Fler platser får inte fortsätta skapas på bekostnad av behandling, utbildning och kontakt med personalen. Det säger Kriminalvårdens generaldirektör Rikard Jermsten i en intervju med Tidskrift för Kriminalvård.

Han vill utveckla det återfallsförebyggande arbetet samtidigt som myndigheten växer. Frivården och samarbetet med resten av samhället blir avgörande för att det ska lyckas.

Kriminalvården har under flera år ökat antalet platser genom dubbelbeläggning, förtätning och genom att använda utrymmen som tidigare varit avsedda för annan verksamhet. Rikard Jermsten är imponerad av vad organisationen har klarat. Men han beskriver också priset: mindre utrymme för verksamhet och sämre förutsättningar för personalen att arbeta nära de intagna.

Men nu har vi slagit i taket.

När myndigheten fortsätter att bygga ut behöver behandlingsprogram, skola och sysselsättning följa med. Jermsten säger att det inte går att fortsätta skapa kapacitet genom att minska verksamhetens innehåll. Han ser projekt runt om i landet som en möjlighet att åter ge det återfallsförebyggande arbetet bättre förutsättningar.

Samtidigt beskriver han ett hårdare klimat och fler incidenter med hot och våld. Att klara expansionen utan att försämra säkerheten eller arbetsmiljön hör till de stora utmaningarna.

Ett uppdrag som visade sig mer komplicerat

Rikard Jermsten tillträdde som generaldirektör den 11 maj 2026. Han kom från Ekobrottsmyndigheten, där han tänkt stanna längre, men såg uppdraget som svårt att tacka nej till.

Trots erfarenheten från staten och rättsväsendet blev han överraskad av hur komplicerad och fascinerande Kriminalvårdens verksamhet var.

Regeringens medskick sammanfattar han i tre uppgifter: öka kapaciteten, hålla i det återfallsförebyggande arbetet och ta hand om uppdraget med barn och unga. Medskicken måste rymmas inom den formella styrningen. Annars behöver regeringen förtydliga uppdraget.

Jag är inte nöjd med att hålla i det återfallsförebyggande arbetet. Jag vill utveckla det.

Frivården måste växa med uppgiften

Fler människor i fängelse innebär att fler behöver stöd och kontroll efter anstaltsvistelsen. Jermsten bedömer att frivårdens verksamhet behöver fördubblas, kanske mer än så.

Han räknar också med ökad elektronisk övervakning och tror att lagstiftaren kommer att vidga möjligheterna. Även sådana uppgifter hamnar i stor utsträckning hos frivården.

Därför behöver kapacitetsdiskussionen omfatta hela verkställigheten. Färdigheter som lärs på anstalt måste kunna användas i livet utanför. Då krävs en fungerande struktur runt individen.

För barn och unga blir detta särskilt tydligt. Uppdraget kan inte sluta vid en anpassad anstaltsmiljö om en sjuttonåring efteråt återvänder till samma sammanhang som tidigare. Enligt Jermsten är frivården därför med redan under häktningstiden för att förbereda fortsättningen.

För att klara frivårdens växande uppgifter betonar han behovet av nya arbetssätt och samarbete utanför myndigheten.

Det är en överlevnadsfråga.

Samverkan behöver fungera lokalt

TfK tar i intervjun upp erfarenheter från kontakter med frivårdskontor i Stockholmsområdet, där samarbetet med socialtjänsten har beskrivits som otillräckligt. Ett exempel gäller en frivårdschef som inte hade träffat socialchefen på fem år.

Jermsten efterlyser bättre strukturer, men pekar på att frivården har många motparter inom socialtjänsten. Ett frivårdskontor kan behöva ha kontakt med flera kommuner och stadsdelsnämnder med liknande uppdrag men olika förutsättningar. På vissa kontor finns särskilda koordinatorer för samverkan.

Samarbetet mellan statliga myndigheter är enligt honom enklare att organisera, eftersom ledningarna kan enas om gemensamma former. Kontakterna med socialtjänsten måste i större utsträckning byggas lokalt.

Själv har han arbetat för närmare samarbete med Statens institutionsstyrelse och Arbetsförmedlingen. Sveriges Kommuner och Regioner är också en part kring expansion och etableringar. Vid frivårdsbesök frågar han hur samarbetet fungerar och kan underlättas.

Hans utgångspunkt är att ett överlämnande av ansvar inte räcker. Om arbete, bostad och stödet efter frigivningen ska fungera behöver berörda aktörer ta ett gemensamt ansvar för övergången.

Fler krafter behövs i och utanför anstalterna

Jermsten ser civilsamhället som en viktig del av verksamheten. De biträdande övervakarna visar hur ideellt engagemang kan bidra till frivårdens arbete. Han anser att Kriminalvården kan ta bättre vara på den möjligheten och hitta fler samarbetsformer.

Vid ett besök på häktet i Malmö såg han hur flera lokala organisationer var inbokade för isoleringsbrytande åtgärder.

