Annars riskerar vi både människor och tilliten till rättsstaten

Som biträdande övervakare möter jag idag människor som försöker börja om. Men min erfarenhet kommer från ett längre perspektiv. Som tidigare chef för effektivitetsrevisionen i Göteborgs stad och förbundschef för ett samordningsförbund har jag sett både kostnaderna av ett system som inte fungerar och möjligheterna när samverkan faktiskt sker.

De människor jag möter avtjänar sitt straff, gör upp med samhället enligt de regler vi tillsammans har bestämt. Men när de kliver ut genom fängelsegrindarna väntar en ny verklighet: dörrar som stängs, jobb de inte får, lägenheter de inte ens får söka. Straffet är över på papperet, men i praktiken fortsätter det – dag efter dag, år efter år.

I Sverige gäller en grundläggande princip: när en människa har avtjänat sitt straff ska skulden vara betald. Straffet ska vara proportionerligt, tidsbegränsat och följas av en möjlig väg tillbaka in i samhället. Men i praktiken fortsätter många att leva under osynliga hinder. Det är inga formella straff, men det fungerar som om straffet aldrig tog slut.

Det här är inte bara ett individuellt problem. Det berör oss alla – din trygghet, vår ekonomi och vår tillit till rättsstatens kärnvärden.

Konsekvenser för individen: ett liv på väntelista

För den som ska börja om blir konsekvenserna ofta en cirkel av återvändsgränder.

Den som söker arbete stoppas av utdragna bakgrundskontroller. Den som söker bostad hamnar längst bak i kön. Den som försöker leva ett vanligt liv möts av stängda dörrar till sådant som andra tar för givet – ett mobilabonnemang, ett bankkonto, en chans att visa vem man faktiskt är idag.

Jag ser det i mina samtal. Människor som vill jobba, som är redo att ta ansvar, men som inte ens får komma på intervju. När samhället markerar att en person är sitt brott – inte har begått ett brott – försvåras möjligheten att skapa en ny identitet.

Forskning och statistik från Brå visar att tre faktorer tydligt minskar risken för återfall: stabilt boende, meningsfull sysselsättning och socialt stöd. När just dessa möjligheter saknas ökar risken för marginalisering – och därmed för återfall.

Det är inte en ursäkt. Det är en förklaring.

Konsekvenser för samhället: högre kostnader och minskad trygghet

Vi talar ofta om att vara ”tuff mot brott”. Men en effektiv kriminalpolitik bygger inte på att människor ska misslyckas – utan på att de ska ges en chans att lyckas.

Återfall i brott innebär enorma samhällskostnader:

• nya brottsoffer
• mer polisarbete
• fler rättsprocesser
• fler fängelseplatser
• ökade kostnader för sociala insatser

Vi betalar alltså ett högt pris för att inte erbjuda en rimlig start efter avtjänat straff. Under mina år som chef för effektivitetsrevisionen såg jag gång på gång hur kortsiktiga besparingar ledde till långsiktiga kostnader. Att investera i boende, arbete och samordnade stödinsatser är betydligt billigare – och mer trygghetsskapande – än att hantera konsekvenserna av ett system som bidrar till återfall.

Fråga dig själv: vad skapar mest trygghet för din familj, dina grannar, din stad? Att människor får möjlighet att försörja sig och leva laglydigt – eller att de tvingas tillbaka till kriminalitet för att de inte har något alternativ?

Att hindra människor från att komma vidare är inte att skydda samhället. Det är att utsätta det för onödiga risker.

Konsekvenser för rättsstaten: urholkad legitimitet

Den kanske mest oroande konsekvensen är vad detta gör med tilliten till rättsstaten.
Vårt rättssystem bygger på några centrala löften:

• Straffet är tidsbegränsat
• Efter straffet ska det finnas en väg tillbaka
• Människor ska bedömas utifrån sina handlingar, inte sin historia

När straffet i praktiken fortsätter efter frigivning riskerar vi att människor – både de som dömts och allmänheten – tappar förtroendet för systemets rättvisa. Om det straff som staten utdömt inte upplevs som det faktiska straffet, försvagas förutsägbarheten inför staten. Och utan förutsägbarhet minskar tilliten.

