Socialarbetarens verklighet – en viktig bok: SOS

Aino Trosell berättar om socialarbetarnas situation i en ny bok. Hon har skrivit 30 böcker, främst romaner men även novellsamlingar och barnböcker. Genremässigt spänner författarskapet över ett brett fält från den samhällskritiska debutromanen Socialsvängen via de kvinnohistoriska romanerna En gränslös kärlekshistoria och Hjärtblad till exempelvis den etiskt och existentiellt utmanande berättelsen En egen strand. Hon har även skrivit flera kriminalromaner.

Aino Trosell beskriver fängslande hur det är att vara socialarbetare på ett sätt som gör läsningen både tung och fascinerande. Boken upplever jag som mycket viktig för att förstå vilka utmaningar socialarbetare står inför i en verklighet som många av oss inte har en kunskap om, frånsett ytliga reportage i massmedia.

Klienterna

Hon beskriver klienternas situation: De visar upp oförutsägbarhet, sårbarhet, destruktivitet och desperation. Klienterna passar sällan in i givna mallar. Hopplöshet och tristess skapar felväxta människor. Skapar räddhågsna lögnare, osäkra bedragare, förtvivlade psykfall hemfallna åt tabletter och annat vad som helst kan döva.

Hon redovisar klienternas karriär: Strul i lågstadiet, bråk i mellanstadiet och småstölder i högstadiet. Familjehemsplacering. Familjebehandling. Villkorlig dom för ringa narkotikabrott. Fängelse.

Klienter kommer ut från institutionerna med sitt bagage och sin identitet. Med sina outtalade frågor. Med sitt kvaddade känsloliv, sin bristande impulskontroll, sin empatilöshet och sin ångest.

Ingen av de som hoppar av vill bli några vanliga knegare. Kollektivavtal, månadslön och sociala avgifter har de knappt hört talas om.

Barn utan närvarande pappor är en återkommande historia. Papporna försvinner. Det är mammorna som står kvar med skammen och skulden och ansvaret.

En studie säger att en genomsnittlig kriminell under femton års tid kostar samhället tjugotre miljoner.

Socialarbetarna

Socialtjänsten är det enda samhällsorgan som kommer åt de tidigt unga kriminella. Men ingenting förmår göra. Annat än att sätta de värsta på SIS-hem.

En socialsekreterare ska vara insatt i högt och lågt. Får sällan stanna upp och fördjupa sig i en sak i taget som en terapeut eller en familjebehandlare eller en skolsköterska eller en familjehemsinspektör. En socialsekreterare vid fronten i öppen tjänst ska kunna allt. Hur skyddar man sin hälsa i detta yrke?

Den unga socialsekreteraren kan inte ha alla svar. Men när barn och unga frågar så svarar man ändå. Något sorts svar fordras helt enkelt. Som sämst att man inte vet. Att man får leva med det, att så mycket ligger bortom vår horisont. Att livet har fler gåtor än svar. Att man kan välja att vara rädd. Eller tycka att allt detta överväldigande är spännande.

Hon ger exempel på ärenden: en hemlös har hittats i en källargång där det är alldeles för kallt. En kille har blivit rånad och slagen. En trafikolycka på en huvudled med ett oskadat barn i baksätet. En trettonåring gripen av polis. Han bar på en bomb som han skulle placera i en port för tiotusen lax.

Om socialarbetarna misslyckas i sina uppdrag dör barn, slås kvinnor ihjäl, försvinner homosexuella till fjärran länder utan utlämningsavtal.

Inom socialtjänsten märker man sällan om man har lyckats bota någon. Återkopplingen är svag. Om klienten rätar upp sig återkommer vederbörande helt enkelt inte. Utan fasas ut ur systemet. Handlingarna läggs till handlingarna. I tystnad beseglas segrarna. Socialsekreterarna får inte veta.

Socialtjänsten är en köttkvarn, säger Trosell. Socialtjänsten äter nyexaminerade socionomer. Dessa skickas till fronten, blir nedmejade och måste ersättas av nya från de nitton lärosäten där över tretusen socionomer spottas ut vart år.

Socialarbetarna är satta att bota böldpest med magnecyl. De får stå ut med moralisk stress och professionell meningsförlust. Till slut tar orden slut. Hallå samtal, vart tog detta goda redskap vägen?

Man hör om hur socialtjänsten ska bryta gängrekryteringarna, hur socialtjänsten ska fixa integreringen, hur socialtjänsten ska medverka till att barnen i förorterna får samma förutsättningar som andra ungar och hur socialtjänsten dessutom ska se till att frigivna fångar inte återfaller i brott utan sköter sig och kommer i arbete.

Det sociala arbetet är inte utvärderat, skriver Trosell. Det är inte beforskat. Ändå ska socialarbetarna arbeta enligt principen vetenskap och beprövad erfarenhet. Ändå måste de fatta beslut och agera.

Jag kan gratulera Aino Trosell till att på ett mycket övertygande sätt redovisa socialarbetarnas verklighet. Jag utgår från att den ingår i socionomernas obligatoriska läsning på socialhögskolorna. Den borde också läsas av riksdagens socialutskott. Något kraftfullt måste till för att skapa en rimlig arbetssituation för socialarbetarna. För oss alla är det av yttersta vikt att denna del av samhället fungerar. För klienter och brottsoffer särskilt.

Bokens titel SOS kan tolkas Save Our Souls. Ja, det önskar vi.

Thomas Ekbom

Chefredaktör