Att få ta god tid på sig att genomföra programmet framstår som viktigt, då ett kort manualbaserat program inte kan fånga upp eller samverka med de processer som verkar parallellt, och som handlar om ändrade roller, naturliga ritualer och relationsbyggande.
Per-Åke Nylander och Odd Lindberg skriver här om sin forskning kring drogbehandling i fängelse.
Kriminalvården har sedan många år bedrivit behandling av intagna med drogproblem i fängelser. Det handlade i början om lokala projekt vid exempelvis Österåker och Hinseberg. Så småningom började Kriminalvården under 1990-talet importera kognitiva program som visats ha små positiva effekter i kanadensiska fängelser. Dessa program var mer tydligt strukturerade i olika moment, styrda av en manual och de krävde en specifik utbildning för ledare av programmen. I och med den s k Narkotika-satsningen 2001 anlades en mer vetenskaplig ansats på alla program i fängelser, och en vetenskaplig panel skulle granska dess potential och följa upp resultaten. Ett antal utvärderingar av olika program har redovisats under de senaste 10 åren, och några få drogrelaterade program är de som över tid visats ha, visserligen små, men ändå positiva effekter, i dessa utvärderingar.
Vi vet från exempelvis en stor amerikansk s k metaanalys att man kan förvänta sig ca 17 % minskade återfall i brott av de som deltagit i välfungerande drogbehandling i fängelse (Mitchell et al., 2012). Två av de svenska programmen, Tolvstegsprogrammet och Våga välja, har i Kriminalvårdens egna utvärderingar visat liknande effekter. Däremot har de flesta andra av Kriminalvårdens program visat mycket tveksamma eller inga positiva effekter. Det är dock inte huvudsyftet med denna artikel att diskutera olika programs effekter eller utvärderingarnas eventuella svagheter. Vi vill i stället under-söka de intagnas uppfattningar om drogbehandlingen, och vad de anser som är viktigt i samband med den. Det har visats i annan litteratur att det kan vara andra faktorer i behandlingsmiljön än själva programmet som har betydelse för utfallet (se t ex Stevens, 2013; Duncan et al., 2009).
Så, vilken betydelse i stort har drogbehandlingen för de intagna och vad är det vid behandlingsavdel-ningarna som de intagna tillmäter värde? För ca 10 år sedan deltog vi i ett nordiskt projekt kallat ”Prison-based Drug Treatment in the Nordic Countries”. Projektet finansierades av Nordiska rådet och några forskare i vardera Danmark, Norge, Sverige och Finland undersökte under något år vardera tre behandlingsavdelningar vid fängelser i respektive land. Vi gjorde intervjuer med intagna och personal, samt genomförde observationer av arbetet där. I den svenska delen har vi publicerat fyra artiklar i vetenskapliga tidskrifter, och dessutom medverkat i sådana gemensamma nordiska artiklar. En del av artiklarna undersöker intagnas perspektiv på att delta i drogbehandling i fängelse, och ett par av dessa bildar underlag till denna artikel. Av de i projektet studerade svenska behandlings-avdelningarna ligger en vid en högsäkerhetsanstalt för män, en vid en sluten anstalt för kvinnor och en vid en sluten anstalt för män.
En bra behandlingsmiljö bör förmodligen motsvara och understödja de olika motiv i dåtid, nutid och framtid som en intagen kan ha för sitt deltagande i drogbehandling i fängelse.
Våra resultat i projektet har visat att intagna kan ha mycket skiftande motiv för att delta i drogbe-handling. Det kan handla om en trötthet på en tidigare livsstil med droger och kriminalitet, som den intagne vill ta avstånd från. Men det kan även handla om att man i nuet vill göra något som upplevs meningsfullt av den tid som ska avtjänas. Slutligen kan det handla om ambitioner att leva ett bättre liv i framtiden, och då exempelvis tänka mer på sina barn och andra anhöriga (Giertsen et al., 2015). En bra behandlingsmiljö bör förmodligen motsvara och understödja de olika motiv i dåtid, nutid och framtid som en intagen kan ha för sitt deltagande i drogbehandling i fängelse.
