Lyssna på Filosofiska rummet
”Har synen på barn ändrats om 13-åringar sätts i fängelse?”
Åldersgränsen på 15 år har utgått ifrån den mognad som anses krävas för att kunna ta ansvar för brottsliga handlingar. Barn under 15 år kan begå brott, men de ska inte straffas utan i stället ska socialtjänsten ta ansvar. Om åldersgränsen nu sänks, innebär det en ny syn på barns mognad? Har barn som begår grova barn ett större ansvar för sina brott än barn som snattar?
Ska rösträttsåldern sänkas så att barn kan påverka lagarna som vill sätta dem i fängelse?
Regeringen och Sverigedemokraterna vill sänka straffbarhetsåldern för barn som begår grova brott, från 15 år till 13 år. Bakgrunden är den grova kriminaliteten där barn under 15 år har varit inblandade i mord och mordförsök. Vilken betydelse har det om ansvaret för barn som begår grova brott överförs från socialtjänsten till rättsväsendet? Är det en ny syn på straffets funktion?
Argumentet för sänkt straffbarhetsålder är att man behöver skydda samhället, ge brottsoffren stärkt upprättelse och bättre förutsättningar att bryta kriminella mönster för de barn som begår grova brott. Förslaget från regeringen har möt massivt motstånd från en rad remissinstanser. Experterna pekar bland annat på att det inte kommer ha några positiva effekter på brottsligheten och eller på de barn som begår grova brott. Är fängelse för barn, som begår grova brott, en logisk följd av den ändrade syn på straff som vi ser nu från politiken? Vad är det som avgör om lagen får legitimitet?
Medverkande:
Magnus Hörnqvist, professor i kriminologi vid Stockholms universitet,
Alva Stråge, forskare i filosof vid Göteborgs universitet,
Bengt Sandin historiker och professor emeritus på Tema barn vid Linköpings universitet:
Programledare: Cecilia Strömberg Wallin
Producent: Marie Liljedahl
Veckans tips från de medverkande:
Böcker:
Magnus Hörnqvist: Trollkarlarnas tid : filosofins stora årtionde 1919-1929 – Walter Benjamin, Ernst Cassirer, Martin Heidegger, Ludwig Wittgenstein – Wolfram Eilenberger
Bengt Sandin: Häng city – Mikael Yvesand
TV-serie:
Alva Stråge: Adoloscence – Philip Bartantini
Här är ett utdrag av samtalet i Filosofiska rummet:
Magnus Hörnqvist, som är kriminolog, Alva Stråge, filosof, och Bengt Sandin, historiker, medverkar i samtalet.
Tidigare har partierna talat om ett paradigmskifte inom kriminalpolitiken: fokus flyttas från brottsling till brottsoffer, och straffen skärps. Så här säger justitieminister Gunnar Strömmer om varför 13-åringar som begår grova brott ska kunna sättas i fängelse:
”Syftet är primärt att skydda samhället mot farliga individer, genom att ge upprättelse åt de brottsoffer som drabbats av en viss brottslighet, och också få bättre möjlighet att skydda de här barnen från de sociala gängen.”
Magnus får frågan om detta innebär nya principer för straff. Är det ett paradigmskifte i kriminalpolitiken?
Han menar att det troligen är så, även om det inte är helt tydligt vad det innebär. Regeringen säger att man genomför ett paradigmskifte där fokus skiftas från brottsling till brottsoffer. Det är en signal, men inget fullt utvecklat program för en förändrad straffideologi.
Magnus för in resonemanget i en omkring 2 500 år gammal diskussion om skillnaden mellan hämnd och straff. I en av sina tidiga Dialoger skriver Platon att hämnden innebär att straffa som ett vilddjur, utan förnuft – man tänker inte på framtiden utan vill bara vedergälla en tidigare gärning. Platon menar att detta bör lämnas bakom oss: straff ska utdömas med förnuft och med sikte på framtiden.
Den som begår handlingen ska bli bättre genom straffet. Det är den stora skillnaden gentemot hämnd
När Platon definierar straff i Dialogen från tidigt 300-tal före vår tideräkning säger han att brottslingen måste ingå i definitionen: den som begår handlingen ska bli bättre genom straffet. Det är den stora skillnaden gentemot hämnd. Sedan dess har man försökt tvätta bort hämnden från straffet, eftersom hämnd anses ofint och i dag är tabu i politiska sammanhang. I fiktion kan man sympatisera med den ensamma hämnaren, men i politiken fungerar det inte att tala om hämnd.
Idén om en opartisk rättsstat går åtminstone tillbaka till 1800-talet, och tanken om en suverän stat som står över medborgarnas konflikter har rötter i medeltiden. Nu sker en återgång där staten tycks välja brottsoffrets sida mot en annan grupp medborgare. Detta rör vid gränsen mellan hämnd och straff, där avgörande frågor är: Vad är konsekvenserna av straffet? Vad är syftet? Vad ska straffet åstadkomma?
