Juridik gentemot politik
Pungsparkarnas roll i svensk kriminalpolitik

Lagrådet har varit mycket avfärdande till regeringens lagrådsremiss beträffande det förslag som till stora delar utgör ryggraden för det regeringen betecknar som paradigmskiftet i svensk straffrätt. Lagrådets utlåtande beträffande lagrådsremissen Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor har betecknats som en ”sågning” av förslaget.

Kanske karaktäristiken hämtar sin grund i den inledande sammanfattningen av lagrådets yttrande som fastslår: Lagrådet avstyrker lagförslagen i deras helhet. Tydligare kan det nog inte sägas.

Lagrådets utlåtande har rönt en relativt måttlig uppmärksamhet i media och i den politiska debatten. Det kan i sig vara anmärkningsvärt med tanke på att regeringsförslaget utgör en av de mer centrala punkterna i Tidöavtalet och i den förändring av straffrätten som regeringspartierna aviserar. När förslagen väl kommer till konkretion möts de således av motvind av den instans som ska granska tilltänkta lagförändringar, Lagrådet.
Men i stora delar stannar det vid det.

Ett fenomen i de relativt fåtaliga kommentarerna i detta sammanhang måste sägas vara att många av synpunkterna rör Lagrådet i sig och i mindre grad kvaliteten och arten av den kritik som Lagrådet framför. SvDs juridiske kommentator Mårten Schultz reagerade relativt tidigt på Lagrådets ”sågning” genom att väcka frågan: ”Behövs sådan skattefinansierad granskning av nya lagar om regeringen ändå gör som den vill?”, d v s Schultz väcker frågan om nyttan av användningen av skattemedel i skenet av att regeringen inte alls behöver följa Lagrådets synpunkter. Lagrådets kritik som sådan går Schultz inte närmare in på.

En annan kommentator – ledarskribenten Patrik Kronqvist i tidningen Expressen – stannar också upp vid Lagrådet och dess roll i sin kommentar till sågningen. Kronqvist konstaterar att han i likhet med Lagrådet har kritiserat Gunnar Strömmer för att gå alldeles för långt i sin iver att höja straffen. Kronqvist menar dock att Lagrådet i sin tur går alldeles för långt utanför sitt mandat när man kritiserar de höjda straffskalorna. Kronqvist hävdar – av någon anledning – att Lagrådet borde bortse från en av sina uppgifter i detta fall genom att inte bedöma ändamålsenligheten med strafftidsförlängningarna. Lagrådet påstås därmed gå från juridik till politik. Det fel Lagrådet därmed gör är att Lagrådet förvägrar politiker att aldrig testa nya reformer – de måste ju införas innan de kan utvärderas, hävdar Kronkvist. Som läsare av ledaren drar man en lättnaden suck över att Kronkvist med sin kunskapssyn inte på minsta sätt är involverad i konstruktionen av t.ex. broar, kärnkraftverk eller barnvagnar. En extra twist i ledaren är att Kronkvist och Lagrådet tycks ju vara överens om strafftidsförlängningarna, men Kronkvist tycks värja sig ifrån att framstå som om han därmed kommit i dåligt sällskap med experter! Ett varningens finger höjs mot jurister. När politiker vill signalera handlingskraft i värderingsfrågor famlar man numera efter lagboken. Teknokrater äga ej tillträde, ylar Kronkvist.

Jurister må ägna sin tid åt att tota ihop konventioner så länge de folkvalda ges oinskränkt rätt att bryta mot dem

Kronkvist menar uppenbarligen att jurister må ägna sin tid åt att tota ihop konventioner så länge de folkvalda ges oinskränkt rätt att bryta mot dem. Här åker Barnkonventionen, Europakonventionen m.fl. konventioner ner i källaren!

