– ett pedagogiskt exempel från Lagrådets kritik av regeringens straffreform

TfK bad Chatgpt 5.4 att sammanfatta Lagrådets kritik.

I Lagrådets yttrande över regeringens förslag Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor finns ett avsnitt som är särskilt pedagogiskt för alla som arbetar med straffrätt. Där visar Lagrådet, nästan didaktiskt, hur en serie straffskärpningar kan få oväntade konsekvenser: mindre allvarliga brott riskerar att hamna på samma eller högre straffnivåer än betydligt grövre brott.

Avsnittet illustrerar ett centralt problem i regeringens straffrättsreform – att man förändrar enskilda straffskalor utan att analysera hur de påverkar straffrättens inbördes struktur.

Straffsystemet bygger på proportionalitet

En grundprincip i straffrätten är proportionalitet. Straffets nivå ska spegla brottets allvar. En närbesläktad princip är ekvivalens: brott av liknande allvar ska behandlas på liknande sätt och mer allvarliga brott ska ha tydligt högre straffvärde än mindre allvarliga.

Straffskalorna i brottsbalken är därför inte isolerade. De utgör tillsammans ett system där relationen mellan olika brottstyper är av avgörande betydelse. När lagstiftaren ändrar en straffskala måste man därför analysera hur ändringen påverkar hela systemet.

Det är just denna systemanalys som enligt Lagrådet saknas i regeringens reform.

När misshandel närmar sig dödande

Ett av Lagrådets tydligaste exempel gäller förslaget att höja straffskalan för synnerligen grov misshandel till fängelse i lägst sex och högst tolv år. Problemet blir tydligt när denna straffskala jämförs med straffskalan för dråp.

Minimistraffet för dråp är sex års fängelse. Om förslaget genomförs skulle alltså minimistraffet för synnerligen grov misshandel bli detsamma som minimistraffet för uppsåtligt dödande.

Samtidigt föreslås att maximistraffet för grov misshandel höjs till sju år. Det innebär att även den lägre graden av grov misshandel kan få ett straffmaximum som ligger över minimistraffet för dråp.

Lagrådet konstaterar att en sådan ordning inte är förenlig med ekvivalensprincipen. Uppsåtligt dödande måste i straffsystemet framstå som tydligt allvarligare än misshandel, även i dess grövsta former.

Dataintrång på samma nivå som dråp

Liknande problem uppstår på andra håll i reformen. Ett exempel gäller grovt dataintrång. Regeringen föreslår att maximistraffet höjs till åtta års fängelse. Detta innebär att brottet hamnar i ett straffintervall som ligger mycket nära – och delvis överlappar – straffskalan för dråp.

Lagrådet påpekar att denna jämförelse “sticker i ögonen”. Även om grovt dataintrång kan orsaka stora skador framstår det som svårt att motivera att brottet ska placeras på en straffnivå som ligger så nära uppsåtligt dödande.

Integritetsintrång och dödande i samma straffintervall

Ett tredje exempel gäller grovt olaga integritetsintrång. Regeringen föreslår att maximistraffet höjs till sex års fängelse. Detta innebär att maximistraffet för brottet hamnar på samma nivå som minimistraffet för dråp. Även här uppstår en situation där brott med helt olika allvar hamnar i samma straffintervall. Det illustrerar, enligt Lagrådet, hur reformen riskerar att rubba den systematiska balansen i straffrätten.

En straffinflation utan riktning

Den systematiska obalansen är emellertid bara en del av problemet. Reformen är också ett uttryck för något som allt fler straffrättsjurister beskriver som en straffinflation. Genom att steg för steg höja straffskalor för ett stort antal brott drivs den allmänna straffnivån upp utan att någon samlad analys görs av konsekvenserna. Flera remissinstanser har påpekat att utvecklingen riskerar att föra Sverige bort från den nordiska kriminalpolitiska traditionen. Enligt kriminologiska bedömningar skulle reformen, tillsammans med andra pågående lagändringar, kunna leda till att Sverige lämnar den nordiska straffnivån och i stället närmar sig fångtal som återfinns i länder som Turkiet, Belarus och Ryssland.

Detta innebär i praktiken ett brott med den nordiska modell som under lång tid präglats av måttfullhet i användningen av fängelse och en stark tilltro till alternativa påföljder.

Miljardkostnader utan bevisad effekt

Konsekvenserna är inte bara principiella utan också ekonomiska. Fler och längre fängelsestraff innebär dramatiskt ökade kostnader för kriminalvården. Redan i dag befinner sig systemet under hård press med överbeläggningar och behov av omfattande nybyggnation av anstalter och häkten. Kriminalvården har själv pekat på att reformerna kan kräva tusentals nya anstaltsplatser. Kostnaderna för detta handlar om miljardbelopp – både i investeringar och i löpande drift.

Samtidigt saknas övertygande forskningsstöd för att kraftigt höjda straffnivåer i sig minskar brottsligheten. Forskningen visar tvärtom att återfallsrisken ofta är lägre för personer som döms till icke frihetsberövande påföljder.

Det innebär att de resurser som nu riskerar att bindas i en expanderande fängelseapparat kan komma att tas från åtgärder som visat sig mer effektiva: förebyggande insatser, sociala program, övervakning i frihet och rehabilitering.

När en straffskärpning förändrar hela systemet

Poängen i Lagrådets resonemang är inte att de aktuella brotten saknar allvar. Grov misshandel, omfattande dataintrång och allvarliga integritetskränkningar kan orsaka mycket stora skador. Problemet är i stället att straffskalorna måste ses i relation till varandra. När lagstiftaren höjer straffet för en brottstyp påverkar det automatiskt hur andra brott uppfattas i systemet. Om höjningen inte följs av en bred översyn riskerar systemet att förlora sin inre logik.

Lagrådet beskriver också resultatet av regeringens straffskaleöversyn som “påfallande magert” och menar att den i flera avseenden brister i kvalitet.

Ett grundproblem i modern kriminalpolitik

Lagrådets exempel belyser ett mer generellt problem i modern kriminalpolitik. Straffskärpningar genomförs ofta stegvis och brott för brott. Men straffrätten fungerar inte på det sättet.

Straffskalorna utgör ett sammanhängande system. När en del förändras påverkas alla andra delar.

Det pedagogiska värdet i Lagrådets resonemang ligger just här. Genom några enkla jämförelser visar man hur ett reformpaket som syftar till att skärpa straffen riskerar att skapa ett straffsystem där relationen mellan brottstyper blir svår att försvara.

Straffrättens struktur är en rättssäkerhetsfråga

I slutändan är detta inte bara en teknisk fråga om straffskalor. Det handlar också om rättssäkerhet.

Ett straffsystem där relationen mellan brottstyper blir otydlig riskerar att skapa:

• inkonsekventa domar
• svårförutsebar rättstillämpning
• minskad legitimitet för straffrätten.

Det är därför Lagrådet lägger så stor vikt vid ekvivalensprincipen. Straffrätten måste inte bara vara sträng när det behövs. Den måste också vara systematiskt genomtänkt.

Det pedagogiska avsnittet i Lagrådets yttrande visar tydligt vad som händer när denna systematik saknas – och varför en kriminalpolitik som drivs av straffinflation riskerar att underminera den struktur som gör straffrätten begriplig och legitim.

Är det bara Tidskrift för Kriminalvård som drabbas av en tärande oro för vart vi är på väg?