrävas en vetenskaplig kompetens att granska och sätta forskningsresultat i sitt rätta sammanhang. Ett procenttal lossas lätt från sin metod, flyttas in i ett annat sammanhang och börjar användas som om det beskrev något mer entydigt än det gör. “16 procent gängmedlemmar i Stockholm” låter som en uppgift om antalet unga i kriminella gäng. Men forskningsmässigt handlar det om ungdomar som uppfyller ett antal enkätkriterier om vänskapsgrupper, varaktighet, offentliga platser och accepterad eller kollektiv illegal aktivitet.
Det är inte samma sak.
Den svenska överhängande risken:
från forskningskategori till demagogisk hotbild
Den aktuella studien från Kaakinen omfattar 9 039 ungdomar i åldern 13 till 17 år från nio nordiska städer, däribland Stockholm och Gävle. I studiens sammanfattning anges att Stockholm uppvisar den högsta förekomsten av ungdomlig gänginvolvering, 16 procent, och i resultatdelen anges att övriga städer ligger mellan 5 och 9 procent.
Det är ett uppseendeväckande resultat. Det är också ett resultat som ropar efter metodisk och politisk försiktighet. I ett forskningssammanhang kan siffran användas för att diskutera skillnader mellan städer, riskfaktorer, skolmiljöer, kamratrelationer och prevention. Studien visar till exempel samband med kamraters brottslighet, pro-kriminella attityder, tidigare våldsutövning, lägre föräldrakontroll och lägre självkontroll. Forskarna är också tydliga med att gängforskning av detta slag normalt inte kan fastställa orsakssamband, utan främst identifierar riskmarkörer och riskmiljöer.
Men i ett politiskt sammanhang kan samma siffra få en annan funktion. Den kan förvandlas till ett alarmistiskt påstående om att var sjätte ungdom i Stockholm är gängmedlem. Därifrån är steget kort till krav på “krafttag”, “särskilda ungdomsfängelser”, “hårdare straff” eller “tidigare ingripanden” mot en grupp som i själva verket kan vara mycket mer heterogen än ordet gängmedlem antyder. Det är här demagogin blir möjlig. Inte genom att forskningen nödvändigtvis är fel, utan genom att resultaten presenteras som något annat än de är.
En bred enkätkategori blir till en polisiär hotkategori. En ungdomsgrupp blir till ett kriminellt nätverk. En riskmarkör blir till en identitet. Ett forskningsresultat blir till en falsk tavla.
Självdefinitionen visar metodproblemet
Eurogang-instrumentet och ISRD-enkäten innehåller frågor som tydligt visar hur skör gränsen är mellan olika sätt att mäta. I ISRD-frågorna frågas först om den unge har en grupp vänner som brukar tillbringa tid tillsammans. Därefter följer frågor om gruppens ålder, om den vistas på offentliga platser, hur länge den funnits, om illegal aktivitet accepteras och om gruppen faktiskt gör illegala saker tillsammans. Därefter kommer också frågan: “Do you consider your group of friends to be a gang?”
I Eurogangs eget ungdomsinstrument finns dessutom frågor om varför man gått med i gruppen, om gruppen har ledare, symboler, regler, särskilda kläder, tatueringar, om illegal aktivitet accepteras, om gruppen gör illegala saker tillsammans, vilka slags handlingar gruppen utför och om den unge själv betraktar gruppen som ett gäng. Detta visar att “gäng” inte är en enkel kategori. Det är en forskningsmässig konstruktion med flera möjliga trösklar. Man kan välja en bredare beteendedefinition. Man kan kräva självidentifiering. Man kan kräva grövre brott. Man kan skilja mellan brottsaktiva ungdomsgrupper och organiserade kriminella nätverk. Man kan väga in ledarskap, symboler, territorium, regler, våldskapital, narkotikamarknad och relation till äldre kriminella aktörer.
Vilken definition man väljer är inte neutralt. Den avgör vilka ungdomar som räknas in som problemgrupp och som potentiellt hot.
De olika sätten att mäta skapar samtidigt ett stort behov av att kontrollera det resultat som kommer från en analys. Om frågan om de själva uppfattar sig tillhöra ett gäng ger en mycket hög andel borde detta innebära en annan (vidare) förståelse för vad ett gäng är, än det som mätverktyget avser, och vice versa. En sådan uppgift skulle då kunna ställas i relation till andra uppgifter (exempelvis från polis, BRÅ och forskning) om andelen gängmedlemmar, men också till sådant som vanligen associeras med gängmedlemskap – exempelvis eget bruk av narkotika. Sådana kontroller saknas i den aktuella artikeln från Kaakinen med kollegor.
