Sverige behöver ett trovärdigt alternativ till den repressiva kriminalpolitiken

Kriminalvården står inför en historisk expansion. Enligt regeringens budgetunderlag och Kriminalvårdens planeringsdokument beräknas myndighetens anslag öka från cirka 14 miljarder kronor 2023 till över 26 miljarder 2027. Samtidigt har antalet personer som påbörjar fängelseverkställighet ökat kraftigt, och den genomsnittliga strafftiden har blivit betydligt längre – enligt Kriminalvårdens statistik med över 60 procent sedan mitten av 2010-talet.

Sverige satsar alltså mer än någonsin på att låsa in människor under längre tid.

Men kriminalpolitikens verkliga resultat avgörs inte innanför murarna, utan i vad som händer efter att straffet är avtjänat. Om människor friges till hemlöshet, arbetslöshet och social isolering skapar vi i praktiken förutsättningarna för nya brott. Det är här kriminalpolitikens verkliga prövning ligger. Och det är här vi måste visa att det finns ett bättre och mer verkningsfullt alternativ.

Frivården – kriminalpolitikens bortglömda nav

Frivården ansvarar för de straff och åtgärder som verkställs i samhället: skyddstillsyn, villkorlig frigivning, intensivövervakning med elektronisk kontroll och olika former av övervakning. I praktiken är det frivården som följer människor under och efter straff, med uppdraget att både utöva kontroll och skapa förutsättningar för ett liv utan kriminalitet.

Enligt Kriminalvårdens årsredovisningar hade frivården 2023 i genomsnitt omkring 14 700 klienter per dag – en siffra som har ökat stadigt i takt med att fler döms och strafftiderna blir längre.

Samtidigt visar Kriminalvårdens återfallsstatistik att omkring 40 procent av dem som frigivs från fängelse återfaller i ny brottslighet inom tre år, med tydliga skillnader mellan grupper men med höga nivåer sammantaget. Det är ett mänskligt misslyckande – men också ett samhällsproblem som skapar nya brottsoffer och stora kostnader.

Det som mest minskar risken för återfall är tillgång till arbete eller studier, en stabil bostad och sociala relationer

Internationell och svensk forskning är entydig: det som mest minskar risken för återfall är tillgång till arbete eller studier, en stabil bostad och sociala relationer utanför kriminaliteten. Kriminalvårdens egen kunskapsöversikt och Brottsförebyggande rådets analyser visar att social etablering är en starkare skyddsfaktor än långa frihetsberövanden i sig.

Det saknas dock ett sammanhållet system för återintegrering. Det behövs en struktur som håller ihop åtgärder från olika aktörer så som Kriminalvården, socialtjänsten och civilsamhället. Här kan frivården vara en strategisk aktör.

Frivården är inte ett mjukt komplement till straffsystemet – den är en av statens viktigaste brottsförebyggande institutioner.

Övervakarsystemet behöver professionaliseras

Ett centralt inslag i frivården är systemet med biträdande övervakare – ofta ideella personer som ska fungera som stöd och länk mellan myndigheten och den dömdes vardag. Uppdraget är i grunden klokt: förändring sker i relationer, inte genom kontroll ensam.

Men just därför måste systemet vara professionellt organiserat. Riksrevisionen och Kriminalvårdens interna granskningar har pekat på brister i styrning, uppföljning och utbildning inom övervakarsystemet. Uppdragets innehåll varierar kraftigt mellan regioner och individer, och det finns begränsad systematisk kunskap om vilka insatser som faktiskt bidrar till minskat återfall.

Problemet är alltså inte att arbetet är relationellt, utan att det saknar de strukturer som krävs för rättssäkerhet, kvalitet och effekt.

En återintegrerande kriminalpolitik

Man kan inte nöja sig med att kritisera straffskärpningar. Vi måste visa hur brottsligheten faktiskt kan minska. Det kräver en aktiv återintegreringspolitik där frivården är navet.

Tre reformer är avgörande.

1. Gör social etablering till frivårdens överordnade mål

Riksdag och regering bör slå fast att frivårdens primära uppdrag är att klienter ska uppnå arbete eller studier, stabil bostad och social förankring. Dessa mål ska vara styrande för resursfördelning, insatsval och uppföljning – inte bara genomförda möten eller kontroller.

Det innebär att varje klient i frivård ska ha en samordnad etableringsplan, där arbete, bostad och försörjning är lika viktiga som kontrollkrav.

2. Reformera övervakarsystemet genom professionalisering och differentiering

Övervakarrollen måste få tydliga ramar, obligatorisk utbildning och kontinuerlig handledning. Uppdraget bör differentieras efter risknivå: personer med hög återfallsrisk eller komplex problematik ska ha professionella, avlönade stödpersoner, medan ideella övervakare kan användas där förutsättningarna är bättre.

Relationellt arbete är avgörande – men relationer kräver struktur för att vara både rättssäkra och effektiva.

3. Bygg samverkan genom beprövade strukturer – inte tillfälliga projekt

Frivården kan inte ensam lösa bostads- och arbetsmarknadsfrågor. Här finns redan en fungerande modell: samordningsförbunden enligt FINSAM-lagen, där stat, region och kommun gemensamt ansvarar för samverkan kring människor med sammansatta behov.

Dessa förbund har stabil finansiering, juridisk struktur och gemensam styrning – precis det som frivårdens målgrupp behöver. När civilsamhället integreras i denna struktur skapas dessutom fler vägar in i arbete, gemenskap och tillhörighet. Därför bör samordningsförbunden få ett tydligt uppdrag att också omfatta personer i frivård och vid frigivning.

Färre murar – fler vägar ut

Alternativet till en ensidigt repressiv kriminalpolitik är inte naivitet. Det är en politik som tar brottslighet på allvar genom att fokusera på det som faktiskt fungerar.

I en tid präglad av rädsla och krav på hårdare straff räcker det inte att säga nej. Vi måste visa hur samhället kan bygga färre murar – och fler vägar ut ur kriminalitet. En stark, professionell och kunskapsstyrd frivård är en av de viktigaste nycklarna till det.

Ola Andersson

Tidigare chef för effektivitetsrevisionen i Göteborgs stad, därefter förbundschef för ett samordningsförbund. I dag biträdande övervakare och pensionär.

Lästips:

Finsam (Lag om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser) är en svensk lag från 2004 som möjliggör för Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommuner och regioner att bilda lokala samordningsförbund för att finansiera och samordna insatser för personer i behov av rehabilitering för att komma ut i arbete, vilket effektiviserar resurserna. 
Lagen syftar till att skapa en mer effektiv, individanpassad rehabilitering genom gemensamma metoder och samlokalisering, och samordningsförbunden har i uppdrag att finansiera dessa insatser.