Denna viktiga artikel har lyfts upp i det rika flödet.
David Sausdal, kriminolog och forskare vid Lunds universitet, ger ett gott råd om hur vi kan få näringslivet mer och bättre involverat i det förebyggande arbetet.
På bordet seglar ett par små, söta båtar runt. Båda försöker de efter bästa förmåga att undvika att kapsejsa. Farvattnet är farligt. Vågor slår högt. Det finns skarpa rev och klippor överallt. Och det finns sjömonster och vackra sirener som vill locka en i fördärvet. Tro mig, det är inte lätt att styra en båt till säker hamn år 2025 – särskilt inte när båten är en metafor för brottsförebyggande insatser riktade mot barn och unga och Sveriges gigantiska problem med gängkriminalitet.
Ändå måste det lyckas. Våra båtar får till varje pris inte kantra – särskilt inte när detta skulle innebära att både dagens och framtidens svenska ungdomar i allt högre grad dras in i gängens mörka och våldsspiraler. De senaste åren har vi dessvärre sett att gängens medlemmar och hantlangare blir allt yngre. Vi talar inte bara om unga människor, utan om barn ned till 12 år, som inte bara är klassiska ”springpojkar” åt mer härdade gängkriminella, utan som numera aktivt deltar i gängkrigens frontlinjer som lönnmördare. Det gängkriminella farvattnet är ett vansinnigt vågsvall. Statistiken talar sitt tydliga språk: antalet häktade barn har ökat kraftigt under lång tid och prognoserna är dystra. Ett fullständigt oacceptabelt exempel är att mordmisstankar mot barn under 15 år har ökat med 542 procent! Och trots massiva investeringar det senaste decenniet tycks vinsterna utebli. De prognoser Kriminalvården nyligen lämnat över antalet klienter tio år framåt, både för barn och vuxna, är inte bara en storm i ett vattenglas utan ett oväder av hittills okända proportioner.
Så där står vi då, runt bordet, runt våra metaforiska pappersbåtar, som vi alla samarbetar om att styra runt allt det som annars kan hindra oss från att faktiskt göra något åt problemet. Och det är inte vilka som helst som står där. Runt bordet står en stark skara relevanta samhällsaktörer, som alla hyser en uttalad önskan om att hjälpa unga människor bort från gängen och mot ett bättre liv. Mer specifikt har vi genom det Vinnova-finansierade projektet Samäga engagerat ett antal centrala representanter från näringslivet såsom SEB, Skandia, Scania, Svensk Handel, Gålöstiftelsen, Bonniers Familjestiftelse, Kunskapsskolan, Malmegårds Fastigheter, Castellum, Stockholms Handelskammare med flera. Syftet och frågan som projektet söker besvara är hur man på bästa möjliga sätt skapar förutsättningar för tvärsektoriellt brottsförebyggande samarbete och, i synnerhet, hur man gör det förebyggande arbetet relevant för näringslivets många både praktiska och ekonomiska krafter.
Läs mer om Samäga-projektet och Förnyelselabbets arbete.
Skapa ett större och mer omfattande skyddsnät än vad den enskilde polisen eller socialarbetaren på hörnet mäktar med – ett nät som både kan användas för att fånga upp och omvända kriminalitetshotade unga samt för att avskräcka den kriminalitet som redan finns
Som den kriminologiska forskningen på området länge har visat finns det nämligen en stor potential i att få ett lands eller lokalområdes privata aktörer att bidra i arbetet mot kriminalitet och andra liknande samhällsproblem (se till exempel Mulgan, Reeder et al. 2011, Prenzler and Sarre 2012, Gilling 2013, Lab 2016, Kronkvist and Ivert 2020, Prenzler and Sarre 2023, Mårtensson 2024). I stället för att insatserna begränsas till att enskilda myndigheter och aktörer kastar sig in i kampen visar flera studier att en bredare både offentlig och privat samhällsinsats (på ett klokt sätt) skapar ett större och mer omfattande skyddsnät än vad den enskilde polisen eller socialarbetaren på hörnet mäktar med – ett nät som både kan användas för att fånga upp och omvända kriminalitetshotade unga samt för att avskräcka den kriminalitet som redan finns.
