Sten Levander förklarar i Tidskrift för Kriminalvård att ”Ungdomsfängelse – nödvändigt som det har blivit”.
Ropet på ungdomsfängelsets återinförande har skallat i den kriminalpolitiska debatten.
En utredning i frågan lades på bordet den 14 augusti 2023 med förslag om att utmönstra påföljden sluten ungdomsvård till förmån för att unga istället ska dömas till fängelse. Verkställigheten ska enligt förslaget ske inom Kriminalvården. Nyordningen föreslås träda ikraft 1 januari 2028.
Sten Levander förklarar i sin artikel sina grunder för att förorda ett återinförande av ungdomsfängelse. Han har haft och har sällskap i denna mening. Exempelvis kunde Göran Greider berätta för lyssnarna i P1-programmet ”Godmorgon Världen” för några veckor sedan att han inhämtat att gamla tiders ungdomsfängelse (UF), som upphörde 1979 varit mycket framgångsrikt.
De båda tidsobestämda påföljderna ungdomsfängelse och internering utmönstrades
Så med viss spänning kan man nu få ta del av Levanders argument. Levander konstaterar relativt tidigt i sin artikel att det etablerade ungdomsfängelset Roxtuna visade sig ha dåliga behandlingsresultat trots att CS-behandling bedrevs vid anstalten. Levander ställer frågan varför? Läsarna får inget klart svar dessvärre. Levander antyder som en möjlig anledning till Ufs avveckling var en medveten ”svältning” av resurser till ungdomsfängelserna under 60-talet med åtföljande avskaffande 1979. Levander förbigår att berätta att samma år genomfördes en straffrättslig reform som baserades på straffvärdesteori och som medförde att de båda tidsobestämda påföljderna ungdomsfängelse och internering därmed utmönstrades.
Levander rapporterar – och överraskar – sedan med hävda att redan i slutet av 1800-talet insåg man i USA att unga kriminella måste separeras från ”förhärdade vanekriminella”. Därvidlag är forskningen massiv, menar Levander. I vilken mån som dessa forskningsrön skulle tala för ett återinförande av ungdomsfängelse i Kriminalvårdens regi, förbigår Levander med tystnad.
Levander argumenterar för en sänkning av straffmyndighetsåldern. Föga övertygande. Levanders underförstådda antagande om att en tidigare mognad i kroppens genitala delar åtföljs av motsvarande mognadsutveckling i kroppens celebrala delar tål verkligen att prövas.
Pratar då Levander bara strunt? Naturligtvis inte. Hans historiska genomgångar i sin artikel finner sin plats – även om jag ställer mig frågande till Levanders beskrivningar av vilka fullmakter han anser Kriminalvård, Psykiatrisk vård och Ungdomsvård tagit sig. För i Levanders beskrivningar ter det sig som om det är respektive organisation som tar sig rättigheter och mandat. Levander tillmäter därmed vad som står på respektive institutionschefs examensbevis en avgörande betydelse för mål och medel i en viss institutions verksamhet. Han tycks uppenbarligen hysa uppfattningen att alltför många dumsnutar härjat inom ungdomsvården, medan han låter Kriminalvården vila på 300-åriga lagrar. Lagstiftning och rättssäkerhetsfrågor tillmäter Levander – som det verkar – en ytterst underordnad uppmärksamhet – sådant förpassas till det för honom förhatliga ”politikområdet”. Ideologier må ifrågasättas medan politiskt inflytande som sådant måste nog fredas i ett rättssamhälle.
Vad mer att finna i Levanders artikel? Han hävdar att aktörerna måste komma överens om orsaksfaktorerna, på individ- såväl som samhällsnivå och deras samspel. Det går inte i dag, menar Levander. Ett viktigt påpekande!
Levanders avslutande tre punkter för förebyggande tål att upprepas.
Är det månne så att debatten hyser större vikt vid formen än innehållet?
Men åter till frågan om ungdomsfängelse: Är det månne så att debatten hyser större vikt vid formen än innehållet? Har Levander – trots den erfarne räv han är – trampat i samma fälla? Är situationen verkligen så att valet står mellan två dokumenterat mer eller mindre dysfunktionella reaktionssätt; ungdomsfängelse som vi känner det från äldre tider och dagens ungdomsvård? Finns utrymme för nytänkande till innehåll, istället för tjafs om Kriminalvården eller SiS?
Vad man som skattebetalare kan sakna är en analys av de rent organisatoriska konsekvenserna av olika handlingslinjer:
- Vad händer med brottsutvecklingen i avvaktan på att betänkandets lagförslag träder i kraft den 1 januari 2028?
