När Sindy Niklasson talar om kriminalvård gör hon det inte utifrån teorier, utan utifrån erfarenhet. Hon har själv haft frivårdspåföljd, möter i dag kvinnor med erfarenhet av anstalt genom organisationen Qrut och ser återkommande hur samhällets stöd brister just när motivationen till förändring är som störst. Hennes bild är tydlig: kriminalvården är ofta bättre på kontroll än på verklig rehabilitering.

I intervjun beskriver hon hur frivården, som skulle kunna vara en viktig väg tillbaka, i praktiken ofta blir tunn och administrativ. Samtalen handlade om hur veckan hade varit, hur samhällstjänsten fungerade och om hon passade sina tider. Men när hon själv var redo att förändras, framför allt för sina barns skull, saknade hon det stöd som hade kunnat föra processen framåt. Det fanns ingen tydlig behandlingsinsats, inget verkligt arbete med det som låg bakom kriminaliteten och ingen samverkan med socialtjänsten.

Kriminalvården tycks många gånger möta dem som ärenden snarare än som hela människor

Samma mönster ser hon hos många av de kvinnor Qrut möter. De har ofta levt med missbruk, våld, kriminalitet, trauman och brustna relationer. Ändå tycks kriminalvården många gånger möta dem som ärenden snarare än som hela människor. Frågan blir inte tillräckligt ofta: vad behöver den här kvinnan för att faktiskt kunna leva ett annat liv? I stället riskerar insatserna att stanna vid övervakning, regler och kortsiktig hantering.

Ett återkommande tema i Sindys berättelse är barnen. Många av kvinnorna är mammor. För dem kan barnen vara den starkaste drivkraften till förändring. Samtidigt beskriver hon hur barnperspektivet i kriminalvården ofta blir för svagt. Kontakten med barnen kan vara mycket begränsad, även när socialtjänsten bedömer att relationen är viktig för barnet. Sindy är tydlig med att brott ska få konsekvenser, men barnen har inte begått brottet. Om en mamma fortfarande är en viktig person i barnets liv borde systemet göra mer för att skydda den relationen, inte försvåra den i onödan.

Frigivningen framstår som en annan kritisk punkt. Sindy beskriver hur kvinnor ibland förväntas börja planera kontakten med socialtjänsten bara några månader före frigivning, trots att en social utredning kan ta lång tid och trots att bostad, behandling, ekonomi, barnfrågor och sysselsättning behöver vara på plats. Utan en konkret plan blir vägen tillbaka bräcklig. Den som kommer ut utan bostad, telefon, trygg punkt eller fungerande nätverk riskerar snabbt att återvända till gamla kontakter, gammalt missbruk och gamla destruktiva sammanhang.

Därför blir hennes kritik också en brottsförebyggande kritik. Om kriminalvården ska minska återfall räcker det inte att verkställa straff. Den måste också ta vara på de ögonblick då människor faktiskt vill förändras. Det kräver bättre tillgång till behandling, psykologiskt stöd, traumabearbetning, längre frigivningsplanering och en tätare samverkan mellan kriminalvård, socialtjänst, beroendevård och civilsamhälle.

Sindy pekar särskilt på den roll civilsamhället kan spela. Qrut arbetar inte bara med missbruk eller kriminalitet, utan med hela människan och inte minst med moderskapet. För Sindy själv var föräldrarollen den avgörande vägen till förändring. Ingen myndighetsinsats hade egentligen tagit tag i just den delen, trots att barnen var hennes starkaste motivation. Där finns en av intervjuns viktigaste slutsatser: för kvinnor i kriminalitet går det inte att skilja rehabilitering från relationer, barn, skam, trauma och behovet av att få bli sedd som mer än sitt brott.

Intervjun med Sindy Nicklasson blir därmed en berättelse om kriminalvårdens outnyttjade möjligheter. Den visar ett system som har resurser att kontrollera, men alltför ofta saknar tid, struktur och relationell förmåga att hjälpa människor vidare. Om fler kvinnor döms till kriminalvård måste frågan därför inte bara vara var de ska placeras eller hur de ska övervakas. Den måste också vara: vad krävs för att de faktiskt ska kunna komma tillbaka?