Missmod och förvirring
Som det alltid är fallet – både i forskningen och i livet självt – gör man sig ofta en mängd olika erfarenheter i takt med att tiden går – till lands eller till sjöss. Quick fixes och enkla lösningar hör till fiktionens värld. Och, skulle vissa säga, kanske i allt högre grad även dagens politik, där politiker tävlar om att sätta agendan och framstå som handlingskraftiga (Tham 2019, Hermansson 2022, Sausdal and Hannerz 2025). Av den anledningen fann jag det, som kriminolog och forskare anställd i projektet, inte heller märkligt att mina observationer och anteckningar från ovan nämnda seans/”seglats” (se fotot ovanför) var både många och närmast labyrintiska. I försöket att sätta ord på vad som från näringslivets olika aktörers sida kunde vara respektive motiverande eller demotiverande med avseende på ett större deltagande i det förebyggande arbetet, lyftes mycket fram. Vissa talade om vikten av ekonomiska incitament och utbyten. Andra om otydliga regler och lagstiftning på området. Några såg potentialen i att gå in med hjälp och stöd. Andra hade nej-hatten på och talade framför allt om de många affärsmässiga farorna och riskerna. Slutligen diskuterades det en hel del hur man inte riktigt visste vad det hela egentligen handlade om och hur just de och deras verksamheter skulle kunna bidra i kampen mot kriminaliteten – något vi mycket snart återkommer till!
Man kan med fördel låta aktörer samlas kring det mer lekande för att därigenom skapa ett produktivt avstånd till det som annars är ”svårt att prata om”
Kort sagt, även om alla verkade överens om att båtarna absolut måste in i hamn (och att gängkriminalitetens rekrytering av unga måste bromsas), så var de många kaptenerna runt bordet inte helt eniga om hur detta skulle ske – eller om det överhuvudtaget var möjligt. Alla var överens om att denna lite lekfulla navigationsmetafor var ett särskilt bra sätt att synliggöra både möjligheter och begränsningar – något som design- och aktionsforskningen upprepade gånger har betonat; nämligen att man med fördel kan låta aktörer samlas kring det mer lekande för att därigenom skapa ett produktivt avstånd till det som annars är ”svårt att prata om”. När man ”leker” flödar tankarna och orden lättare. Det skapar ett tredje rum där man är mindre sårbar och pressad och därför mer öppet vågar dela med sig av sitt inre tankegods.
Meningsskillnaderna var många. Missmodet smög sig sakta in. Ändå var det något som trädde fram – både när jag tänker tillbaka på vårt möte den soliga dagen i april 2025, när jag går igenom och analyserar mina många anteckningar, och när jag sätter detta i relation till den del av den kriminologiska forskningen som har studerat utvecklingen av det kriminalitetsförebyggande arbetet och kriminalpolitiken. Här tränger ett ord sig på: samhällsbyggande.
Varför?
En fråga om (ir)relevans
Jo, även om det emellanåt kunde vara svårt för de olika näringslivsaktörerna (med olika verksamhetsområden och olika arbetsmetoder och målsättningar) att enas om hur de skulle kunna bidra, uppstod det en stor gemensam enighet när en här icke-namngiven och anonymiserad person nämnde ovanstående ord. Hen sade: ”Kanske handlar det egentligen mycket mer om det samhällsbyggande…” Alla verkade överens. Ljuset tycktes till och med gå upp för några. Som en annan av deltagarna svarade: ”ja, eller hur?! Vi vill alla gärna vara med och förbättra saker i stort och inte bara prata om kriminalitet.”
Okej. Det ovanstående kan framstå som banalt och kanske till och med en aning abstrakt. En sak är att förebygga kriminalitet. Något annat, större och svårare är att vara med och bygga ett helt samhälle.
Jag vill dock ändå hävda att det finns en mycket viktig sanning i denna insikt. För det första måste vi komma ihåg vad tidigare studier har pekat på när det handlar om möjligheten att engagera den privata sektorn i det förebyggande arbetet (Mulgan, Reeder et al. 2011, Prenzler and Sarre 2023, Mårtensson 2024). En genomgående poäng här är nämligen den att näringslivet kan ha svårt att se sig självt som en relevant brottsförebyggande aktör.
Å ena sidan handlar det om en balansgång mellan risk och avkastning. Att lägga tid och resurser på att antingen motverka eller på andra sätt hjälpa människor ur kriminalitet framstår som en riskfylld affärsstrategi. Om man till exempel anställer en ung person i sin butik eller på annat sätt erbjuder ekonomiskt stöd kan det vara svårt att se hur det i slutändan bidrar till den egna affären. Olika företag kan vara mer eller mindre seriösa i sin CSR och i sina andra sociala och samhälleliga åtaganden, men det förändrar inte det faktum att man löper en tydlig risk när man anställer en tidigare dömd person eller på andra sätt engagerar sig i att bekämpa kriminalitet. Om det lyckas är det naturligtvis en mycket positiv historia. Men affärsfolk är som folk är mest. De vet också att chanserna att resocialisera människor som redan kommit långt in på en kriminell bana är relativt små. Med andra ord framstår det som ett område där insatsen ofta överstiger den potentiella vinsten – och där risken för att man själv blir indragen i en negativ historia är påtaglig. Få i näringslivet vill hamna på tidningarnas förstasidor för att de stöttat något som i slutändan visade sig leda till olagligheter.
