Efter den senaste utredningen om Kriminalvårdens platskris och den växande debatten om överbeläggning är det dags att säga det som fortfarande nästan ingen i svensk politik vill säga högt:
Det går inte att bygga sig ur detta.
Under flera år har svaret varit detsamma. Fler anstalter. Fler häkten. Fler platser. Mer expansion. Men nu börjar verkligheten hinna ikapp retoriken.

Betänkandet Mer flexibla regler om verkställighet av häktning och fängelsestraff (Den nya utredningen SOU 2026:30) är i praktiken ett dokument över ett system som inte längre klarar belastningen. Därför föreslås dubbelbeläggning, längre köer till fängelse, mer verkställighet i häkte, större användning av polisarrester och fler straff med elektronisk övervakning.

Problemet är att dessa åtgärder inte löser grundfrågan. De hanterar symptomen och fördjupar på sikt överbeläggningsproblemen..

Om statsmakterna menar allvar med att undvika ett permanent överbelastat kriminalvårdssystem måste åtgärder vidtas omedelbart för att minska inflödet och förkorta den tid människor hålls frihetsberövade. Det finns flera åtgärder som kan genomföras relativt snabbt.

Återställ villkorlig frigivning

Den mest uppenbara åtgärden är att stoppa de nya skärpningarna av villkorlig frigivning.

Sedan januari 2026 har Sverige påbörjat övergången från frigivning efter två tredjedelar av strafftiden till tre fjärdedelar för längre straff. Reformen ska dessutom stegvis utvidgas till fler straffnivåer. Samtidigt har möjligheterna att skjuta upp frigivning utökats och prövotiderna förlängts. Kriminalvården har själv varnat för konsekvenserna. Detta är en reform som direkt ökar beläggningen utan att skapa en enda ny plats. Om staten vill minska trycket måste man omedelbart frysa den fortsatta övergången till tre fjärdedelar och återgå till den tidigare huvudprincipen om två tredjedelar. Att hävda att en inskränkning av tiden för villkorlig frigivning är ett led i inkapaciteringsåtgärder framstår som naivt – i synnerhet vad gäller kortare fängelsestraff.

Tidigarelägg villkorlig frigivning med elektronisk övervakning

Sverige borde dessutom utreda en modell där delar av återstående strafftid kan avtjänas med fotboja under kontrollerade former. Kriminalvården använder redan elektronisk övervakning i stor omfattning och systemet har nyligen byggts ut kraftigt.

I stället för att låta lågriskintagna sitta kvar i överbelastade anstalter borde staten skapa en möjlighet att tidigarelägga frigivning med:

• elektronisk övervakning,
• vistelseförbud,
• drogkontroller,
• sysselsättningskrav,
• och tät frivårdsövervakning.

Det skulle ge omedelbar avlastning.

Minska häktningstiderna

Utredningen konstaterar själv att kortare häktningstider och färre restriktioner skulle få stor betydelse för platssituationen. Ändå ligger nästan hela fokus på fler platser. Det är bakvänt.

Sverige har länge kritiserats internationellt för:

• långa häktningstider,
• omfattande restriktioner,
• isolering.

Om häktningstiderna minskar frigörs stora resurser direkt.

Utöka användningen av frivårdspåföljder

Varje person som kan övervakas i samhället utan att sitta i anstalt innebär en plats mindre som behöver byggas. Det betyder inte att allvarliga brott ska mötas med mildare reaktioner. Men det betyder att staten måste använda fängelse där fängelse verkligen behövs framstår som en nödvändighet.

För många kortare frihetsberövanden är samhällsbaserade påföljder med kontroll, behandling och övervakning sannolikt mer rationella än ytterligare institutionsbelastning.

Stoppa symbolpolitiken

Den kanske viktigaste åtgärden är politisk. Sverige behöver sluta införa reformer som ökar fångpopulationen utan att först analysera kapacitetskonsekvenserna.

Under senare år har straffskärpningar, längre verkställighetstider, minskad tid för villkorlig frigivning och fler häktningar lagts ovanpå varandra.

Varje reform har presenterats som en isolerad åtgärd. Men Kriminalvården lever med den samlade effekten. Till slut uppstår precis den situation vi nu ser.

Bygg ut – men tro inte att det räcker

Naturligtvis behöver Sverige fler moderna anstalter men byggandet tar åratal.

Personal måste rekryteras. Kompetens måste byggas upp. Och om inflödet fortsätter öka snabbare än kapaciteten kommer varje ny plats snabbt att fyllas. Därför är det missvisande att framställa utbyggnad som den enda lösningen. Den räcker inte.

Tillfälliga lösningar som innebär att verkställighet genomförs utanför Sveriges gränser torde möta rättsliga invändningar i varje rättsstat och bygger på en illusion att det även framgent är en lösning på överbeläggningsproblemet. Kostnadsmässigt är det därtill – erfarenhetsmässigt – en ofördelaktig lösning.

Vi kan väl börja jämföra oss med övriga Norden även när det gäller fångtal.

Den verkliga frågan är inte hur många nya platser som kan byggas. Den verkliga frågan är hur många människor som faktiskt måste sitta där. Den diskussionen har svensk kriminalpolitik länge undvikit. Men nu håller verkligheten på att tvinga fram den. För den senaste utredningen är egentligen inte ett expansionsprogram. Den är ett dokument över ett system som redan börjat anpassa sig till permanent överbelastning. Dubbelbeläggning. Köhantering. Häktesplaceringar. Fotbojor. Tillfälliga lösningar som blir permanenta.

Det är i praktiken ett erkännande av att systemet strukturellt inte går ihop. Och då tar utredaren lätt på beskrivningen av de ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ.

Och om systemet inte går ihop måste målet vara att minska fångtalet.

NU.

Pelle Granström

F.d anstaltschef och f.d. medlem av Europarådets antitortyrkommitté (CPT)