Det innebär att man tillsammans skapar naturliga ritualer i vardagen, genom att man t ex kan laga mat eller baka ihop, eller bara sitta och småprata regelbundet.
Vidare visar vår svenska studie att det är viktigt att avdelningspersonal och intagna delvis kan kliva ur sina traditionella roller som vårdare och intagen, för att interagera mer som människa till människa i vardagen på avdelningen. Det innebär att man tillsammans skapar naturliga ritualer i vardagen, genom att man t ex kan laga mat eller baka ihop, eller bara sitta och småprata regelbundet. Den typen av ritualer skapar en gemenskap och ömsesidig respekt mellan grupperna. Vidare leder dessa förändringar i förlängningen till andra relationer mellan vårdare och intagna på den avdelningen (Nylander et al., 2021).
Visst är sådana rollförändringar känsliga för ”felrekryteringar” till behandlingsavdelningen och det kan handla om nya intagna som inte accepterar förändringar i de traditionella rollerna, men även om ny personal som inte klarar av avdelningens förändrade arbetssätt. Om man inte är uppmärksam på sådant så kan det åtminstone tillfälligt störa och försämra det klimat som förändrade roller, ritualer och relationer kan bidra till att skapa.
En vanlig ”bieffekt” som ett positivt klimat kan ha vid en behandlingsavdelning är att de intagna faktiskt accepterar och stödjer de kontrollåtgärder som måste finnas även vid dessa avdelningar.
En vanlig ”bieffekt” som ett positivt klimat kan ha vid en behandlingsavdelning är att de intagna faktiskt accepterar och stödjer de kontrollåtgärder som måste finnas även vid dessa avdelningar. Det gäller sådant som urinprov och visitationer, vilka många såg som i grunden bra för att hålla droger borta från avdelningen, även om överdrivna och omotiverade kontrollåtgärder också kunde ses som störande för klimatet (Nylander et al., 2021). Slutligen framstår tiden för behandlingen som viktig. Att få ta god tid på sig att genomföra programmet framstår som viktigt, då ett kort manualbaserat program inte kan fånga upp eller samverka med de processer som verkar parallellt, och som handlar om ändrade roller, naturliga ritualer och relationsbyggande. Vi påstår att de senare är minst lika viktiga som programmet i sig, för att hjälpa intagna med drogproblem till en ändrad livsstil på sikt.
Är det möjligt för Kriminalvården att i framtiden ha behandlingsavdelningar som skiljer sig på dessa avgörande sätt från traditionella fängelseavdelningar? Ja om man förstår vad som skapar ett bra behandlingsklimat och inte fokuserar bara på programmets eventuella förmåga i sig att förändra människor, utan ser betydelsen av hela behandlingsmiljön tillsammans med interaktionen mellan intagna och personal, framför allt då avdelningspersonal, som centrala för att nå förändring.
Per Åke Nylander
Docent i socialt arbete, ledamot i TfK redaktionsråd
Odd Lindberg
Professor emeritus i socialt arbete, ledamot i TfK redaktionsråd
Referenser
Giertsen, H., Nylander, P. Å., Asmussen Frank, V., Kolind, T. och Tourunen, J. (2015) Prisoners’ experiences of drug treatment and punishment in four Nordic countries. Nordic Studies on Alcohol and Drugs, Vol 32, nr 2, 145-164.
Mitchell, O., Wilson, D.B. och MacKenzie, D.L. (2012), The effectiveness of incarceration- based drug treatment on criminal behavior: a systematic review, Campbell Systematic Reviews, Vol. 18.
Nylander, P. Å., Holm, C. och Lindberg, O. (2021) Prisoners’ Experiences of Prison Drug Treatment – what matters? International Journal of Prisoner Health, Vol. 17, Nr 1, 6-18. (publ online Aug 2020)
Stevens, A. (2013) Prisoners’ motivations for therapeutic community treatment: in search of a different approach to offender rehabilitation, Probation Journal, Vol. 60 No. 2, 152-167.
Duncan, B. L., Miller, S. D., Wampold, B. E. och Hubble, M. A. (2009) The Heart and Soul of Change. USA: APA
Kommentarer är stängda.