Sommaren 2023 tillsattes en utredning för att se över påföljdssystemet. I maj i år kom resultatet, En straffreform, SOU 2025:66. Reformförslagen innebär närmast en fördubbling av fängelsepopulationen i Sverige och utan att några egentliga brottsförebyggande effekter förväntas.
Uppdraget
I direktiven till utredningen anges att de kriminalpolitiska utgångspunkterna för uppdraget är att straffets funktion i dag ger uttryck för ett icke hållbart synsätt, att straffet tydligare ska visa den kränkning brottsoffret utsatts för och att brottsligheten är systemhotande vilket sammantaget kräver ”en mer påtaglig ökning av repressionsnivån”.
Tiden för utredningen måste betraktas som extremt kort. Den gällande brottsbalken – som nu föreslås ingå i Sveriges Kulturkanon – förbereddes under flera decennier. Tre av utredningens experter skriver i ett särskilt yttrande att de inte kan överblicka konsekvenserna av utredningens förslag och att utredningen har haft alltför kort tid till förfogande.
Utredningens förslag
Utredningen föreslår bl.a. att ett 50-tal straffskalor ska skärpas, att hela straffskalan ska användas när straffet bestäms, att flerfaldig brottslighet ska få ökad betydelse, att livstid ska kunna ges vid flera allvarliga brott, och att gängrelaterad brottslighet ska kunna ge upp till dubbelt så långa straff. Utredningen baserar sina förslag helt på en bedömning av brottens straffvärde och inte på straffskärpningarnas eventuella möjlighet att minska brottsligheten.
Ingen hänsyn till forskning och beprövad erfarenhet om påföljders effekter
Även om utredningen väljer att helt bygga förslagen på brottens allvar och då inte behöver ta hänsyn till forskning och beprövad erfarenhet om påföljders effekter, måste den på något sätt berättiga varför straffen måste skärpas. Det övergripande argumentet blir då att allmänheten i dag ser allvarligare på brottsligheten.
Samhället kräver
En regering kan naturligtvis i princip bestämma att strafflagen generellt ska skärpas eller mildras. I en demokrati är det dock rimligt att någon sorts hänvisning görs till vad allmänheten anser, det vill säga till det allmänna rättsmedvetandet. Detta uttryck undviks av utredningen. Den hänvisar dock på olika ställen till vad ”samhället” kräver, vilket måste förstås som det allmänna rättsmedvetandet.
Något empiriskt stöd för att allmänheten ser allvarligt på olika brott i dag än tidigare generationer presenteras dock inte. Det är svårt att tänka sig att de som föddes under mitten av 1900-talet skulle se mindre allvarligt på t.ex. grov misshandel eller dödligt våld som hör till de exempel som förs fram.
Straffhöjningarna är historiskt unika
Skulle det dock vara så att allmänhetens syn på allvarligare brott skärpts, så är frågan vilka ytterligare skärpningar som måste till. Under senare årtionden har straffet för mord fördubblats och livstid är nu normalstraffet. Våld mot kvinnor har resulterat i ett stort antal kriminaliseringar och straffskärpningar. Våldtäktslagen har skärpts eller utvidgats sju gånger. Straffen för narkotikabrott har oavbrutet höjts. Andelen av dem som dömts till fängelse i ett år eller mer har fördubblats. Straffhöjningarna är historiskt unika.
På vilket sätt är brottslighet systemhotande och utgör en fara för demokratin?
Några av förslagen till straffskärpningarna berättigas av ny, allvarlig brottslighet. Det gäller särskilt den gängrelaterade grova våldsbrottsligheten. Att den är både oroväckande och tragisk är det ingen som ifrågasätter. I åtminstone 20 år har det av skilda regeringar, och också av utredningen, hävdats att denna typ av brottslighet är systemhotande och utgör en fara för demokratin. På vilket sätt klargörs dock inte. Än så länge verkar systemet hålla och demokratin bestå.
Brottsoffret
Centralt i utredningens argumentering är hänvisningen till att brottsoffrets lidande måste ges större uppmärksamhet i bedömningen av brottets straffvärde. Utredningen erkänner att brottsoffret alltmer kommit i fokus i kriminalpolitiken. Det är bara att hålla med efter Brottsoffermyndighetens tillkomst, statligt stöd till brottsofferjourer, en särskild rubrik i budgetpropositionen och omfattande straffskärpningar med hänvisning till brottsoffret.
För utredningen är detta dock inte tillräckligt. Närmare varför straffen måst skärpas och de försvårande omständigheterna ges större utrymme står inte klart. Kanske vet inte utredningen det själv och nämner därför brottsoffret 476 gånger i betänkandet för att understryka vikten av att straffet måste skärpas. Begreppet kränkning förekommer också fyra gånger fler i utredningen än i den närmast föregående påföljdsutredningen (SOU 2012:34).
Istället för att kraftigt öka stödet till brottsoffer läggs miljarder på att låsa in gärningspersoner
Utredningen kan också genom att luta sig mot straffvärdet underlåta att ta ställning till vad brottsoffret faktiskt önskar. Upprättelse genom straff kommer här inte i första hand. Omfattande forskning pekar på andra önskningar: att få ekonomisk kompensation, att erkännas som brottsoffer, att få stöd och information, att garanteras fysisk säkerhet i fall av våld och att gärningspersonen ska upphöra med brott.