En intervju hos organisationen Qrut där Sindy arbetar.

Qrut är en ideell organisation som hjälper utsatta mammor.

Intervjuare: Thomas Ekbom
Intervjuperson: Sindy Niklasson

Erfarenheter

Thomas: Hej och välkommen. Vi ska tala om din syn på kriminalvård. Fler kvinnor hamnar i kriminalvården. Du har egen erfarenhet. Finns det något som fungerade bra, och något som fungerade särskilt dåligt?

Sindy: Min egen erfarenhet är av frivård. Jag har inte suttit på anstalt. Jag har suttit på institution, men när det gäller Kriminalvården har jag haft en frivårdspåföljd.

Egentligen skulle jag ha avtjänat straff på anstalt, men eftersom jag skulle få hem mina barn i samband med verkställigheten konverterades det till en frivårdspåföljd.

Min erfarenhet av frivården var att den skulle vara någon form av behandlande eller stödjande insats. Jag hade samtal en gång i veckan, med någon KBT-inriktning om jag minns rätt. Men ärligt talat tyckte jag inte att det gav mig någonting. Det blev mest en stress att behöva passa tiden och sitta där och prata.

Jag erbjöds inte något program. Jag hade samhällstjänst och gjorde mina timmar, men det skapade mest frustration. Min kontakt med frivården gav mig egentligen ingenting.

Thomas: Ser du en parallell till socialtjänsten? Att man betraktades som objekt snarare än subjekt?

Sindy: Jag vet inte om alla frivårdsinspektörer arbetar så, men jag upplevde inte att det fanns något intresse av att lära känna mig eller se mina framsteg.

Vid den tiden i mitt liv ville jag verkligen förändras. Jag ville bli bättre, framför allt för mina barn. Jag var mottaglig för insatser och ville ta tag i allt jag erbjöds. Men samtalen saknade substans. Vi pratade om vad jag gjort på fritiden, hur veckan hade varit och hur samhällstjänsten gick. Jag hade önskat mer stöd för att faktiskt drivas framåt i min process.

Thomas: Var det kopplat till en enskild handläggare, eller hade du flera?

Sindy: Det var några byten, bland annat eftersom det var under covid. Men utifrån både min egen erfarenhet och min yrkeserfarenhet på Qrut skulle jag säga att många upplever att frivården inte ger särskilt mycket substans när det gäller tillfrisknande och förändring.

Den blir mer kontrollerande och övervakande än stödjande och utvecklande. Det är tråkigt, för frivården borde också vara rehabiliterande.

När människor har kraschat, när korthuset har fallit, är många faktiskt öppna för förändring. De vill inte hamna där igen. I dag får många dessutom frivårdspåföljder delvis på grund av platsbrist på anstalterna. Då är det ännu viktigare att ta vara på motivationen och arbeta rehabiliterande.

Thomas: Har du fått någon bild av samspelet mellan frivård och socialtjänst?

Sindy: I mitt fall hade de ingenting med varandra att göra. Och det jag ser i dag är att det ofta fortfarande är så. De har väldigt lite samverkan.

Kvinnor på anstalt och kontakten med barnen

Thomas: Du har inte själv suttit på anstalt, men du möter kvinnor som har gjort det. Vad berättar de om sina erfarenheter?

Sindy: Vi arbetar mycket med mammor med samsjuklighet, och nästan alla berättar att de inte får det stöd och engagemang de skulle behöva på anstalt.

Många har svårt att få kontakt med sina barn. Flera program och grupper som tidigare varit viktiga för intagna verkar ha tagits bort. Det finns inte lika mycket som förr. Jag upplever också, utifrån våra klienters berättelser, att barnperspektivet har försvagats.

Jag pratade nyligen med en kvinna på Hinseberg. Hon berättade att hon fick ha kontakt med sina barn 15 minuter i veckan, trots att socialtjänsten bedömde att hon behövde ha mer kontakt eftersom hon var viktig för barnen och barnen var små.

När hon tog upp det fick hon ett svar i stil med: ”Du sitter här för det du har gjort. Det skulle du ha tänkt på innan.”

