I mars 2020 tillkännagav en enig riksdag att regeringen borde utvärdera den svenska narkotikapolitiken. Det grundläggande kravet var att en nollvision för narkotikarelaterade dödsfall skulle säkerställas. Det tog regeringen två år att gå riksdagen till mötes. Den 22 mars i år presenterades direktiven till en utredning av socialminister Lena Hallengren och justitie- och inrikesminister Morgan Johanson.
(https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2022/03/narkotikautredning-ska-utveckla-den-svenska-narkotikapolitiken/).
Utredningsdirektiven definierar narkotikapolitiken som en folkhälsofråga. Bakgrunden beskrivs som att allt fler söker behandling för problematiskt narkotikabruk, att en stigande andel i befolkningen som använt narkotika, att acceptansen för cannabis ökar och att den narkotikarelaterad dödligheten är hög.
För att särskilt understryka situationens allvar lyfts uppgifter från Polisen och den krypterade tjänsten Enchrochat fram. Enligt Polisen smugglas upp till tio gånger mer narkotika in än tidigare skattningar angett. Om detta pekar på en kraftig ökning, kan frågan ställas vilka som står för konsumtionen. Ökningen av narkotikakonsumtion bland unga har under senaste tioårsperioden varit mindre än en fjärdedel.
Utredaren ska bl.a. föreslå insatser som förbättrar vården, ökar samverkan mellan myndigheter, ger stödinsatser till dem som dömts för ringa narkotikabrott och för dem som återkommande döms för narkotikabrott, föreslå ett nationellt program för att minska antalet dödsfall, definiera vad som ska anses vara skademinskande åtgärder, samt föreslå utvidgning av sådana åtgärder och särskilt av användningen av naloxon för att kunna häva överdoser.
Under presskonferensen betonades att det inte rör sig om en straffrättslig utredning. Man kan då fråga sig vad justitieministern i så fall hade där att göra. Kanske var det för att svara på de frågor som naturligtvis dök om varför regeringen inte vill utvärdera frågan om avkriminalisering av eget bruk. Svaret justitieministern gav var att det skulle vara kontraproduktivt eftersom det skulle leda till ökat bruk, att avkriminalisering och ev. legalisering skulle innebära en enorm gåva till gängen, att en avkriminalisering har mycket litet stöd i befolkningen, och att erfarenheterna från andra länder och delstater som avkriminaliserat och legaliserat är dåliga. Den låga andelen i Sverige som använder narkotika i jämförelse med andra länder i Europa är som alltid beviset på svensk politiks överlägsenhet. Att detta mått inte samvarierar med problematiskt bruk nämndes som vanligt inte.
Möjligen kan riksdagens krav på en utvärdering tolkas som att den enbart skulle gälla de narkotikarelaterade dödstalen och vården och inte den straffrättsliga sidan. Någon utvärdering är det dock inte fråga om utan en utredning om vad som bör göras för att förbättra vården. Här vet regeringen tydligen att ett varierande vårdutbud är en rimlig förklaring till dödstalen. Kanske det då hade varit rimligt att undersöka om utvecklingen av narkotikarelaterad död i Sverige eller andra länder har hängt samman med omfattningen av vårdinsatser.
Han visste som framgick av presskonferensen att erfarenheterna av liberalisering är dåliga – en fråga som forskare världen över anstränger sig för att besvara.
När the Stockholm Prize in Criminology 2019 gavs till en f.d. president i Schweiz för hennes insatser i narkotikapolitiken, uteblev justitieministern för första gången från evenemangets inledande debatt. Kanske hade han kunnat lära sig något. Medan den narkotikarelaterade dödligheten ökat markant i Sverige har den minskat tydligt i Schweiz. Men justitieministern vet ju på förhand vad som inträffar om den svenska restriktiva politiken inte upprätthålls. Han visste som framgick av presskonferensen att erfarenheterna av liberalisering är dåliga – en fråga som forskare världen över anstränger sig för att besvara.
Justitieministern kunde också på förhand veta att de straffrättsliga frågorna inte har med dödligheten och det problematiska bruket i övrigt att göra. Andra har fört fram att den svenska narkotikapolitikens starka inslag av kriminalisering, polis och fängelse leder till stress och en ytterligare försämrad livssituation för dem som har ett problematiskt bruk som kan tänkas bidra till högre dödlighet.
Den svenska straffrättsliga repressionsnivån har i ett nordiskt perspektiv heller knappast varit framgångsrik för att minska det problematiska bruket (https://doi.org/10.16993/bbo). Enligt regeringen är det bästa medlet mot höga dödstal att andelen som prövar narkotika hålls nere, vilket sker genom bl.a. kriminalisering av bruk. Detta hävdades i den senaste ANDTS-propositionen, men saknar empiriskt stöd. Riksdagen sa för övrigt nej till propositionen, kanske irriterad över att regeringen inte tillsatt den utvärdering som riksdagen krävt (https://www.tfkriminalvard.se/debatt/regeringens-nygamla-narkotikapolitik/).
En figur över andelen i olika europeiska länder som använder narkotika visade en positiv bild av Sverige, medan motsvarande bild av Sveriges topplacering vad gäller dödligheten inte presenterades.
Presskonferensen präglades av undanglidningar, vinklade presentationer och döljande av fakta. Kontrollkostnader och kontrollskador av den förda politiken lyste med sin frånvaro. Ett diagram över ökad sprutbytesverksamhet presenterades avklippt vilket gav intrycket av en betydligt större ökning än som faktiskt skett. Bilden över dödlighetens utveckling fick starta 2011 och visade därmed en ganska beskedlig ökning följd av en nedgång. Det faktum att ökningen har varit kraftig sedan början av 1970-talet var något som inte visades, vilket än tydligare skulle pekat på det stora misslyckandet i svensk narkotikapolitik. En figur över andelen i olika europeiska länder som använder narkotika visade en positiv bild av Sverige, medan motsvarande bild av Sveriges topplacering vad gäller dödligheten inte presenterades.
Den svenska regeringen reflekterar inte över varför alltfler länder betraktar den tidigare förda narkotikapolitiken som misslyckad
Presskonferensen visade igen att Sveriges regering på inget sätt tänker ta till sig forskningen eller förhålla sig till den policyförändring som äger rum i omvärlden. Tysklands nya regering vill legalisera cannabis. I våra nordiska grannländer pågår en tydlig debatt om liberalisering av narkotikapolitiken. Norge har lagt om kursen efter att ha varit Sveriges främsta vapendragare i narkotikakriget. Ungdomspartierna i Sverige vill avkriminalisera bruk och legalisera cannabis. Den svenska regeringen målar in sig i ett hörn när den inte vill låta utvärdera den förda politiken eller inte reflekterar över varför alltfler länder betraktar den tidigare förda narkotikapolitiken som misslyckad.
Henrik Tham
Professor emeritus i kriminologi och medlem i TfKs redaktionsråd
Kommentarer är stängda.