Vad möter en när man kliver in på en anstalt idag? Och hur såg det ut för 50 år sedan? Manusförfattaren Max Hebert har i ett projekt på Sveriges Fängelsemuseum intervjuat intagna på en anstalt i Mellansverige.
Här reflekterar han över kriminalvårdens förändrade perspektiv, och vad som egentligen behövs för att minska återfall i brott.
– När jag kom till anstalten fick jag sitta i ett rum med bara en madrass på golvet i en vecka, för det fanns inga celler. Det är så fullt nu.
– Mer och mer dubbelbeläggning.
– Det är förvaring istället för vård.
– De har lagt ner tolvstegsprogrammet.
– De har ingen psykolog här. Det finns en psykiatriker, men det är ett års väntetid.
– En inre stress. Du vet att du har saker som du skulle behöva jobba med, men du får inte hjälp.
Jag sitter tillsammans med fyra intagna på en anstalt i Mellansverige. De beskriver hur de senaste årens förändrade fokus inom kriminalpolitiken påverkar dem i praktiken. Det berättar bl.a. att det har blivit svårare att ha kontakt med närstående, svårare att få möjlighet till utbildning och svårare att få permissioner.
De säger att de ska bryta den onda cirkeln, men de skapar den
– Det känns som att de vill straffa en istället för att hjälpa en. De säger att de ska bryta den onda cirkeln, men de skapar den.
– Det blir ett hat.
Jag arbetar som manusförfattare och har de senaste åren samarbetat med Sveriges Fängelsemuseum. I två projekt har vi skildrat vardagen och de intagna på en anstalt. Fängelsemuseet ligger i centrala Gävle. En pampig stenbyggnad i varmt gula toner som användes som fängelse mellan 1847 och 1986. Kontrasten är stor mot dagens anonyma anstalter bakom skarpkantade staket och höga murar. Kontrasten är minst lika stor när man jämför olika tiders syn på brott, brottslingar och påföljd.
På fängelsemuseet vandrar man från våldsamma kroppsstraff, via tankar om religiös botgörelse, bort mot psykologins och sociologins första prövande försök att förklara och förändra. I samtalen med dagens fängelsedömda är det vissa saker i historien som känns väldigt främmande, annat betydligt mer bekant. Flera av de intagna som jag har mött har en uppfattning om att man fick mer hjälp och stöd för ett antal år, eller decennier, sedan.
– Förr i tiden, det känns som att man fick mer hjälp, mer förberedelse för att komma ut. Nu ska man bara göra sin tid, och så kastas man ut. Förut, man kunde ha jobb och så kom man tillbaka till anstalten på natten. Det blir bara hårdare och hårdare.
Namngiven efter ett vanligt förekommande smeknamn på det gamla Gävle-fängelset har Sveriges Fängelsemuseum i skriften ”Hotell Hamilton” fördjupat sin skildring av den dåvarande anstaltens verksamhet från 1960 och fram till stängningen 1986. Under den tidsperioden var en av de mest centrala rehabiliteringsidéerna att de intagna skulle få möta det omgivande samhället. Anstalten hade egna korplag i fotboll och hockeybockey som spelade mot övriga korplag i stan – dock fick de enbart spela hemmamatcher, innanför murarna. Inne på anstalten drevs studiecirklar dit även allmänheten välkomnades att delta. Och precis som den intagne nämner i citatet ovan kunde de intagna få tillstånd att lämna anstalten under dagtid för arbete eller studier, s.k. frigång.
En annan betydande skillnad när man jämför dagens anstaltsmiljö med den som återges i ”Hotell Hamilton” är samspelet mellan personal och intagna. Dagens klimat får beskrivas som kyligt. I mina samtal med både de intagna och med personalen på anstalten återkommer de till en upplevelse av misstänksamhet, distans, ”Vi mot dom”. Personal och brottsdömda ska inte umgås eller samtala om det inte är absolut nödvändigt. Om t.ex. en vårdare och en intagen skulle sätta sig och spela kort inne på en avdelning skulle det sannolikt ifrågasättas av både kollegor och övriga intagna, och båda kan drabbas av repressalier. Detta är i princip en total omsvängning om man tittar tillbaka ett antal decennier. I ”Hotell Hamilton” berättas att en av hörnstenarna i verksamheten var att skapa en terapeutisk miljö, där samspelet mellan personal och intagna skulle bidra till en minskad klyfta gentemot samhället. Vårdarna hade sina privata kläder, det var vanligt med genuina, fördjupade samtal, och en tidigare vårdare berättar hur hon tog hem intagna för att baka pepparkakor med sina barn!
Killarna som jag samtalat med är dömda för bl.a. grovt narkotikabrott och grovt vapenbrott. De reflekterar över bakgrundsfaktorer som gjort att de hamnat i kriminalitet, som t.ex. en dåligt fungerande skolgång och en oförmåga att hantera känslor. De talar om skammen de känner inför att ha svikit sina närstående. Och de berättar hur de skulle vilja att kriminalvården fungerade för att de ska få större möjlighet att välja en annan väg i livet när de avtjänat sina straff.
– Jobb är jätteviktigt, så att man lär sig att ta ansvar. Här inne är det lätt, du får allt serverat. När du kommer ut, hur ska du försörja dig? Många som kommer ut, de har ingenting.
– Du kanske skulle kunna få praktik på ett ställe, och om de tycker om dig, du kan få börja där när du kommer ut.
– Kommer vi ut, och ska skaffa jobb och bostad, det blir svårt. De kollar brottsregistret, du blir nekad.
– Möjlighet till behandling, utsluss. Att man får en kontakt med psykiatrin. Så att det inte blir en så stor chock när man kommer ut.
Det som har allra största betydelse för att minska återfallen i brott är vilka möjligheter den dömde har efter avtjänat straff
Framtiden får utvärdera effekterna av dagens repressiva anstaltsmiljö. Men exakt det som de intagna här diskuterar, blev faktiskt också den viktigaste slutsatsen när man utvärderade verksamheten på det gamla Gävle-fängelset. Det som har allra största betydelse för att minska återfallen i brott är vilka möjligheter den dömde har efter avtjänat straff. Anstaltsvistelsen i sig kan inte lösa de intagnas livssituation i stort, det är en mycket bredare samhällsfråga. Där hade rehabiliteringsinsatserna svårt att nå fram för 50 år sedan, och där finns uppenbarligen brister även idag…
Max Hebert
Manusförfattare som har skildrat kriminalitet i flera projekt. Senast i boken ”Tre män funna mördade i Klippan” som utkom i våras, där han tillsammans med illustratören Steve Nyberg berättar om alla de människor som berördes av ett trippelmord i Skåne 1999.
Kommentarer är stängda.