Jag vill inte försköna brott. Det är allvarligt och man ska stå till svars. Men barnen är inte delaktiga i brottet. Om ett barn har haft sin mamma i sitt liv och mamman fortfarande är viktig för barnet, borde barnet inte drabbas mer än nödvändigt av mammans straff.

Om socialtjänsten bedömer att kontakten är viktig för barnet borde Kriminalvården i större utsträckning tillgodose det.

Thomas: Får barn komma på besök i Sverige?

Sindy: Ja, barn får komma på besök. Men kontakten kan ändå vara väldigt begränsad.

Frigivning och återfallsprevention

Thomas: Sedan kommer frigivningen. Hur ser det ut för kvinnor som lämnar anstalt? Vad gör samhället och socialtjänsten för att hjälpa dem?

Sindy: Ofta är planeringen ganska dålig. Många vill ha kontakt med socialtjänsten, ordnat boende, arbetsträning och annat på plats när de kommer ut. Men de berättar för oss att de ofta får höra att de ska kontakta socialtjänsten kanske två månader före frigivning.

Det är väldigt kort tid. En utredning inom socialtjänsten kan ta upp till fyra månader. Hur ska man då hinna utreda boende, barnfrågor och andra nödvändiga insatser?

Jag hade önskat en mycket längre planeringsperiod före frigivning. Det är något Qrut försöker göra. Vi går in under lång tid och hjälper till att förbereda så gott vi kan. Vi samverkar med socialtjänst och andra myndigheter, även om vi själva inte kan fatta besluten eller bevilja insatserna.

Det måste finnas en plan när personen kommer ut. Om man kommer ut utan någonting, framför allt utan tak över huvudet och en trygg punkt, är återfallsrisken enorm. Då söker man sig lätt till gamla kontakter. Man kanske ringer någon och sover på en soffa. Kanske är familjen inte lämplig eller stöttande. Utan en stabil planering har man ingenting att komma ut till.

Thomas: Jag pratade med en kvinna som frigivits från Hinseberg. Hon stod på Stockholms central och visste inte vad hon skulle göra. Hon ringde en gammal bekant, flyttade hem till honom och återföll i missbruk.

Sindy: Precis. Ibland har man inte ens en telefon. Man kanske bara har ett gammalt nummer i minnet. Då ringer man den man minns, även om personen inte är lämplig. Det är därför planeringen är så viktig, inte minst brottsförebyggande.

Thomas: Jag brukar driva frågan om psykologer på fängelser. Det kan låta självklart, men det behöver finnas människor med rätt kompetens. Man vill inte alltid prata med kriminalvårdare, även om de är bra. Ibland behövs någon som kan lyssna på ett annat sätt.

Sindy: Jag håller helt med. Jag är faktiskt chockad över att det inte finns bättre tillgång till sådant stöd. Om anstalt ska vara rehabiliterande, vilket det sägs vara i Sverige, borde det finnas tillgång till utbildad vårdpersonal som kan möta de här personerna.

Många kan kanske prata med en präst eller någon annan, men många behöver också påbörja behandling. Många har trauman bakom sig. Om en person ska sitta inne i tio eller femton år är det ju ett ypperligt tillfälle att arbeta med traumabehandling, i stället för att vänta tills personen kommer ut och samtidigt måste hantera boende, ekonomi, relationer, barn och allt annat på utsidan.

Stöd efter frigivning

Thomas: Har ni i Qrut kontakt med kvinnor som varit frigivna ett tag? Hur mår de?

Sindy: Ja. Vi skriver aldrig ut våra klienter på det sättet. Det är en viktig skillnad. När de kommer ut kanske de har frivård under en viss tid, men den insatsen tar slut. Många är rädda och nervösa, särskilt om de har suttit inne länge och känner sig helt utanför.

Då kan det vara en trygghet att ha någon som oss. Många vill ha stöd. De vill göra om och göra rätt. När myndighetsinsatserna faller bort finns vi kvar, så länge de behöver oss.

Thomas: Det låter som att det behövs en större Qrut-organisation. Inte bara lilla Qrut, utan ett större Qrut.

Sindy: Ja, jag håller med. Egentligen borde Qrut inte behöva finnas. Den offentliga sektorn borde kunna möta klienterna och ge det stöd vi ger. Men tyvärr kan den ofta inte det, och då är det bra att vi finns.