Från vårt största oppositionsparti har endast strödda kommentarer beträffande lagrådsremissen hörts. Talespersonen för partiet i kriminalpolitiska frågor, Teresa Carvalho, avstår från att ge synpunkter på Lagrådet som sådant men kastar sig med förtjusning över regeringens lagrådsremiss med ett konstaterande att tidpunkten för införandet av de föreslagna strafförlängningarna angivits endast i begränsad omfattning. Teresa Carvalho tycker sig med andra ord avslöja förslaget som varande ett luftslott. Hennes bild av att (S) har röstat nej till andra lagskärpningsförslag under riksdagsåret menar hon vara just att det saknats datum för när förslaget till skärpning ska träda i kraft. Carvallo anar ett mönster i regeringens lagstiftningsförslag – man utelämnar förslag till ikrafträdandedatum eller förlägger dem i fjärran. Kort sagt, färden mot Vitryska fångtal går för sakta för svensk del!

Beträffande Lagrådets omfattande kritik och synpunkter om lagförslaget som sådant har Teresa Carvalho inga synpunkter.

Paulina Neuding är en relativt tidig kommentator till Lagrådets svar på remissen. Under rubriken ”Regeringens straffrättsreform får hård kritik av Lagrådet. Men det är inget skäl att inte gå vidare med lagstiftningsarbetet”. Hon menar att Lagrådsyttrandet säger mer om Lagrådet än om regeringens arbete med straffskärpningar. En citat hon gör från remissvaret – ”förslagen beskrivs som ’ett hastverk som brister så mycket i kvalitet att de inte har förutsättningar att bli ny lag’” – tyder möjligen på motsatsen.

Schultz återkommer senare i diskussionen med ett inlägg i sin kolumn i SvD. Där förklarar han sitt tidigare inlägg genom att belysa att hans ambition i det första inlägget varit att mena att regeringen borde lyssna på granskarnas synpunkter – vilket inte betyder att regeringen behöver följa deras rekommendationer – om det ska finnas en vits med att lägga skattepengar på granskningen. Schultz resonemang mynnar ut i att ideologiska frågor rimligen måste få ta plats i Lagrådets yttrande eftersom det i detta fall handlar om att bryta olika uppfattningar mot varandra beträffande vad straffet har för syfte. Här ställs syftet att minska antalet brott, minska risken för återfall i brottslighet, hålla nere samhällskostnaden för brott eller att brottslingar ska få vård mot syftet att straff kan motiveras av att de som begår brott moraliskt förtjänar att bestraffas. Tidöavtalet anträder således den senare vägen för straffrätten.

Schultz erbjuder alltså en struktur för diskussionen, som vare sig Neuding, Kronkvist eller Cavalho sannolikt omfattas av eller tillmäter betydelse. Dessa tre anser sig tryggt förankrade i ”folkviljan” och ”moraluppfattningen hos den svenska allmänheten” framför experters och juristers synpunkter på lagförslagen inom straffrättens område.

Experternas synpunkter ofta är tydliggjorda, medan folkviljan i dessa frågor inte närmare undersökts i modern tid

Man behöver inte nödvändigtvis sätta storheterna i motsats mot varandra. Det kan dock konstateras att experternas synpunkter ofta är tydliggjorda, medan folkviljan i dessa frågor inte närmare undersökts i modern tid. Till detta kan ytterligare ett ekonomiskt perspektiv fogas – kostnaden för en radikal ökning av frihetsberövanden i Sverige.

Neuding beskriver i en tidigare ledare Strömmers kriminalpolitik som att han sparkar gängen i skrevet som är en formulering som i sin bildlika (förhoppningsvis) formulering inte låter sig fångas i ett straffrättsligt teoretiskt vedertaget synsätt.

Synpunkten att avfärda eller helt ignorera existensen av experters synpunkter på grund av att de är experter förskräcker. Att synpunkterna ackompanjeras av bilden på ledarplats av en pungsparkande justitieministers framfart i en ledande svensk dagstidning förvånar….