När jag lyssnar på minister Gunnar Strömmer kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på en läsning av den israeliske författaren Amos Oz. Han har skrivit om hur man botar en fanatiker.
Fanatism, säger han, är ”ofta kopplad till en atmosfär av djup hopplöshet: där människor känner att det inte finns något annat än nederlag, förödmjukelse och värdelöshet kan de ta sin tillflykt till olika former av desperat våld”.
Just nu tar sig detta våld sig uttryck i en ytterst repressiv kriminalpolitik. Justitieministern är fanatisk.
Amos Oz fortsätter: Enda sättet att slå tillbaka hopplöshet är att skapa och sprida hopp. Om vi inte skapar hopp hos de dömda kan vi glömma att tro att de ska kunna komma tillbaka till ett liv utan brott.
När regeringen försöker stoppa gängbrottsligheten och misslyckas kan man vända sig till hjärnforskningen som säger att baklängesmål triggar en del av hjärnan vilket leder till irrationellt och aggressivt beteende.
Den amerikanske psykologen Marshall Rosenberg, känd för sin rörelse Non- Violent -Communication, lärde ut att bakom varje aggression finns en smärta.
Samhället måste bry sig om brottslingars smärta. Inte förlåta deras brottsliga handlingar, men se deras smärta och omvandla den till en tro på deras förändring. Utan denna tro minskar vi inte brottsligheten.
Vi måste kanske också se en smärta bakom ministerns beteende.
Vi måste försöka omvandla hans smärta till en tro, som inte bara handlar om att allt löser sig bara vi låser in, utan en tro att människor som begått brott kan förändras, genom goda insatser i anstalterna och goda insatser i samhället efter frigivningarna.
Ibland hånar vi utopisterna som tror att ett samhälle i kris kan förändras till ett samhälle i harmoni. Det tror inte dagens kriminalpolitiska fanatiker. De förstår inte vikten av hopp, inte bara hos brottsoffren, men också hos de som dömts för brott.
Hur botar vi justitieministern till att inge alla berörda ett hopp?
Thomas Ekbom
Chefredaktör Tidskrift för Kriminalvård
Kommentarer är stängda.