Å andra sidan handlar det inte bara om en riskbedömning utan också om att kunna se vad ens roll och relevans är. Även om företag mycket väl kan se poängen i att bidra med pengar till väktare, övervakningskameror, anställning av kriminalitetshotade unga eller att ge medel till olika sociala insatser eller fritidsaktiviteter, så tycks möjlighetsfältet ofta sluta där. De flesta i näringslivet har helt enkelt svårt att se hur de annars kan bidra. I deras ögon är kampen mot och förebyggandet av kriminalitet något som hör till polisen, sociala myndigheter, skolor och barnets föräldrar. Give or take. ”Vad ska vi som bankkontor eller dagligvarukedja egentligen kunna bistå med?”, var en fråga som – direkt eller indirekt – formulerades runt bordet medan båtarna långsamt seglade fram och tillbaka (eller gick på grund).
Det är lätt att förstå dem. Precis som de flesta medborgare i Sverige har svårt att se hur de i sin vardag kan göra ett substantiellt bidrag i kampen mot kriminalitet, kan det också vara svårt för många av näringslivets aktörer. De är duktiga på finansiell verksamhet eller att sälja livsmedel, där förebyggande framstår som långt ifrån deras kompetensområden.
Och på sätt och vis har de rätt. Och ändå inte. För här ligger kärnan.
Poängen är nämligen att en av orsakerna till att näringslivets olika parter har svårt att se sin egen relevans och styrka i det brottsförebyggande arbetet inte bara handlar om den specifika verktygslåda de har till sitt förfogande, utan om det sätt både de och vi har kommit att tänka på och förstå vad som definierar det brottsförebyggande. Med andra ord verkar en huvudorsak till att många företagare uppfattar sig som irrelevanta vara att de har en särskild och ganska snäv uppfattning om vad som kännetecknar bra och effektiva förebyggande insatser – en uppfattning som inte bara vuxit fram hos dem själva, utan som i allt högre grad präglar hela det omgivande samhället.
Sahlin och preventionens historik
Vad menas med detta?
Stannar vi inom Sveriges gränser kan vi lära av Ingrid Sahlins (2000) arbete som kartlagt hur vi genom tiderna har förstått och talat om ”prevention”. I sin bok Brottsprevention som begrepp och samhällsfenomen tar Sahlin oss med på en historisk resa där vi återbesöker tidigare tiders politiska debatter och insatser på det brottsförebyggande området. Särskilt intressant är när Sahlin med stor tydlighet visar hur ”preventionsberättelsen” på relativt få år har förändrats drastiskt. Går vi ”bara” tillbaka till 1970–80-talen var berättelsen en helt annan. När politiker, praktiker och experter diskuterade hur man skulle få bukt med kriminalitet och sociala problem handlade samtalet framför allt om hur man kunde/borde stärka välfärdsstatens olika institutioner. Man diskuterade kvaliteten i förskolor och skolor. Man tittade på människors möjligheter på arbetsmarknaden och deras uppväxtvillkor och hälsa. Men, påpekar Sahlin, spola fram tiden 20–30 år och samtalet har blivit ett helt annat. Preventiva åtgärder handlar nu plötsligt mycket mer om straffens längd, fängelse, olika polis- och kontrollinsatser samt det som inom kriminologin ofta benämns ”situationell brottsprevention” (Clarke 2016); alltså hur man i vissa områden och situationer kan sätta in riktade insatser mot enskilda individer eller grupper. Borta är den klassiska välfärdsdiskussionen. Brottsförebyggande arbete har nu främst blivit något tekniskt; en fråga om att övervaka, kontrollera och avskräcka annars kriminella individer.
