Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll
Frågan är hur länge den svenska regeringen kan ducka för frågan om att ens utvärdera kriminaliseringen av eget bruk

Perspektiv på skadebegränsning och kriminalisering av narkotikabruk

”Det finns ingen polis som sätter någon glädje i att rapportera tunga missbrukare för eget bruk”

Torkel Richert och Johan Nordgren, Malmö universitet, skriver här om att Malmöpolisen ger nya perspektiv på skadebegränsning och kriminalisering av narkotikabruk.

Sedan 1980-talet har svensk narkotikapolitik kombinerat en restriktiv nolltoleransstrategi med visionen om ett narkotikafritt samhälle. Kriminaliseringen av eget bruk 1988 och införandet av fängelse i straffskalan 1993 ökade polisens befogenheter att ingripa mot droganvändare och riktade fokus mot gatuplanet. Sverige sticker i detta avseende ut i ett internationellt perspektiv och de narkotikapolitiska vägval mot en mindre repressiv politik som exempelvis Portugal och Norge har gjort har mycket svagt stöd hos de svenska riksdagspolitikerna och den nuvarande regeringen. Ansvariga ministrar vägrar konsekvent att ens utreda effekterna av kriminaliseringen av eget bruk.  

Långsam introduktion och utbyggnad av sprutbyten och överdosprevention har sannolikt inneburit mycket lidande och många dödsfall som hade kunnat undvikas

Sverige har också utmärkt sig genom ett starkt motstånd mot olika skadebegränsande insatser. Stränga regelverk kring LARO (läkemedelsassisterad behandling av opioidberoende) och långsam introduktion och utbyggnad av till exempel sprutbyten och överdosprevention har sannolikt inneburit mycket lidande och många dödsfall som hade kunnat undvikas. Även om det har skett en positiv utveckling kring de ovan nämnda insatserna det senaste decenniet så saknas fortfarande andra insatser som säkra konsumtionsrum, heroinförskrivning och möjligheter för brukare att testa sina drogers styrka eller innehåll. Dessa insatser har visat sig kunna minska risker och utsatthet för narkotikaanvändare i flera länder.  

Polisen har fått en central roll i bekämpningen av det svenska narkotikaproblemet. De ska avskräcka unga från att testa narkotika, bryta missbrukskarriärer i ett tidigt skede, få bort narkotika från gatan och bekämpa langning och kriminella gäng med starka kopplingar till narkotikamarknaden. Samtidigt har polisen fått kritik för ett för stort fokus på att lagföra ringa narkotikabrott och för att rikta in sig på ”redan kända missbrukare” i syfte att förbättra statistiken. Hur polisen själva ser på sitt uppdrag att bekämpa narkotikan och vilka prioriteringar och avvägningar de gör i det vardagliga arbetet har nästan inte alls studerats. 

Polisen har en otydlig roll i förhållande till skadebegränsande insatser. Det finns inga direktiv eller riktlinjer för hur polisen ska förhålla sig till sprutbyten, öppen droganvändning på eller i anslutning till lågtröskelverksamheter, personer som har LARO-medicin eller sprutor på sig utan recept eller hur man bör agera vid överdoslarm. Detta innebär sannolikt ett stort tolkningsutrymme och skilda praktiker i olika delar av landet. Polisens syn på och ageranden kring skadebegränsande insatser och de personer som besöker dessa kan ha stor betydelse för deras möjlighet till framgång. Även i förhållande till skadebegränsande insatser saknas kunskap om polisens attityder och arbetssätt.   

För att ta reda på hur poliser själva arbetar, vad de prioriterar kring lagföring av olika narkotikabrott och hur de förhåller sig till skadebegränsande insatser gjorde vi mellan maj 2020 och oktober 2021 en intervjustudie med 19 poliser i Malmö. Vi valde Malmö som plats eftersom staden var tidigt ute med olika skadebegränsande insatser. Studien genomfördes inom ramen för ett större forskningsprojekt om olika slags drogscener i det urbana rummet och om hur insatser från polis, beroendevård och socialtjänst inverkar på vardagsliv och risker för personer med svåra narkotikaproblem. 

I studien ställde vi frågor om hur poliserna såg på narkotikapolitiken i Sverige, hur de arbetar mot narkotika, vad de prioriterar i arbetet och hur de ser på och förhåller sig till olika skadebegränsande insatser. Majoriteten av de poliser som ställde upp arbetade med narkotikaproblem på fältet. Fjorton var män och fem kvinnor.