I hämnd finns inga sådana framtidstankar. Men historiskt har straffet haft mål om förbättring: att brottslingen ska förändras, att brottsligheten ska minska, att samhället ska bli bättre och konflikter hanteras konstruktivt. Det är positiva effekter av straffet.
I dag lämnas detta delvis osagt. När regeringen talar om ett paradigmskifte är målen oklara. Ett annat ord som Gunnar Strömmer använder är ”samhällsskydd”. Men vad betyder det? Han talar inte om att sänka brottsligheten eller något konkret mätbart, utan om samhällsskydd – ett oprecist begrepp utan tydliga framtidsperspektiv. Det signalerar ett allvarligt läge där drastiska åtgärder måste vidtas här och nu, kanske motvilligt, men utan den klassiska idén om straffets framtidsinriktning.
Alva invänder delvis mot analysen att straff inte ska inkludera hämnd eller element av hämnd. Hon instämmer dock i att det finns etablerade idéer om att straffsystemet ska ersätta personliga vendettor, så att människor inte fastnar i hämndspiraler. Samhället tar över den uppgiften. Men det finns också evidens för att människor i allmänhet känner hämndbegär när de utsatts för oförrätter. Rättssystemet måste på något sätt ta hänsyn till detta brottsofferperspektiv, som ofta betonas.
Hon beskriver hur brottsoffer kan känna att samhället tar dem på allvar när straffet motsvarar allvaret i det de utsatts för. Vad brottsoffer upplever som upprättelse varierar dock kraftigt mellan tider och kulturer. För några hundra år sedan kunde piskstraff på torget eller offentliga avrättningar upplevas som rimlig upprättelse. Så är det inte i dag; nu förväntas ofta fängelsestraff.
Frågan väcks om brottsoffer upplever större upprättelse om en 13- eller 14-åring sätts i fängelse i stället för på ett SIS-hem. Det borde finnas forskning om detta, men Alva hänvisar främst till anekdoter från intervjuer med brottsoffer som uttryckt att det känns bra när samhället reagerar starkt och utdömer åtminstone relativt långa fängelsestraff. Många uttrycker missnöje med straff som inte motsvarar brottets allvar.
På 1930-talet sågs inlåsning som uttryck för hämnd snarare än rehabilitering
Bengt reflekterar över vad ett fängelsestraff egentligen innebär. Vi kanske tänker att det bara handlar om inlåsning, men historiskt har inlåsning också använts som ett kränkande straff – en symbol för samhällets vedergällning. I slutet av 1940-talet ifrågasatte exempelvis Rosén inlåsningen i ungdomsanstalter och menade att unga inte ska låsas in, duschas kallt eller utsättas för förnedrande behandling. Liknande kritik finns redan på 1930-talet. Då sågs inlåsning som uttryck för hämnd snarare än rehabilitering.
Det innebär en förskjutning att man i dag anser det acceptabelt att låsa in barn på sätt som för 20–30 år sedan betraktades som helt orimliga utifrån dåtidens syn på barn.
Samtalet går vidare till gängkriminaliteten, med skjutningar och sprängningar utförda av mycket unga personer. Motiverar detta de kriminalpolitiska förändringar vi nu ser?
Det svårt att utvärdera effekten av en sådan experimentell lagstiftning
Bengt beskriver det som ett stresstest för politiken: Hur klarar samhället att hantera att 13-åringar i vissa fall skjuter andra? Det är förfärligt, men frågan är också vad som förändrar synen på barn. I detta fall driver kriminaliteten en förändringsprocess. Samhället kan uppfattas retirera från andra sätt att hantera problemen – man fullföljer inte andra ambitioner eller söker alternativa vägar. Dessutom är det svårt att utvärdera effekten av en sådan experimentell lagstiftning: Hur ska man mäta effekt? Om det bara är på prov, hur ska man sedan besluta att ta bort den? Och om kriminella i stället börjar använda tolvåringar – sänker man då gränsen ytterligare? Det blir ett sluttande plan.
Alva får frågan om de samhällsförändringar som sker kan motivera dessa kriminalpolitiska förändringar. Hon menar att det beror på vad man vill uppnå. Remissinstanserna har varit negativa, eftersom de inte bedömer att åtgärder som fängelse för 13-åringar kommer att minska kriminaliteten. Politiker driver ändå förslagen vidare, vilket antyder att målet kanske inte primärt är att minska brottsligheten, utan att kommunicera värderingar. När samhället ställs inför ovana fenomen, som grov kriminalitet bland mycket unga, sätts värden på spel: å ena sidan viljan att skydda barn, å andra sidan att fördöma mycket grova handlingar. Dessa värden går inte alltid att förena. Då måste man välja. Det behöver inte handla om en förändrad grundsyn på barn, utan om att andra värden för tillfället prioriteras högre – till exempel att tydligt markera att vissa handlingar är oacceptabla. Under normala omständigheter betraktar vi 13-åringar som icke ansvariga, men i särskilt allvarliga fall görs undantag.
Lyssna på hela samtalet:
Kommentarer är stängda.