- Vilka nya tekniker (rent byggnadstekniska och beslutsmässiga) kommer att tillämpas för att iordningställa platser för de särskilda ungdomsfängelserna?
- Hur ser gränssnittet ut mellan ungdomsvård (som i en eller annan tappning rimligtvis kommer att kvarstå) och ungdomsfängelse? Vem hamnar var och hur ser selekteringen ut – i domstolen utifrån straffvärdesnivå eller inhämtat sakkunnigutlåtande eller vad?
- Hur ska Kriminalvården klara att bygga ut en redan överbelagd och pressad organisation för Kriminalvårdens normalklientel och en omfattande gängbrottslighet under samma period som etableringen (i vid bemärkelse) av ungdomsfängelseverksamheten?
Det är några frågor som vare sig Levander eller Ungdomsfängelseutredaren uppehåller sig vid. Sverige må enligt andra misslyckade förebilder ”köpa” fängelseplatser runt om i Europa. Här frammanas en bild av att ett överflöd av tomma fängelseplatser står tillstädes. Ser man till debattens förhoppningar vad gäller prisnivå och kapacitetsbehov så förefaller Europas mörkare hörn träda fram som kandidater för att hantera en oskickligt hanterad svensk överbeläggning.
Pelle Granström
F.d. medlem i Europarådets antitortyrkommitté (CPT) och anstaltsdirektör.
0————- 0
När Tidskrift för Kriminalvård fanns på papper var den stora nackdelen att det tog tre månader att få ett debattinlägg kommenterat. På Pelle Granströms inlägg kom en skriftlig kommentar inom 9 timmar.
Med vändande post kom en kommentar från Sten Levander:
Pelle Granström har kommenterat mitt inlägg om ungdomsfängelse:
Han ser oklarheter, sådana blir det alltid när inläggen är kortare än en doktorsavhandling. Hur man tolkar oklarheter hänger på glasögonen (färgade).
Hur var det med behandlingsresultaten för Ungdomsfängelser (UF)?
Den näst viktigaste diagnosen i klientelet var ADHD. Den viktigaste behandlingskomponenten är centralstimulerande läkemedel. Dessa förbjöds 1962. Sedan var man chanslös. Efter 1965 tog man bort de extra resurser som de tyngsta enheterna hade. Som psykiater på Lövsta (den tyngsta ungdomsvårdsskolan, UVS) kallade jag 1977 till ett möte med ungdomspsykiatriska kolleger. Detta går inte var mitt budskap. De i huvudsak starkt vänsterövertygade kollegerna var ointresserade, utom Gillberg.
Forskningsstödet för att separera unga och avancerade kriminella på samma enheter är massivt. Vem som sköter detta administrativt är ointressant. SIS totala inkompetens att hantera den tunga ungdomsvården har demonstrerats nu igen – så de ska inte få ansvar för en ny form av UF.
I tidig pubertet når pojkar en fysisk storlek och begåvningsutveckling som gör deras kriminalitet samhällsfarlig. Den åldern var 15, den är 12.
Vad vet debattören om detta? Vad vet jag?
Det är ett av mina forskningsområden. Den senaste utvecklingen av gängvåld antyder en fördubbling av det dödliga våldet på årsbas.
Jag har idiot-förklarat de senaste 60 årens kriminalpolitik. Om den kan jag ge besked för jag var med då det började och sedan fortsatte.
Idioti-1 var anti-psykiatrin. Ska vi få till förebyggande arbete såväl som habilitering krävs samverkan mellan tre aktörer: Socialtjänst, skola och psykiatri. Forskningen är entydig – eliminera psykiatrin så går det inte. Minst två av tre av socialtjänstens klienter har behandlingsbara psykiatriska problem, föräldraförmågan är svag och många har begått brott eller missbrukar. Nu slåss man inom socionomutbildningen för att fortsatt helt slippa undervisningsmoment om kriminologi och psykiatri.
Idioti-2 handlar om samverkan. Alla aktörer måste kunna tillräckligt om de andras kunskapsområden och kunna enas om en bottenplatta av förståelse för de orsaksmekanismer som gör en individ till kriminell.
Idioti-3 handlar om kunskapsförakt. ”Sluta skjut”-projektet saknade effekter. Partiledare, justitieministern, polisledningen och chefen för den aktuella enheten på BRÅ var lyriska. Även Tidö-regeringen är tillräckligt korkad för att vilja genomföra metoden nationellt.
Kommentarer är stängda.