Polisen ser det som meningslöst att lagföra ”tunga missbrukare” för eget bruk och ser skadebegränsande insatser som nödvändiga för narkotikaanvändare och som en viktig del av svensk narkotikapolitik

Studien visar på intressanta resultat som delvis går emot bilden av att polisen är inriktad på att ”jaga missbrukare på gatan” eller att de skulle ha som mål att göra det ”jobbigt att vara missbrukare” (vilket varit en slogan inom polisväsendet) för att därigenom motivera dem att sluta eller söka vård. Den pekar snarare på att polisen ser det som meningslöst att lagföra ”tunga missbrukare” för eget bruk och att de ser skadebegränsande insatser som nödvändiga för narkotikaanvändare och som en viktig del av svensk narkotikapolitik. Det går så klart alltid att diskutera i vilken utsträckning polisernas berättelser i en intervjusituation speglar vad de faktiskt tycker och hur de faktiskt agerar. Det är också svårt att veta i vilket utsträckning resultaten är överförbara till andra regioner. Det fanns dock en stor samstämmighet i polisernas berättelser och vi upplevde en stor öppenhet hos intervjupersonerna att prata även om känsliga ämnen.

De poliser som vi intervjuade var över lag positiva till skadebegränsande insatser och undvek att vistas nära dessa och avstod som regel från att lagföra narkotikabrott i anslutning till verksamheterna. De såg sprutbytet som en viktig medicinsk folkhälsoinsats som minskar sjukdomar och förbättrar hälsa. Sprutbytet ansågs inte heller leda till ökat missbruk. Följande citat var representativt för polisens syn på verksamheten: 

”…jag tror ju aldrig att någon har börjat med narkotika för att man får gratis sprutor liksom. Så att… och kan man då faktiskt minska sjukdomar och att de byter sprutor med varandra och liknande så absolut. Jag ser faktiskt inga konstigheter med det.”

LARO sågs som ett bättre alternativ än att använda heroin inköpt på den illegala drogmarknaden. Alla utom en av de intervjuade poliserna såg insatsen som viktig. Samtidigt beskrevs ”läckage” och ”sidomissbruk” som allvarliga problem kopplade till LARO och något som polisen i vissa fall behövde hantera. Överdosläkemedlet naloxon sågs som en livräddande insats och som oproblematiskt. Många poliser saknade dock större kunskap om insatsen, även om flera uttryckte en tydlig vilja att lära sig mer om hur naloxon kan ges till en person som fått en överdos av opioider. Flera poliser gav också, som i följande citat, uttryck för att polisen borde utrustas med naloxon:

”… på något sätt så tycker jag att man borde ha det, att vi borde ha det. För många gånger så är polisen faktiskt först på plats när det är någon som har tagit någon överdos”.

När det gäller synen på kriminaliseringen av eget bruk ansåg i princip alla vi intervjuade att lagen var nödvändig för att polisen skulle kunna arbeta effektivt mot narkotikan. Lagen ansågs vara ett viktigt redskap i det förebyggande arbetet riktat mot unga och i arbetet mot narkotikalangning och annan grov brottslighet kopplad till narkotikahandel. Samtidigt menade man att straff inte hjälper personer med drogproblem. Poliserna förde särskilt fram två skäl för att inte lagföra tunga missbrukare, dels i sympati för deras situation och en insikt om att det inte hjälper att straffa, dels att det är ett dåligt sätt att använda begränsade resurser. Ett exempel på det förstnämnda skälet framkom i följande citat:

”jag tror ju verkligen på att vi ska ha det kriminaliserat att använda droger, för att det ger en ändå tror jag en förebyggande effekt. Men samtidigt så tror jag inte på att straff hjälper dom (personer med missbruk).” 

Det var tydligt att polisen prioriterade arbetet mot langning och mot unga droganvändare: 

”…försäljning prioriterar vi såklart och det är för att det har ett högre straffvärde att sälja till andra än att bruka själv. Och när det gäller de egna bruken så försöker vi fokusera på ungdomar. Vi ska ha tag i förstagångsmissbrukare liksom.”

Samtidigt menade man att få poliser lagförde äldre eller tyngre missbrukare för ringa narkotikabrott:

”Det finns ingen polis som sätter någon glädje i att rapportera tunga missbrukare för eget bruk”. 

De vände sig emot kritiken att de skulle lagföra kända missbrukare för att förbättra statistiken. Detta menade man var något som hörde till historien. Snarare beskrev flera poliser hur de ”såg genom fingrarna” och valde att avstå från att lagföra personer som de visste hade narkotika på sig, trots att de hade laglig grund för lagföring. Detta skulle kunna tolkas som en form av motståndshandling mot nuvarande lagstiftning, eller åtminstone som en pragmatism som kan växa fram genom mångårigt arbete med personer som har missbruksproblem. Samtidigt beskrev ett par poliser att det fortfarande kunde förekomma ”pinnjakt”, men att det då framförallt handlade om unga eller oerfarna poliser som ville göra allt ”by the book”, som ville visa sig duktiga, som inte hade en förståelse för missbrukarnas situation och som inte hade lärt sig ”prioritera”. Följande citat ger en bild av den dubbelhet som fanns i de flesta polisers resonerade kring kriminaliseringen av eget bruk.                                  

”Men nej, alltså jag tänker att, i min värld att polisen håller på att jaga alltså brukarna, det kommer ju inte ge någon effekt. Alltså dom stackarna, får dom böter eller samhällstjänst, det kommer ju inte förändra ett skit för dom, alltså dom kommer fortsätta köpa och jag tycker absolut att det ska vara kriminaliserat men jag kan samtidigt vara, jag är liksom inte helt övertygad om att straff ger den bästa effekten för brukarna liksom.”