Ett mer brottsofferinriktat påföljdssystem kan enligt utredningen även motiveras av samhällsnyttiga skäl. ”Också från demokratisk synpunkt är det väsentligt att påföljdssystemet är utformat på ett sätt som har förankring hos medborgarna” (sid. 414). Om inte brottsoffret självt i första hand kräver att gärningspersonen ska straffas hårdare, så är det tydligen viktigt för samhällets medborgare som ska känna att rättvisa har skipats. Något stöd för att allmänheten därför kräver hårdare straff redovisas inte och strider mot forskningen på området.
Reformförslagen
Utredningen hänvisar till statistik som visar att straffen koncentreras till den nedre delen av straffskalan. Domstolen ska nu i stället utgå från mitten. Problemet är dock att de flesta brotten vad gäller straffvärde ligger i den nedre delen. Utredningen konstruerar nu en modell där straffen inte kontinuerligt skärps med tilltagande svårighetsgrad hos brotten utan kommer att fördela sig som ”pucklar” inom varje grad. Modellen kommer att strida mot både empirin och allmänhetens förståelse av dömandet.
Det har i den politiska debatten förts fram som ett stort problem att varje brott i en dom inte döms helt ut utan att ”rabatt” ges för tillkommande brott. Det är vad som alltid skett vid stora ekonomiska brott, där varje tillkommande försnillade tusenlapp inte ger lika mycket straff som närmast föregående.
Frågan är vilka det är som nu ska få än mer straff på grund av flera brott i domen. Rör det sig om en marginaliserad person med missbruksproblem som gör sig skyldig till ett stort antal stölder, trafikbrott, ringa narkotikabrott och misshandelsfall i den miljö han befinner sig i och som tidigare fått straffen höjda på grund av ständiga återfall? Utredningen försöker spela upp allvaret genom att exemplifiera med upprepade fall av våldtäkt och andra särskilt grova brott. Det är dock mycket ovanligt med flera sådana brott i en dom.
Utredningen föreslår skärpta straff för brott som har samband med kriminella nätverk. Ett problem här är att kriminella nätverk eller annan organiserad brottslighet inte definieras. Forskningen pekar också genomgående på den lösa och tillfälliga karaktären i nätverken, och de inblandade ser sig inte själva som del av den organiserade brottsligheten. Polisen anger att eftersom definitionen av organiserad brottslighet är så bred, utesluter den i praktiken ingen brottslighet.
En gängmedlem som misshandlar en annan vältränad och stark gängmedlem döms dubbelt så hårt som om misshandeln i stället drabbat gärningsmannens svagare hustru
Rättsosäkerheten måste bli avsevärd när någon ska kunna få ett fördubblat straff därför att han anses tillhöra ett kriminellt nätverk. Sedan är frågan varför t.ex. ett våldsbrott då ska ses som så mycket allvarligare än när det sker i andra sammanhang. Advokatsamfundets tidigare ordförande skriver som expert i utredningen i ett särskilt yttrande: ”En effekt av ett sådant förslag leder till att en gängmedlem som misshandlar en annan vältränad och stark gängmedlem döms dubbelt så hårt som om misshandeln i stället drabbat gärningsmannens svagare hustru”.
Förslagens kostnader
Utredningen förslag beräknas kosta 17 miljarder per år. Alternativt skulle det kunna gå till 17 000 nya lärare eller socialsekreterare, som också kan förväntas ge en brottsförebyggande effekt. Barnbidraget skulle kunna höjas med 8000 kr per år. Kostnaderna för ett enda år skulle räcka till över 300 artilleripjäser Archer till Ukraina. Summan för tre år skulle enligt en uträkning räcka för en upprustning av stambanorna för att komma åt järnvägseländet. Och så vidare.
Det är nu inte utredningens uppgift att komma med förslag till alternativa användningar av de medel som måst skjutas till. Däremot kunde det förväntas att utredningen framhållit ett antal icke-monetära kostnader som blir resultatet av en i det närmaste fördubblad fängelsepopulation.
Fängelsebeläggningen har redan fördubblats under de senaste tio åren, främst som en följd av skärpt strafflagstiftning. Detta har medfört mycket stora problem för Kriminalvården. Anstalterna har en överbeläggning på 40 procent. Våld och hot mellan intagna och riktade mot personal har tiofaldigats, dubbelbeläggningen i celler ska nu bli trippelbeläggning, Kriminalvården ska skicka fångar till Estland och annonserar på sin hemsida efter fastigheter som lämpar sig för kriminalvård. Möjligheten att bedriva rehabilitering och föra en human kriminalvård har minskat, Tolvstegsprogrammet som var Sveriges största behandlingsprogram för beroendesjukdom har lagts ner på grund av att det inte går att flytta intagna till behandlingsavdelningar, personalomsättningen har ökat och kraven på dem som anställs har sänkts.
Utredningen har tagit som sin uppgift att försöka finna argument för varför det är viktigt att höja straffnivån – och inte kunnat hitta några
I denna situation lägger utredningen det troligen historiskt sett mest repressiva förslaget någonsin som kommer att leda till den kraftigaste fängelseökningen i modern tid. Förslaget har inget brottspreventivt syfte utan ska bara höja straffnivån. Straffet blir ett mål i sig. Utredningen har tagit som sin uppgift att försöka finna argument för varför det är viktigt att höja straffnivån – och inte kunnat hitta några.
Sverige lämnar i rask takt de övriga nordiska länderna med deras internationellt uppmärksammade låga fängelsepopulationer och relativt anständiga fängelser. Vårt land kommer nu att sälla sig till en grupp icke-demokratiska stater med mångfaldigt fler fångar.
Henrik Tham
Professor emeritus i kriminologi vid Stockholms universitet
Kommentarer är stängda.