Sahlin står inte ensam med sin analys. Att våra uppfattningar om orsakerna till och därmed förebyggandet av kriminalitet har förändrats avsevärt under de senaste 50 åren är något som välrenommerade internationella forskare länge påpekat. Mest känd är den brittisk-amerikanske professorn David Garland, som i sitt huvudverk The Culture of Control (2002) på samma sätt visar hur diskursen om kriminalitet och prevention har rört sig (långt!) bort från de klassiska välfärdsidealen till en alltmer individ- och situationsbaserad ansats – en nyförståelse av ”den kriminelle” där de relevanta aktörerna för prevention i allt högre grad är polisiära. Kort sagt, när vi inte längre uppfattar kriminalitet som (i mer eller mindre grad) ett uttryck för välfärdssamhälleliga utmaningar utan, framför allt, som ett uttryck för människors egna val och bristande moral, tycks det orimligt att lägga tid och pengar på att stärka välfärden. Nej. I den förståelsen av kriminalitet och dess förebyggande finns det uppenbarligen mer logik i att satsa på polisen, bygga fler fängelser och/eller stärka ett områdes motståndskraft mot kriminella krafter. Det är ditt(!), inte samhällets fel. Naturligtvis…
Men denna tanka är faktiskt inte så naturlig som den låter. För som Sahlin, Garland och andra just påpekar finns det inget självklart i hur vi i Sverige år 2025 tänker om och applicerar det förebyggande arbetet och kriminalpolitiken. Tvärtom menar de att våra nuvarande idéer om vad som är relevant prevention främst är uttryck för en rådande samhällsdiskurs – idéer som tyvärr tycks begränsa möjlighetsrummet snarare än att vara precisa och produktiva.
Politiker verkar ha svårt att tänka på något annat än hårdare straff och mer polis när de ska formulera rättspolitiska förslag
Det är svårt att inte hålla med. Inte bara Sverige, utan många andra länder, har blivit alltmer ”tough on crime”, där politiker verkar ha svårt att tänka på något annat än hårdare straff och mer polis när de ska formulera rättspolitiska förslag. Detta trots att all erfarenhet och forskning (som endast är ett knapptryck bort) visar att ett sådant förhållningssätt både är mycket dyrt och mycket ineffektivt (Nagin 2013, Kriminalvården 2021). Det är nästan en nationalsport att inbilla sig att vi hela tiden blir klokare och klokare. Men tittar man på utvecklingen inom det förebyggande politiska och praktiska arbetet kan det ibland vara mer korrekt att konstatera att vi blivit mera kortsynta. Vi har helt enkelt glömt vad brottsprevention också kan vara, om det inte bara ska handla om blåljus eller en välmenande socialarbetare på ett torg.
En positiv berättelse
Jag hoppas att läsaren kan se vart vi är på väg – varför allt detta är relevant för båtarna på bordet och möjligheten att öka näringslivets vilja och möjlighet att se sig självt som en relevant förebyggande aktör. Argumentet är förstås att en väsentlig orsak till att näringslivet alltför ofta tackar nej till ett större engagemang just är att de – precis som vi andra – har fått en särskild och alltför snäv bild av vad som gäller och vad som räknas i det brottsförebyggande arbetet. När prevention i dagens värld främst framstår som något som handlar om kontroll och kameror, ligger det långt från många näringsidkande kompetenser och självbild. MEN(!) om prevention däremot kan förknippas med att vara med och bygga och bidra till ett (lokal)samhälles väl och ve, då blir historien snabbt en helt annan. Därför denna tidigare beskrivna gemensamma förtjusning i ordet ”samhällsbyggande” (i stället för ”brottsförebyggande”). Om det förebyggande arbetet inte bara är en smal fråga om brott, visar våra insamlade projekterfarenheter att det är betydligt lättare att väcka näringslivets uppmärksamhet och vilja att delta. ”Att vara med och bygga ett samhälle är ju en positiv berättelse”, konstaterade en av projektets deltagare – både bra PR och bra affärer, men också ett område där näringslivets många olika kunskaper, kontakter och kompetenser i långt högre grad kan komma till nytta.
Efter mycket möda kom de små metaforiska pappersbåtarna till slut i hamn, mer eller mindre oskadda. Dagen var slut. Och i morgon är det en ny dag – en dag då gängkriminaliteten och dess våld fortfarande utgör ett enormt samhällsproblem, och en dag då ett oräkneligt antal unga svenska barn dras in i gängens klor. Det måste och ska få ett slut. Och det kommer bara att upphöra om vi alla hjälps åt. Samtidigt är det viktigt att påminna varandra om att det inte finns någon snabb lösning. Inte heller finns det endast en sak som måste göras. Det kommer att ta tid. Och det kräver att vi drar i många olika handtag – på gator och torg, på internet och i den bredare politiken som skapar grunden och förutsättningarna för det liv vi alla lever.
