Brottsofferupprättelse? – var god och dröj!

Den 18 maj föll täckelsen från den särskilde utredaren Fredrik Kärrholms delbetänkande ”Mer flexibla regler om verkställighet av häktning och fängelsestraff”. Inför en gles församling i pressrummet presenterades delbetänkandet av utredaren själv och mottagaren justitieminister Strömmer. Beläggningsnivån i pressrummet stod inte i proportion till den situation som betänkandet fått som uppgift att hantera.

Vad gällde då saken? Jo, nu är det trångt på svenska häkten och anstalter beroende på – om man ska fästa tilltro till ministerns inlägg i frågan – att tidigare regering inte i tillräckligt hög grad byggt ut Kriminalvårdens platskapacitet. Nu måste provisoriska och flexibilitetsinriktade lösningar till!

Den uppkomna situationen har sina rötter i resultatet av den ”avtalsdemokrati” som härskar i Sverige. Dvs. att minoritetsregeringar säkrar sitt maktinnehav genom långtgående sakpolitiska avtal med partier utanför regeringen. Begreppet har myntats av Lennart Nordfors, fil. dr. i statsvetenskap, som menar att Tidöavtalet är ett långtgående exempel på avtalsdemokrati. Den så kallade januari–överenskommelsen är ett annat exempel. Avtalet ska fullföljas även om remissinstanser och experter påtalar mer eller mindre allvarliga brister i avtalstexterna i en senare lagberedningsfas. Avtal ska ju hållas!

Redan inför pressinformationen den 18 maj kunde media meddela att rätten till enrum i häkte föreslås avskaffad. Som före detta medlem av Europarådets antitortyrkommitté (CPT) fann jag anledning att höja ögonbrynen intill hårfästesnivån. En återkommande kritik beträffande Sverige från CPTs sida har varit just de svenska reglerna beträffande häktning som inneburit långvariga enrumsplaceringar med ingripande restriktioner för en stor andel av häktade personer. CPT har menat att häktesperioderna har varit så långa och så inskränkande av de intagnas möjligheter till kontakt med omvärlden riskerar att utgöra brott mot Europakonventionens tredje artikel. Kritiken har framförts återkommande och slutligen har t o m så kallade ”High level talks” tillgripits från CPTs sida med svenska regeringsföreträdare, Morgan Johansson (S), med anledning av situationen. Visst infinner sig en doft av sovjetisk polemik när det nu föreslås som ett huvudnummer att rätten till enrum i häkte avskaffas? Betänkandet aviserar inte några ändrade materiella regler beträffande häktning och häktesrestriktioner vilket fördjupar känslan av sovjetisk argumentation.

Utredningsmannen hade ju till exempel kunnat utreda och överväga hur exempelvis avskaffande av den s k omedelbarhetsprincipen skulle kunna förbättra häktningsförhållandena/häktessituationen. Men så icke.

Utredningsmannen förklarar, i stället, för åhörarskaran under presskonferensen att det framlagda förslaget inte på något sätt mildrar häktenas överbeläggning.

I det fortsatta tjongar utredningsmannen fram käcka förslag – som i ”många fall redan praktiseras” och i vissa fall redan kritiserats av Justitieombudsmannen (JO) – exempelvis förslaget om att tillfälligt placera häktade i polisarrestutrymmen. Där har JO ansett att förhållandena inte levt upp till en godtagbar nivå eftersom de utformats för att härbärgera påverkade personer – det som i dagligt tal benämns fyllecell.

Utredarens förslag om förlängda tidsfrister för verkställighet av fängelsestraff i häkte ökar sannolikt inte tillgången på fängelseplatser och stödjer definitivt inte regeringens uttalade ambitioner att vidmakthålla det återfallsförebyggande arbetet – återfallsprevention ingår knappast i häktesverksamhetens repertoar idag och finner inte sin naturliga plats i en före detta fyllecell.

Utredningsmannen intar en generös hållning genom att föreslå nya regler beträffande utsträckt inställelsetid för s.k. frifötter. Han föreslår att dömda på fri fot med upp till 1 år och 6 månaders fängelsestraff ska omfattas av förslaget (jfr med dagens 6 månader). Att det rimmar illa med regeringspolemikens teser om att brottslingar ska sitta inne och hederligt folk ska tryggt kunna röra sig i samhället, förbigås med tystnad. Inte heller medför förslaget ett tillskapande av ytterligare platser.

Förslag finns också om ökade möjligheter att verkställa fängelsestraff med fotboja. Äntligen ett förslag som sannolikt minskar beläggningstrycket – men varför i hela fridens namn införa en extensiv expansion beträffande användningen av fängelse som ligger till grund för förslaget?!

Och, handen på hjärtat, så är det primärt ett kvantitativt problem som utredningsmannen förväntas lösa – utifrån ett delvis skapat kvantitativt problem utan koppling till den generella kriminalitetsutvecklingen i Sverige

Nå, vad är summan av kardemumman? Utredningsmannen värjer sig ifrån att kvantifiera konsekvenserna av sina förslag. Detta förklaras sannolikt av de marginella kvantitativa positiva effekter som kan påvisas genom förslaget? Och, handen på hjärtat, så är det primärt ett kvantitativt problem som utredningsmannen förväntas lösa – utifrån ett delvis skapat kvantitativt problem utan koppling till den generella kriminalitetsutvecklingen i Sverige. Utredningsmannen finner tillfredsställelse i att skänka Kriminalvården ”flexibilitet” – vad det egentligen nu innebär.

Avtalsdemokratin skördar demokratiska offer och försummar en realitetsanpassning.

Mark Kelly, Inspector of Prisons i Irland, f d vice ordförande i CPT och erfaren Human Rights expert, uttalade helt nyligen i Irländska Advokatsamfundets Tidskrift The Bar review, följande:

Det finns absolut inga bevis för att någon jurisdiktion någonsin har lyckats bygga sig ur överbeläggning. De enda jurisdiktioner som har lyckats minska eller eliminera överbeläggning har gjort det genom att främja alternativ till fängelse och genom att främja reparativ rättvisa.

Fängelseanvändning utgör enligt regeringens synsätt det mest verkningsbara sättet i att ge brottsoffren upprättelse – och är ryggraden i den nya kriminalpolitiken

Sverige har alltså anträtt en väg som innebär en dramatiskt ökad fångpopulation och som snabbt gjort sig påmind genom en påtaglig överbeläggning och som på sikt antas kunna hanteras genom utbyggnad av antalet fängelser. I avvaktan på utbyggnaden framkastas åtgärder som innebär temporära lösningar som uppenbarligen sedan planeras att successivt avvecklas och följas av ett påföljdssystem har en beläggningsnivå i paritet med kommunistländerna i Öst-Europa. Fängelseanvändning utgör enligt regeringens synsätt det mest verkningsbara sättet i att ge brottsoffren upprättelse – och är ryggraden i den nya kriminalpolitiken.

Till brottsoffren blir budskapet denna gång: Brottsofferupprättelse? – var god och dröj (tills vi byggt klart!). Effektmässigt – om ambitionen skulle vara att försöka minska kriminalitetsutvecklingen till förmån för att exklusivt hylla vedergällning – är detta både en tveksam och kostsam väg.