Häktespastorn Olle Jonasson berättar på DN Debatt gripande om sina möten med med barn på häktet.
Läs inlägget ”Det är jag som möter barnen i häktet – här är vad de säger”
Du som inte prenumererar på DN kan här under läsa de viktigaste budskapen i Olle Jonassons debattinlägg:
Barn hör inte hemma i fängelse – sänk inte straffbarhetsåldern
Regeringen har aviserat planer på att sänka straffbarhetsåldern till 13 år. Kriminalvården har redan fått i uppdrag att förbereda särskilda barnavdelningar på vuxenanstalter, med målet att de ska stå klara 2026. Det innebär i praktiken att Sverige för första gången på över 160 år planerar att låsa in barn.
Förslaget väcker grundläggande frågor om rättspolitik, barnrätt och kriminalvårdens uppdrag. Är det verkligen ett framsteg att börja fängsla barn – eller ett steg bakåt till ett system vi länge lämnat bakom oss?
Barns hjärnor och ansvarsförmåga är inte färdigutvecklade
Neurovetenskaplig och psykologisk forskning visar entydigt att tonåringars hjärnor ännu inte är fullt utvecklade när det gäller konsekvenstänkande, impulskontroll och riskbedömning. Det är därför inte förvånande att många av de ungdomar som idag misstänks för grova brott själva saknar förståelse för vad de deltagit i.
Professionella som möter dem – inom häkte, socialtjänst, polis och vård – beskriver samma mönster: unga som inte ser sig som kriminella, som inte inser omfattningen av sitt handlande och som ofta uttrycker oro för hur deras föräldrar ska reagera. Den första frågan är sällan om straffets längd, utan när de får ringa hem.
Att bemöta sådana barn med fängelse är inte att stärka deras ansvarstagande, utan att förstärka deras utsatthet.
Fängelse riskerar att cementera kriminalitet
Forskning visar att frihetsberövande under de formativa tonåren kraftigt ökar risken för återfall i brott. Den brittiska kriminologen Frances Crook, mottagare av Stockholmspriset i kriminologi 2024, visade under sina år som ledare för Howard League for Penal Reform att antalet barn i brittiska fängelser kunde minskas med 85 procent – från 3 500 till 500 – samtidigt som ungdomsbrottsligheten gick ned.
Crooks slutsats är tydlig: frihetsberövande av barn är kontraproduktivt. Det bryter av viktiga sociala band, förstärker stigmatisering och gör det svårare att återvända till ett laglydigt liv. När hon kommenterade den svenska regeringens planer beskrev hon dem som “alla fel man kan göra”.
Erfarenheten från fältet: barn som offer i en kriminell struktur
Barn som begår grova brott är ofta både gärningspersoner och brottsoffer. De har rekryterats, manipulerats eller hotats av äldre kriminella, och deras roll i brottet är ofta ett uttryck för maktobalans snarare än egen vilja. De används som engångsartiklar av kriminella gäng för att sedan slängas bort.
Att sätta dessa barn i häkte eller fängelse riskerar att fullborda den process som gängen påbörjat – att forma dem till brottslingar på riktigt.
Flera svenska aktörer med praktisk erfarenhet av barn och unga – däribland Polisen, Åklagarmyndigheten, Rädda Barnen, Bris, Fryshuset, Justitieombudsmannen och Justitiekanslern – har i sina yttranden avvisat förslaget om en sänkt straffbarhetsålder. De pekar på bristande evidens, på att åtgärden riskerar att skada snarare än skydda barn, och på att den sannolikt inte minskar brottsligheten. Men når remisserna fram?
Sverige har lyckats bättre med vård än med straff
Sedan 1864 har Sverige haft en straffbarhetsålder på 15 år – en ordning som vuxit fram ur erfarenheten att unga lagöverträdare främst behöver stöd, struktur och rehabilitering, inte repressiva åtgärder. Det är också i linje med barnkonventionen, som är svensk lag.
Sänkta åldersgränser och hårdare påföljder för barn strider mot både forskningen och internationell praxis. Länder som prövat sådana reformer har i regel fått ökade återfallsnivåer och en generation unga som fastnat djupare i kriminalitet.
En kunskapsbaserad kriminalpolitik måste bygga på respekt för människovärdet, inte inlåsning
Barn som begår brott behöver konsekvenser – men de behöver rätt sorts konsekvenser.
Det handlar om snabbare och mer samordnade reaktioner, starkare socialt stöd, skolnärvaro, behandlingsinsatser och närvarande vuxna. Den typen av insatser stärker barns självkänsla, återanpassning och ansvarstagande.
Fängelse gör det motsatta: det isolerar, stigmatiserar och bryter ner.
En vädjan till eftertanke
Sverige står nu inför ett vägval.
Antingen följer vi kunskapen från forskningen, beprövad erfarenhet och barnkonventionen – eller så låter vi en kortsiktig politisk symbolhandling definiera vår syn på barn och ansvar.
Kommentarer är stängda.