Det Sverige behöver veta är något mer specifikt
Den svenska gängkriminaliteten är inte främst ett problem därför att många ungdomar umgås i grupper där det förekommer brott. Det problemet finns, och det är viktigt för socialt förebyggande arbete och berör frågor om en viss subkulturs utbredning och påverkan. Men det är inte där den mest akuta svenska samhällskrisen ligger. Det som särskilt måste förstås är den professionaliserade, våldsamma och delvis internationaliserade kriminella miljö där nätverk använder barn och unga som utförare, där narkotikamarknader, våldskapital och skuldsättning samverkar, och där skjutningar och sprängningar blivit en del av konfliktlogiken. Det är denna företeelse som behöver kartläggas: vilka leder verksamheten, vilka rekryteras, hur rekryteringen går till, vilka barn används, vilka brott utför de, vilka vuxna tjänar på det och vilka samhällsingripanden har faktiskt visat effekt.
Vi har sett mekanismen förr
Det finns en historisk parallell. När narkotikaproblemet växte fram som samhällsfråga kom också ett starkt behov av att räkna individer. Men när man räknade skildes inte alltid langare från brukare, bruk från missbruk, riskbruk från beroende eller social utsatthet från kriminalitet. Resultatet blev att många individer kunde samlas under samma hotfulla kategori. Problemet förvandlades från en fråga om sociala villkor, vård, prevention och marknader till en fråga om kontroll, straff och isolering.
Det finns en politisk lockelse att räkna individer, göra ungdomarna själva till problemet och därmed undvika en djupare analys av omständigheter, politik och samhällsutveckling.
När nya problem i ungdomsgrupper uppstår finns en politisk lockelse att räkna individer, göra ungdomarna själva till problemet och därmed undvika en djupare analys av omständigheter, politik och samhällsutveckling. Repressiva aktörer kan sedan förstärka siffrorna, överdriva hotet och skapa moralisk panik. Det är samma risk här. Om varje bred forskningskategori om ungdomsgrupper översätts till “gängkriminella” flyttas fokus från analys till panik. Från sociala insatser till straffrätt. Från kunskap till symbolpolitik.
Forskningsresultat ska ha betydelse – frågan är vilken
Det är viktigt att rikta kritiken rätt. Problemet är inte att forskare försöker mäta svårfångade fenomen. Problemet är inte heller att Eurogang-definitionen finns. Tvärtom är standardiserade forskningsinstrument ofta nödvändiga för att jämföra länder, städer och riskmiljöer. Problemet uppstår när forskningsresultat kommuniceras utan tillräcklig metodisk översättning, och därtill vad som händer om resultaten omsätts inom den politiska offentligheten. Det är med utgångspunkt från aktuell studie inte orimligt att tänka sig att 16 procent av Stockholm inbegriper unga som tillbringar en hel del tid utomhus, i kamratgrupper och att de, utan att kriminalitet specificeras närmare, inte skulle ta avstånd från brott. Men är dessa då att betrakta som medlemmar av gatuorienterade gäng, och vad händer om detta resultat omvandlas till hårda forskningsresultat om andelen gängmedlemmar?
Politiken älskar procenttal. De är korta, dramatiska och lätta att bära in i en debatt. Men procenttal utan definitioner är farliga. De ger intryck av precision samtidigt som de kan dölja en djup begreppslig osäkerhet.
Slutsats: inte en strid om ord, utan om rättsstatlig precision
Resonemanget ovan kan låta akademiskt. Det är det inte, i alla fall inte enbart. För översatt till kriminalpolitik får definitioner konsekvenser. Definitionerna avgör vilka som pekas ut, vilka som kontrolleras, vilka som frihetsberövas och vilka åtgärder som framstår som nödvändiga.
Sverige behöver bättre därför utveckla mer precisa begrepp som fungerar i vårt samhälle, och se hur dessa också kan tjäna som jämförelser med andra länder. Gängkriminaliteten måste bekämpas. Men den måste bekämpas som den faktiskt ser ut.
Torbjörn Forkby
Professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet i Växjö
Kommentarer är stängda.