Thomas: Samtidigt finns det många duktiga socialarbetare och frivårdsinspektörer.

Sindy: Absolut. Det finns fantastiska handläggare inom socialtjänsten och frivården. Men de arbetar i hierarkiska organisationer. Även om en enskild handläggare är väldigt bra finns det flera nivåer av beslut ovanför. Alla tänker inte likadant, och i slutändan kan det vara en chef eller en nämnd som fattar beslutet. Då hjälper det inte alltid hur bra den enskilda handläggaren är. Det är en systemfråga. Dessutom jobbar de enbart kontorstid.

Samverkan mellan myndigheter och civilsamhälle

Thomas: Vi har talat om re-entry councils och liknande modeller, där det inte bara är statliga och kommunala myndigheter som ska stå för stödet. Det behövs fler aktörer.

Sindy: Ja. Jag vill inte prata ner myndigheterna. Utifrån min egen erfarenhet behövde jag beroendevården, öppenvården och behandling. De offentliga insatserna var viktiga på sitt sätt.

Men ingen gick in i min föräldraroll. Det var just den jag behövde arbeta med för att bli den förälder jag är i dag.

En insats handlade om missbruket, en annan om kriminaliteten, men ingen handlade om mig som mamma. Föräldradelen var den viktigaste delen för mig. Mina barn var hela min motivation till förändring. Hade jag inte haft dem hade jag nog inte slutat leva destruktivt.

Om Sindy vore socialminister

Thomas: Avslutningsvis: Om du vore socialminister och kunde fördela resurser som du ville, vad skulle du göra?

Sindy: Jag skulle satsa på större tillgång till föräldrastöd, som jag varit inne på tidigare. Men det måste vara föräldrastöd med spetskompetens.

Jag tror också att stödet behöver vara mer neutralt, alltså inte alltid kopplat till en myndighet. Dessutom skulle jag vilja se ett större krav på samverkan mellan civilsamhället och den offentliga sektorn.

Det är nog det vinnande konceptet. I dag sker samverkan inte i den omfattning som behövs. Jag tycker att det borde ställas högre krav på offentliga aktörer att bjuda in civilsamhället, släppa prestigen och fråga sig: Hur kan vi samverka för att göra det bättre för de utsatta människor vi har i samhället?

Jag har själv bott i USA och sett hur stort civilsamhället är där. Där är det ofta civilsamhället som bär mycket av arbetet. Samtidigt är myndigheterna, till exempel den amerikanska motsvarigheten till socialtjänstens barnskydd, ofta under all kritik. Så det ska inte heller vara helt omvänt. Det måste finnas en balans.

Men jag tror starkt på föräldrastöd. Dels för att tidigt kunna stötta unga som håller på att dras in i kriminalitet, innan de hamnar för djupt. Dels för att stötta föräldrar även när det redan har brustit.

Många gånger glöms föräldern bort när ett barn omhändertas. Man tänker att barnet nu är i en trygg miljö. Men mamman finns kvar. Hon kommer alltid att vara barnets mamma. Därför måste också hon få stöd.

——————–

Faktaruta

Det här är Qrut – hundratals har fått stöd

• Organisationen vill stärka mammor som levt i beroende, kriminalitet och våld.
• Man jobbar med klienternas mammahjärtan, hittar sårbarheten i att ha misslyckats i föräldrarollen och arbetar med värderingar och beteenden. Det går också att få stöd i kontakten med myndigheter.
• Sedan starten för elva år sedan har runt 420 mammor fått stöd. Huvuddelen kan enligt verksamhetschefen i dag vara bra förebilder för sina barn och mår oerhört mycket bättre. En del har fått jobb.
• Det är ont om avhopparverksamhet för kvinnor. Det mesta är anpassat för män. Kommunernas socialtjänst ska dock erbjuda hjälp till personer som vill lämna kriminalitet och sluta använda våld.
• Mona Lillkåll Kassarp (Mona.kassarp@qrut.se) är chef för Qrut och är kriminolog och har forskat på tidiga risker för barn i utsatta miljöer.