Ett rättssystem vi inte litar på skapar inte trygghet. Det skapar misstro.

Tre konkreta förändringar som gynnar hela samhället

Jag vill se tre tydliga reformer. Inga vaga löften, utan konkreta åtgärder som faktiskt förändrar människors vardag:

1. Riv arbetsmarknadshindren

Arbete är en av de starkaste skyddsfaktorerna mot återfall. Men då måste människor också få en reell chans att bli anställda. Jag föreslår:

• Begränsa registerkontrollen i tid: Arbetsgivare får endast kontrollera belastningsregister 3–5 år tillbaka beroende på brottstyp. Efter den tiden ska registret inte få påverka anställningsbeslut.
• Krav på relevansbedömning: Arbetsgivare som avvisar en sökande med belastning ska kunna motivera varför just det brottet är relevant för just den tjänsten. Ett ekonomiskt brott från 2015 ska inte hindra någon från att jobba på lager 2025.
• Skatteincitament för arbetsgivare: Ge företag som anställer personer med belastning skatteavdrag eller minskade arbetsgivaravgifter under en inledningsperiod.
• Utöka Kriminalvårdens arbetsmarknadskontakter: Ge oss resurser att bygga fler broar till arbetsgivare och agera garanter för dem vi tror på.

2. Säkra vägar till bostad

Hemlöshet är en av de största riskfaktorerna för återfall. Jag träffar människor som sover i trappuppgångar efter frigivningen. Det är inte bara omänskligt – det är direkt farligt för samhället. Jag föreslår:

• Lagstadgad rätt till boende: Varje person som frigetts ska garanteras boende under minst 6 månader. Inte på härbärge, inte hos kompisar – ett riktigt boende med eget kontrakt.
• Särskilda bostadsavtal: Kommuner och bostadsbolag måste i samarbete med Kriminalvården skapa ett snabbspår för bostadskontrakt till frigivna personer.
• Ekonomiska incitament till kommuner: Ge kommuner som tar emot frigivna personer statliga medel för bostadsinsatser och uppföljning.
• Övergångsbostäder med stöd på plats: Etablera boenden där personal finns tillgänglig för att hjälpa till med vardagen, men där den boende har sin integritet och sitt eget hem.

3. Bygg strukturerad samverkan med tydligt ansvar

Kriminalvården kan inte ensam ordna arbete, bostad, vård och stöd. Som förbundschef för ett samordningsförbund såg jag hur människor faller mellan stolarna när Arbetsförmedlingen, socialtjänsten, psykiatrin och även Kriminalvården inte pratar med varandra. Jag föreslår:

• Obligatorisk samordnad individuell plan (SIP): Minst 3 månader före frigivning ska en plan upprättas där alla berörda myndigheter deltar och skriver under på sitt ansvar.
• Ge Kriminalvården samordningsmandat: Vi ska ha befogenhet och resurser att sammankalla Arbetsförmedlingen, socialtjänst, psykiatri och missbruksvård – och säkerställa att alla levererar det de lovat.
• Personlig samordnare i minst 12 månader: Varje person ska ha en namngiven kontaktperson som följer processen från frigivning till faktisk etablering i samhället.
• Uppföljning med mätbara mål: Har personen boende efter 1 månad? Arbete eller studier efter 6 månader? Stabila sociala relationer efter 12 månader?

Att låta straffet ta slut är inte naivitet – det är ansvar

I mina olika roller – från revisionsansvarig till förbundschef till biträdande övervakare – har jag lärt mig en sak: det finns inga garantier. Alla kommer inte att lyckas. Men varje person som inte faller tillbaka i brott är en vinst för oss alla.

Det handlar om att vara smart

Det handlar inte om att vara snäll. Det handlar om att vara smart. Om att ta kriminalpolitik på allvar.

Ett samhälle som vill minska brott måste också hjälpa människor att lämna brotten bakom sig. När vi gör det stärker vi tryggheten, ekonomin och tilliten till rättsstaten.

Straffet måste få ta slut. För deras skull – och för vår.

Ola Andersson

Pensionär, tidigare chef för effektivitetsrevisionen i Göteborgs stad och förbundschef för samordningsförbund. Numera biträdande övervakare.