Det är därför inte denna artikels budskap att vi har funnit den heliga preventionens graal. Verkligen inte. Men vi vill ändå insistera på att vi har kommit fram till något viktigt; nämligen den outsägligt banala men alltjämt viktiga insikten att det har betydelse hur vi talar om saker och ting. Åtminstone har det för oss blivit kristallklart att ett av de absolut viktigaste sätten att få ytterligare medverkan från näringslivet (liksom från andra icke ”klassiska” nutida brottsförebyggande aktörer) är att använda rätt ord. I stereotyp affärsjargong kan man kalla det vikten av en bra ”pitch”. Självklart ser din lokala bostadsförening, bank, butik, hantverkare, producent med flera gärna att unga väljer bort gängen. Det säger sig självt. Men för att de ska kunna och vilja gå aktivt in i ett sådant arbete måste de naturligtvis kunna se sig själva i det.
En ny och inspirerande kriminalpolitik
Sanningen är ju att vi är många som gärna vill bidra. Men vi är också många som har svårt att se vår egen relevans
I denna enkla insikt finns också en tydlig kritik av den alltmer dominerande kriminalpolitiken på området. För även om många politiker kanske själva tycker att det är en kraftfull seger när de – gång på gång – talar om hårdare straff och fler fängelser, så bidrar de samtidigt till att stöta bort många av näringslivets annars resursstarka aktörer. De vill kanske också se gängkriminella tillbringa längre tid i fängelse. Möjligen. Men den ständiga retoriken om straff, fängelser, polis och övervakning som det viktigaste och i princip enda relevanta innebär också att många företagare känner sig främmande inför att delta. Ideologiskt kan de hålla med. Men i praktiken bidrar en sådan snäv ”hard hitter”-beskrivning av brottsförebyggande arbete uppenbart till att minska näringslivets vilja och förmåga att delta. I stället lämnar de över det till andra och använder sina resurser någon annanstans. Trist. Men fullt begripligt. Hoppet är dock inte ute. För om vi i högre grad börjar tala om kriminalitetsförebyggande arbete som en del av ett större samhällsbyggande, ökar chansen att skutan vänder. Och min bestämda uppfattning är att en sådan omskrivning av sättet vi talar om prevention inte bara kommer att öka näringslivets engagemang – utan även många av oss andra i samhället. Sanningen är ju att vi är många som gärna vill bidra. Men vi är också många som har svårt att se vår egen relevans.
David Sausdal
Kriminolog och forskare vid Lunds universitet
Litteraturlista
Clarke, R. V. (2016). Situational crime prevention. In R. Wortley & M. Townsley (Eds.), Environmental criminology and crime analysis (pp. 305–322). Routledge.
Garland, D. (2002). The culture of control: Crime and social order in contemporary society. Oxford University Press.
Gilling, D. (2013). Partnership and crime prevention. In G. Bruinsma & D. Weisburd (Eds.), Handbook of crime prevention and community safety (pp. 760–782). Routledge.
Hermansson, K. (2022). The symbolic potential of security: On collective emotions in Swedish criminal policy discourse. Emotions and Society, 4(3), 395–410. https://doi.org/10.1332/263169021X16466681283631
Kriminalvården. (2021). Kort om straffskärpningar. Kriminalvården.
Kronkvist, K., & Ivert, A.-K. (2020). A winning BID? The effects of a BID-inspired property owner collaboration on neighbourhood crime rates in Malmö, Sweden. Crime Prevention and Community Safety, 22(2), 134–152. https://doi.org/10.1057/s41300-019-00086-7
Lab, S. P. (2016). Crime prevention: Approaches, practices, and evaluations (9th ed.). Routledge.
Mårtensson, E. (2024). Partnerships and crime prevention: A scoping review. Crime Prevention and Community Safety. Advance online publication. https://doi.org/10.1057/s41300-024-00117-y
Mulgan, G., Reeder, N., Aylott, M., & Bo’sher, L. (2011). Social impact investment: The challenge and opportunity of social impact bonds. The Young Foundation.
Nagin, D. S. (2013). Deterrence in the twenty-first century. Crime and Justice, 42(1), 199–263. https://doi.org/10.1086/670398
Prenzler, T., & Sarre, R. (2012). Public–private crime prevention partnerships. In T. Prenzler & G. Laycock (Eds.), Policing and security in practice: Challenges and achievements (pp. 149–167). Springer.
Prenzler, T., & Sarre, R. (2023). Public space crime prevention partnerships: Reviewing the evidence. In R. Sarre & T. Prenzler (Eds.), Handbook on public and private security (pp. 67–84). Edward Elgar.
Sahlin, I. (2000). Brottsprevention som begrepp och samhällsfenomen. Arkiv
Sausdal, D., & Hannerz, E. (2025). Gängkriminalitet: Från gatan till sociala medier. Liber. Tham, H. (2019). Straff-välfärdsstaten och kontrollkultur i svensk kriminalpolitik. Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, 106(1), 6–18.
Kommentarer är stängda.