Två fel gör inte ett rätt –
varför sänkt straffbarhetsålder är fel väg

I den svenska debatten om sänkt straffbarhetsålder hörs ofta argumentet att andra länder har lägre straffbarhetsålder än Sverige, exempelvis England, Nederländerna, Tyskland och Australien. Resonemanget antyder att lägre ålder i andra länder skulle legitimera en sänkning här hemma. Men detta är förenklat och missvisande. Internationell forskning visar tydligt att flera av dessa länder själva diskuterar höjningar, inte sänkningar, och att tidig kriminalisering av barn leder till fler problem än den löser.

Forskning visar dessutom att medial uppmärksamhet på felaktiga eller förenklade argument kan underminera förtroendet för forskare. Om svenska medier ensidigt rapporterar om “lägre åldrar i andra länder” utan att lyfta de komplexa diskussioner som pågår där, riskerar det att skapa epistemisk osäkerhet, det vill säga: Allmänheten kan börja ifrågasätta forskarnas rekommendationer, även när dessa bygger på gedigen forskning om barns utveckling och risker med tidig kriminalisering. Detta förstärker behovet av nyanserad rapportering och tydlig kontext för internationella jämförelser. Därför görs här några internationella nedslag:

I Skottland höjdes straffbarhetsåldern från 8 till 12 år 2019. Debatten pågår nu om ytterligare höjning till 15 år, där både etiska och empiriska skäl åberopas. Edinburgh Study of Youth Transitions and Crime (ESYTC) visar att tidig kriminalisering är starkt kopplad till återfall, social utsatthet och långsiktiga negativa livsutfall. Vidare understryks här också att åldern 12–15 år är särskilt kritisk: många unga som hamnar i kriminalitet blir utan stödinsatser, vilket i svensk kontext kastar ljus på socialtjänstens arbete.
I Nederländerna, där straffbarhetsåldern idag är 12 år, pågår en aktiv debatt om höjning till minst 14 år. Det rådgivande organet RSJ framhåller att barn under 14 år har begränsad förmåga att förstå konsekvenser av brott och rättsprocesser, vilket gör tidig kriminalisering både ineffektiv och potentiellt skadlig. Holländska studier visar också att unga vuxna som döms enligt ungdomsstraff ofta har fler sociala och psykologiska problem än de som döms enligt vuxenlag, vilket understryker behovet av utvecklingsbaserade och vårdinriktade åtgärder.
I Australien varierar straffbarhetsåldern mellan delstater, men flera delstater planerar höjningar. Både statliga rapporter och studier visar att lägre ålder ökar risken för återfall och social marginalisering, samtidigt som rehabiliteringsmöjligheter minskar.

Brott begås ofta av ungdomar med komplexa bakgrunder – trauma, psykisk ohälsa och socioekonomiska svårigheter

Samtidigt har den allvarliga ungdomskriminaliteten i Sverige förändrats de senaste åren. Gängrelaterad brottslighet, inklusive skjutningar och sprängningar bland barn under 18 år, har ökat. Svenska rapporter visar att dessa brott ofta begås av ungdomar med komplexa bakgrunder – trauma, psykisk ohälsa och socioekonomiska svårigheter – samtidigt är det tydligt att repressiv lagstiftning i tidig ålder inte adresserar dessa bakomliggande faktorer, utan snarare förstärker dem.

Det avgörande inte är straffets hårdhet utan ungdomarnas psykosociala utveckling, traumaexponering, skolgång och sociala relationer

En stor longitudinell studie publicerad 2024 visar att det avgörande inte är straffets hårdhet utan ungdomarnas psykosociala utveckling, traumaexponering, skolgång och sociala relationer. Studien visar också att de ungdomar som fortsätter begå brott kännetecknas av omfattande ackumulerad utsatthet, psykisk ohälsa och svåra familjeförhållanden – faktorer som juridiska sanktioner har mycket begränsad effekt på. Tidig rättslig intervention visade ingen brottsreducerande effekt; i vissa fall förstärktes snarare kriminaliteten genom stigmatisering och försvagade skyddsfaktorer.

Ytterligare stöd för denna strategi finns i forskning om integrerade vårdmodeller som pekar på att ungdomar med dubbel belastning – involverade både i socialtjänst och rättsväsendet – erhåller bäst resultat när vård och kontroll samverkar i flexibla insatser. Liknande slutsatser dras i australiensiska studier om “youth diversion programs” där fokus på vård, utbildning och familjestöd minskar återfall och gängrekrytering.

Ungdomars impulskontroll och riskbedömning inte är fullt utvecklade i tidiga tonår

I Tyskland har experter lyft behovet av att höja den nuvarande åldern på 14 år, bland annat med hänvisning till att neurovetenskaplig forskning tydligt visar att ungdomars impulskontroll och riskbedömning inte är fullt utvecklade i tidiga tonår. I Belgien, där systemet bygger på ungdomsvård snarare än ungdomsstraff, har en liknande diskussion förts om att stärka det sociala stödets roll och begränsa rättssystemets tidiga ingripande – inte skärpa det.

Att ta rygg på länder med lägre straffbarhetsålder som argument för sänkning är därför inte bara förenklat utan direkt missvisande. Tvärtom visar dessa länder – genom sina egna forsknings- och policyprocesser – att höja åldern och stärka ungdomsvården, inte att kriminalisera barn tidigare har bättre utfall. Svensk ungdomsbrottslighet bör därför mötas med utvecklingsinriktade, evidensbaserade insatser som bryter kriminaliseringsspiralen, inte med juridiska kortsiktiga lösningar som riskerar att skapa fler problem än de löser. Integrerade vårdformer där socialt arbete och psykiatri samverkar, där både förebyggande och reparativa insatser kan erbjudas utan att kriminalisera barn i onödan.

Peter Andersson

Lektor i socialt arbete, Stockholms universitet
Leg. Psykoterapeut

Bilaga

Översättning till svenska av forskningssammanfattningen i ovanstående länkar