Denna artikel bygger på Frances Crook Nyhetsbrev. Frances Crook var VD för Howard League for Penal Reform i över 30 år. För närvarande är hon med-ordförande för Kommissionen om Politisk Makt.
Frances Crook är som tidigare meddelats mottagare av Stockholms pris i kriminologi 2025.
I sitt senaste nyhetsbrev tar hon återigen upp sina mångåriga erfarenheter av kriminalvård.
De behöver tyvärr ständigt återupprepas.
Min erfarenhet har lärt mig en obestridlig sanning: det nuvarande systemet för kriminalvård är ineffektivt, kostsamt och skadar både individer och samhällen.
En retorik som vilseleder
Politisk retorik och media fokuserar alltjämt på straff och fängelse som lösningen på brottslighet. Detta är en farlig missuppfattning. Forskning och evidens visar entydigt att för att förebygga brott och återfall, och samtidigt skydda brottsoffer och samhällen, behövs ett bättre system – ett som inte har fängelse som sin centrala pelare. Att låtsas som att fängelse är effektivt är inte bara missvisande utan också oärligt mot allmänheten och brottsoffer.
Detta förhållningssätt, som dominerar politisk och rättslig praxis, skapar inte tryggare samhällen. I stället cementerar det en skadlig status quo, där straffen blir allt längre men utan att åtgärda grundproblemen.
Misslyckade institutioner och ökade kostnader
Brittiska fängelser är ett tydligt exempel på hur systemet har misslyckats. Dessa institutioner har varit i stort sett oförändrade under två århundraden. En fängelsevakt från 1800-talet skulle fortfarande känna igen dagens system, och det dagliga arbete som en kriminalvårdare utför är märkbart likadant. Samtidigt är våra fängelser överfyllda och ineffektiva. De misslyckas inte bara med att rehabilitera de intagna, utan bidrar också till att skapa nya brottsoffer och öka samhällets kostnader.
Utöver detta har frivården, som tidigare var en nationellt framgångsrik tjänst, förstörts genom undermåliga reformer och otillräcklig finansiering. Detta är en nationell skandal som visar hur kortsiktiga beslut underminerar långsiktig effektivitet.
Vägen framåt
För att bryta detta mönster måste vi vända blicken mot evidensbaserade lösningar. Det finns en robust forskningsbas om hur man kan minska brottslighet genom att främja avbrott i brottskarriärer. Dessa insikter ignoreras dock ofta till förmån för ”billiga” politiska poäng. Tekniska lösningar kan vara ett stöd men är inte en fristående lösning.
I stället bör vi inspireras av sjukvården, där ett oberoende organ som National Institute for Care and Health Excellence (NICE) övervakar effektivitet och värde för pengarna. Sentencing Council for England and Wales är en organisation som ansvarar för att ge vägledning kring straffmätning till domstolarna i England och Wales. Deras arbete som är inriktat på att främja konsekvens och rättvisa i straffrättsliga påföljder bör avskaffas och ersättas med ett liknande organ som sjukvården har med verkliga befogenheter att utvärdera och föreslå lösningar som förstärkt rättvisa och reparativa processer.
En uppmaning till förändring
Det är allmänt erkänt att rättssystemet inte bara misslyckas, utan också förvärrar brottsligheten, belastar skattebetalarna och skapar fler brottsoffer. Det är hög tid att vi vågar tänka radikalt annorlunda. Att bara justera ett system som är genomruttet i grunden är inte tillräckligt. Vi behöver en kriminalvårdspolitik som sätter säkerheten för både individer och samhället i centrum, baserad på evidens och inte på förenklad politisk retorik.
Låt oss gå från fängelsestraff till lösningar som vi vet faktiskt fungerar.
Rättssystemet behöver en radikal omställning.
Frances Crook skriver i sitt senaste nyhetsbrev:
”Jag räknade samman alla fängelser jag hade besökt under mer än 30 år, och det blev långt över 100, många av dem flera gånger, ofta hela dagar. Jag fick aldrig tillåtelse att övernatta, även om jag när jag först tillträdde min tjänst vid Howard League begärde att få spendera tid i fängelse som en intagen. Jag ville också tillbringa tid på avdelningen som en officer. Fängelsemyndigheten avslog båda dessa förfrågningar rakt av. Trots det tillbringade jag mycket tid med att gå runt i fängelser, kika in i mörka hörn och prata med både fångar och personal, och jag tror att jag fick en ganska god bild av vad som pågick.
Dessutom drev vi program inne i fängelser, och vissa av mina anställda bar nycklar som gav dem fri tillgång i hela fängelset. Vi hade projekt på Feltham Prison med ungdomar, på Bulwood Hall med flickor och på Coldingley med vuxna män.
Då och då publicerar justitiedepartementet ett foto av en minister eller justitieministern som går längs en tom avdelning tillsammans med en fängelsechef. Jag har själv bevittnat denna charad. Självklart vill fängelseledningen visa att de gör sitt bästa och pekar ut utmaningarna. Men dessa förhandsarrangerade guidade turer ger ingen verklig bild av vad som faktiskt händer i fängelset.
Jag minns när en minister besökte vår verkstad på Coldingley. Vårt projekt låg i en enorm hangar-liknande verkstad som var avsedd för tillverkning av skyltar. Ministern gick genom den upptagna verkstaden och berömde personalen för deras meningsfulla verksamhet. Han stannade i vårt projekt i ungefär en halvtimme och gick sedan tillbaka genom den lika hektiska verkstaden. Så snart porten stängdes bakom honom stannade allt i verkstaden. Officerarna gick tillbaka till sitt kontor för att dricka te, och fångarna lade upp fötterna på skrivborden eller plockade fram kortlekarna. Jag skojar inte. Det var en märklig syn. Jag måste dock säga att i vårt projekt arbetade de sju eller åtta fångarna heltid och arbetade hårt, övervakade av en medarbetare från Howard League.
Det är naivt av ministrar att tro att de ser det verkliga fängelset. De visas verkstäder och klassrum som är tomma idag men får höra att igår och imorgon kommer fångarna att vara upptagna där. Detta är fängelsernas Alice i Underlandet-värld. Och det är inte sant. Klassrummen och verkstäderna är ofta tomma eller engagerar bara en handfull personer.
Tillåts undvika ansvaret för att ha skickat människor till dessa fängelser
Samma sak händer med domare och nämndemän som leds runt i grupper och därför tillåts undvika ansvaret för att ha skickat människor till dessa fängelser.
Jag är glad att ministrar nu erkänner att fängelserna misslyckas, men de kan inte förstå hela innebörden av det om de eskorteras runt som turister.
Under mina trettio år var det bara en minister som bar nycklar, vilket innebar att hon kunde gå vart som helst när som helst. Resten eskorterades alltid och lärde sig aldrig den smutsiga sanningen.
De borde göra bättre ifrån sig.
———————-
Tidigare artikel baserad på Frances´s nyhetsbrev.
Kommentarer är stängda.