Det visade ett engagemang som inte alltid syns utåt. Särskilt kring barnen vill många bidra. Han vill ta vara på samma engagemang i arbetet med vuxna.

Sekretess och restriktioner kan begränsa samarbetet, framhåller han. Men sekretessen gör inte all samverkan omöjlig.

Lägre bemanningstäthet kräver nya arbetssätt

Antalet klienter växer snabbare än bemanningen på anstalt. Jermsten uppger att myndighetens prognoser innehåller en minskning av bemanningstätheten på fängelserna med 35 procent. Det innebär färre medarbetare i förhållande till antalet klienter.

Kriminalvården måste enligt honom effektivisera och använda tekniken bättre, främst för att organisera vardagens arbetsuppgifter snarare än för ytterligare övervakning. Pilotverksamheter prövar exempelvis hur behovet av att ledsaga intagna i olika moment kan minska.

Idéer kommer också från medarbetarna. Om förändringarna genomförs rätt menar han att de kan frigöra tid för klientnära arbete. Att minska sysselsättningen är däremot ingen lösning.

Hur ska lägre bemanningstäthet förenas med bättre innehåll och mer klientkontakt? Jermsten pekar på teknik och ändrade arbetssätt, men också på att nybyggnationen måste ge plats åt behandling och utbildning som trängts undan.

Barnens tid i häkte oroar

Jermsten skiljer mellan barnens anpassade anstaltsmiljöer och häktenas förutsättningar. Medarbetarnas engagemang har gjort honom tryggare i uppdraget. Han beskriver hög personaltäthet i miljöerna för barn och stort intresse bland lärare för att arbeta där.

Men jag är orolig för barn i häkten. Det är inte en miljö som är anpassad för barn.

Restriktioner och rättsprocessens begränsningar gör uppgiften svårare. Han betonar att tiden måste fyllas med innehåll och inte bli förvaring. Undervisning och grundläggande färdigheter kan göra skillnad för barn som redan har en utsatt historia.

Barnets bästa ska enligt Jermsten styra både miljön och personalens agerande. Människor utifrån kan bidra med kultur, andra perspektiv och meningsfull kontakt. Han framhåller behovet av breda insatser: ingen vet på förhand vad som kan hjälpa det enskilda barnet att förändra sin situation.

Estland och kontakten med familjen

Jermsten är positiv till samarbetet med de estniska kollegorna kring platserna i Tartu. Han beskriver en vilja att anpassa verksamheten och säger att Kriminalvården har ställt krav på högre personaltäthet på de svenska avdelningarna än på de estniska.

Han lyfter också digitaliseringen och möjligheterna till videosamtal som något Sverige kan lära av. Avtalet medger enligt hans beskrivning upp till 600 intagna. En utvidgning därutöver är en fråga för regeringen och riksdagen, inte för honom som myndighetschef.

TfK tar upp oron för familjekontakten och möjligheten att stödja varandra. Jermsten medger att avståndet kan skapa svårigheter. Han hänvisar till videosamtal och besök, men också till att avstånden inom Sverige kan vara stora.

Kontakten med omvärlden är viktig oavsett var verkställigheten sker. Kriminalvården och de estniska kollegorna behöver följa verksamheten och försöka minska svårigheterna, säger han.

Hur stor kriminalvård vill samhället ha

Prognoserna över framtidens platsbehov rymmer enligt Jermsten stora osäkerheter. Myndigheten ska bedöma hur lagändringar och domstolspraxis påverkar antalet intagna. Beräkningarna justeras därför efter hand.

Han beskriver en utbyggnad från omkring 13 000 platser i häkte och anstalt till 20 000 fram till 2035. Samtidigt diskuterar han vad ett framtida behov på upp till 45 000 platser skulle innebära. Prognoserna påverkas av det faktiska utfallet, betonar han.

Han lyfter också reformernas finansiering som en fråga för politiken. Om verksamheten ska växa mot 45 000 platser räcker det enligt honom inte att låta myndigheten ensam göra de avgörande avvägningarna. Hur kriminalvården då ska bedrivas behöver diskuteras i samhället.

Och den debatten har inte riktigt förts tycker jag.

Jermsten beskriver sin roll som att ta fram underlag och lyfta frågor för politiska avgöranden. Hans egen utgångspunkt är tydlig: det återfallsförebyggande uppdraget behöver finnas kvar och utvecklas.

Han kopplar det också till möjligheten att rekrytera. Att få göra skillnad för människor är enligt honom en viktig anledning till att medarbetare söker sig till Kriminalvården. Om verksamheten reduceras till övervakning riskerar myndigheten att förlora den drivkraften.

Ju fler människor som passerar genom systemet, desto större blir följderna om arbetet inför livet efter straffet misslyckas. För Jermsten behöver fler platser följas av en kriminalvård som klarar sitt uppdrag också när människor lämnar den.

Intervjuare:

Thomas Ekbom

Chefredaktör

Intervjun har transkriberats till text av TurboScribe och redigerats med hjälp av Chatgpt.