Krönika
Lily Dickson Wahlman
Priset för att upphöra med brott
Tänk dig att du har en halv miljon kronor i skadeståndsskulder – en skuld som du aldrig kan beviljas skuldsanering för. Vid en löneutmätning hade allt gått till att bara betala räntor. Det spelar i praktiken inte så stor roll för du kommer ändå aldrig att få ett arbete. Ingen vill anställa någon med ett belastningsregister. Du får inte hyra något boende heller (inte ens i andra- eller tredje hand). Du får bo på ett akutboende, tillsammans med andra som befinner sig i social utsatthet. Det bankas på dörrarna, det skriks om nätterna. Det uppstår bråk i sällskapsrummet. Någon drar en kniv!
Du ser droger byta händer samtidigt som du själv försöker bli kvitt ditt drogberoende. Du har PTSD efter den gången som du blev utkörd till skogen och skenavrättad. För en drogskuld efter att polisen beslagtog det där paketet med kokain. Du känner fortfarande blodsmaken i munnen efter misshandeln. Ljudet från kulan som viner och träffar trädet bredvid dig ekar i huvudet. Du har fortfarande skulden hängande över dig. Problemet är att du inte har några pengar, inte ens för ditt eget uppehälle. Försörjningsstöd kanske? Det är ett snårigt träsk av regelverk som du först behöver ta dig förbi. Förbered dig därtill på att behöva vänta några veckor (eller månader) på första utbetalningen. Hur försörjer du dig under tiden? Du suckar.
Plötsligt ringer din mobil. Det är din kompis. Han har ett paket heroin som han behöver få sålt. Du kan tjäna 100 000 kronor. Du har fortfarande den där drogskulden som du behöver bli kvitt. En månad. Sedan plockar de dig. Vad gör du?
När de enorma kostnaderna och uppoffringarna för ett brottsupphörande ligger i vågskålen är inte längre beslutet så självklart. I det limbo som uppstår när det gamla livet har övergetts samtidigt som det nya, brottsfria livet ännu inte har utkristalliserats slits individen mellan att både vilja och inte vilja sluta med brott. Att börja tvivla, ifrågasätta, sicksacka mellan det konventionella och det kriminella, eller till och med självsabotera genom att ta droger är inte ovanliga reaktioner i en sådan hopplös situation.
I projektet ”Effekter av sociala insatsgrupper i Stockholm” noterade jag hur många som avbröt insatsen i förtid. Sociala insatsgrupper (eller SIG) är en frivillig insats som ska stötta individen att lämna en kriminell livsstil. Varför går då individen tillbaka till kriminalitet fastän hon vill lämna? Flera av de SIG-deltagare som intervjuades vittnade om en närmast omöjlig hinderbana som de förväntades ta sig förbi för att bli brottsfria. Att ge upp och ”glida tillbaka” in i kriminalitet var regel snarare än undantag, menade även de yrkesverksamma som arbetade med denna målgrupp.
Individen går snarare i en slags ”loop” av misslyckanden
Detta går samtidigt emot den bilden som länge varit rådande i upphörandeforskningen där vägen mot ett brottsfritt liv utmålas som en rak linje av utveckling och framsteg. Den senaste tiden har dock vissa forskare ställt sig frågande till denna föreställning. Som Tea Fredriksson och Robin Gålnander (Kriminologiska institutionen) konstaterar går individen snarare i en slags ”loop” av misslyckanden och hamnar tillbaka på ruta ett med återfall som följd.
Skuldsättning, arbetslöshet, hemlöshet och hotbild är typiska hinder på vägen som nöter bort orken och motivationen. Det finns heller ingenting på andra sidan, vare sig jobb, lägenhet eller ens grundläggande trygghet – ett försäkrande om att ”det här kommer att ordna sig”. Samtidigt förväntas individen ge upp väldigt mycket – de snabba pengarna, kamraterna som alltid stått vid ens sida, identiteten, samhörigheten, statusen, spänningen. Det är en utsatt, tom, ensam, meningslös och otrygg tillvaro som individen byter till. Är det ens värt att försöka?
Vad kostar ett upphörande?
Om vi vill hjälpa människor att upphöra med brott måste vi ställa frågan: ”Vad kostar ett upphörande?” Insatser som stöttar människor att upphöra med brott är många men för att de ska skörda framgångar måste upphörandets kostnader och uppoffringar ersättas med något mer än tomhet och otrygghet. Det hjälper inte att utdöma hårdare straff och skadestånd i miljonklassen om det inte finns något bättre alternativ till den kriminella livsstilen. Det behövs bättre incitament för att sluta med brott – det måste vara värt det! Vi måste också på allvar börja prata om vilka möjligheter som ges dessa individer. Att ge möjligheter på arbetsmarknaden och öppna upp för alternativa boendemöjligheter (såsom träningslägenhet) skulle främja ett upphörande. Ett skadestånd på en halv miljon och invecklade regler för försörjningsstöd däremot? Det stjälper snarare än hjälper.
Lily Dickson Wahlman
F.d. forskningsassistent, Institutet för framtidsstudier.
Doktorand på Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet, med start januari 2026.
Författare till rapporten ”I nya hjulspår eller med risk för urspårning? Erfarenheter av sociala insatsgrupper i Stockholms stad”.
Kommentarer är stängda.