Polisens ageranden kan förstås utifrån ett ”gränsdragningsarbete” (boundary work) där de gjorde gränsdragningar mellan polisiärt arbete och socialt eller medicinskt arbete mot narkotikaproblem. Det var tydligt att många satte upp en tydlig gräns mot exempelvis sprutbytesprogrammet på grund av att man inte vill gå in på det medicinska fältet och störa en viktig insats. De ”tunga missbrukarna” sågs framför allt som sjukvårdens och socialtjänstens ansvar. Endast i de fall dessa personer systematiskt sålde narkotika eller störde den allmänna ordningen ansågs polisen behöva ingripa. När det gäller LARO ansågs det befogat att överskrida gränser och agera gentemot patienter när det handlade om ”läckage” av mediciner till den illegala drogmarknaden. Många poliser var positiva till att själva vara utrustade med läkemedlet naloxon, för att kunna ingripa och rädda liv. Här var det tydligt att de kunde tänka sig att gå över från sitt strikt polisiära ansvar till den medicinska sfären.  

Polisens generellt positiva syn på skadebegränsande insatser och ovilja att lagföra ”kända missbrukare” pekar på en förändring av det narkotikapolitiska landskapet. Kanske har en del hänt sedan Rikspolisstyrelsen i sitt narkotikamanifest i slutet av 1980-talet slog fast att ”det ska vara jobbigt att vara missbrukare”. Även i polisen och forskaren Mia-Maria Magnussons nya avhandling om polisens arbete med öppna drogscener beskrivs hur polisen ser det som frustrerande att lagföra droganvändare på gatan år efter år och att de tvingas möta samma ”missbrukare” dag ut och dag in utan att kunna förändra deras situation. 

Ett pilotprojekt med att utrusta polis i Skåne med naloxon skulle vara möjligt att genomföra

Vår studie har också vissa implikationer för skadebegränsande insatser. Det faktum att polisen var särskilt positiva till sprutbytet skulle kunna bero på att verksamheten har funnits i över 35 år och att den har ett gott rykte. Implementering av skadebegränsande insatser kan på sikt förändra polisens kunskaper och attityder, vilket även skulle kunna gälla nya insatser. Utifrån polisens positiva syn på naloxon och vilja att själva ha tillgång till detta skulle ett pilotprojekt med att utrusta polis i Skåne med naloxon vara möjligt att genomföra. Ett sådant projekt skulle också kunna kompletteras med en ”Good samaritan law” där polisen inte lagför personer för ringa narkotikabrott om de ringer 112 vid en överdos.  

Kriminaliseringen av eget bruk är möjligen, som poliserna i vår studie antyder, ett nödvändigt och effektivt brottspreventivt redskap. Men det vet vi inte så länge lagstiftningens effekter inte utvärderas. Möjligen innebär kriminaliseringen ett hinder för att etablera eller bedriva vissa skadebegränsande insatser, ett hinder för personer att ringa 112 vid en överdos, en barriär för personer med narkotikaproblem att söka vård eller en ytterligare stigmatisering och minskade möjligheter för de unga som får en prick i belastningsregistret. Detta vet vi inte heller.  

I våra grannländer Danmark och Norge gör man skillnad på personer som använder narkotika rekreationellt och de som har utvecklat ett beroende eller som lever med en social utsatthet. Marginaliserade personer med narkotikaberoende undantas från att straffas för eget bruk eftersom de snarare anses behöva hjälp. Man kan diskutera etiska, juridiska och praktiska problem med denna typ av kategoriseringar, men det visar på att det är möjligt att hitta alternativ till en generell kriminalisering av eget bruk. 

Frågan är hur länge den svenska regeringen kan ducka för frågan om att ens utvärdera kriminaliseringen av eget bruk

Frågan är hur länge den svenska regeringen kan ducka för frågan om att ens utvärdera kriminaliseringen av eget bruk. Nu kommer kritiken och påtryckningarna inte längre enbart från forskare och brukarföreningar, utan även från personer inom den yrkeskår som ska omsätta lagstiftningen i praktik. I media och i polisens egen tidning har vissa poliser ifrågasatt om man bör straffa vissa cannabisbrukare och kritiserat regeringen för att de inte vill utvärdera kriminaliseringen av eget bruk. Denna typ av kritik av kriget mot narkotikan och polisens roll i kampen har sedan flera år varit tydlig i andra länder, exempelvis genom organisationen Law Enforcement Against Prohibition. Vår studie är en indikation på att även svensk polis tar lärdomar av en global narkotikapolitisk utveckling där Sverige på flera sätt släpar efter trenden.   

Torkel Richert, docent i socialt arbete, Malmö universitet
 

Johan Nordgren, lektor i socialt arbete, Malmö universitet

Kommentarer är stängda.