När Charis E. Kubrin tog emot Stockholmspriset i kriminologi 2026 ägnade hon sitt föredrag åt en av samtidens mest laddade kriminalpolitiska frågor: sambandet mellan invandring och brott. Hennes utgångspunkt var enkel men djupt politisk. Invandring handlar inte bara om förflyttning över gränser. Det handlar också om tillhörighet.
Vem betraktas som en del av samhället, och vem gör det inte?
Det är just därför frågan om invandrare och brott kräver särskild försiktighet. Den används ofta i offentlig debatt som om sambandet vore självklart. Men forskningens samlade bild är betydligt mer komplicerad, och i flera avseenden tvärtemot den dominerande föreställningen.
Två olika frågor blandas ofta ihop
En första lärdom från forskningen är att man måste skilja mellan två olika frågor.
Den första är individuell: är invandrare mer benägna att begå brott än personer födda i landet?
Den andra är geografisk och samhällelig: leder ökad invandring till högre brottsnivåer i städer, stadsdelar eller kommuner?
Ålder, kön, fattigdom, bostadssegregation, arbetsmarknadsförankring, skolmisslyckanden, diskriminering och närvaro av kriminella nätverk påverkar brottsrisker på sätt som inte fångas av en enkel uppdelning mellan ”invandrare” och ”infödda”
Dessa frågor är inte samma sak. En viss grupp kan vara överrepresenterad i registrerad brottslighet utan att invandring som samhällsfenomen driver brottsnivåer uppåt. Omvänt kan brottslighet koncentreras till vissa platser utan att det beror på befolkningens födelseland. Ålder, kön, fattigdom, bostadssegregation, arbetsmarknadsförankring, skolmisslyckanden, diskriminering och närvaro av kriminella nätverk påverkar brottsrisker på sätt som inte fångas av en enkel uppdelning mellan ”invandrare” och ”infödda”.
Detta är avgörande för kriminalpolitiken. Om analysen börjar i fel fråga hamnar också åtgärderna lätt fel.
Den amerikanska forskningen: ett överraskande stabilt resultat
Kubrins egen forskning gäller främst USA. Där är forskningsläget ovanligt tydligt. I studie efter studie har invandrare visat sig begå färre brott än personer födda i USA. Detta gäller både i självrapporterad brottslighet och i officiell statistik. Resultaten återkommer för våldsbrott, egendomsbrott, narkotikabrott, rattfylleri och andra brottstyper.
Även forskningen om papperslösa invandrare, där dataläget är svårare, går huvudsakligen i samma riktning. Det finns inte stöd för påståendet att papperslös invandring driver upp brottsligheten. Studier av fängslande visar också att invandrare i USA fängslas i lägre grad än personer födda i landet. En historisk studie som följt utvecklingen under 150 år visar att detta inte är ett nytt fenomen utan ett långvarigt mönster.
Ett särskilt intressant resultat gäller generationer. Första generationens invandrare har ofta lägre brottslighet än personer födda i landet. Bland barn till invandrare som själva är födda i landet ökar däremot brottsligheten. Mer assimilering tycks alltså inte automatiskt innebära lägre brottslighet. Det kan snarare betyda att nästa generation i högre grad exponeras för samma riskmiljöer som andra unga i utsatta delar av samhället.
Detta är en viktig korrigering av ett vanligt antagande. Brottslighet bland barn till invandrare kan inte enkelt förklaras med att de är ”för lite integrerade”. I vissa fall kan den snarare förstås som ett uttryck för integration in i ojämlikhet, marginalisering och lokala miljöer där kriminalitet redan fått fäste.
Platser med invandring har inte nödvändigtvis mer brott
Den andra forskningsfrågan gäller platser. Leder högre andel invandrare i ett område till högre brottslighet?
Även här visar den amerikanska forskningen i huvudsak nej. Metaanalyser av ett stort antal studier finner inte något systematiskt positivt samband mellan invandrarkoncentration och brott. Det vanligaste resultatet är att sambandet saknas. När ett samband finns är det ofta negativt: områden med fler invandrare har lägre brottslighet än vad man annars skulle förvänta sig.
Detta kan låta förvånande, men är inte obegripligt. Invandrare är inte ett slumpmässigt urval av befolkningen i ursprungsländerna. Många har tagit stora risker för att arbeta, studera, skapa trygghet och förbättra sina barns livschanser. Invandring kan också bidra till vad forskningen kallar revitalisering: områden som tidigare präglats av utflyttning och ekonomisk stagnation får nya invånare, nya butiker, föreningar, familjer och sociala nätverk. Sådant kan stärka informell social kontroll och lokal vitalitet.
Men sammanhanget spelar roll. Sambandet mellan invandring och brott ser inte likadant ut överallt. Det tenderar att vara mer negativt på platser med lång invandringshistoria och mer inkluderande institutioner. På platser där invandringen är nyare, där arbetsmarknaden är svagare och där mottagandet är mer exkluderande kan resultaten bli mer blandade.
Det är här den svenska och europeiska diskussionen måste börja.
Sverige och Norden: överrepresentation men inte enkel kausalitet
I svensk kriminalpolitisk debatt hänvisas ofta till att personer med utrikes bakgrund är överrepresenterade i misstankestatistiken. Det är korrekt att svensk registerforskning och Brås kartläggningar visar överrepresentation i registrerad brottslighet. Brås rapport från 2021 visade också att störst andel brottsmisstänkta fanns bland inrikes födda med två utrikes födda föräldrar, följt av utrikes födda.
Men tre saker är viktiga.
För det första handlar Brås rapport om misstankar, inte faktisk brottslighet i någon absolut mening. Misstankestatistik påverkas av vilka brott som upptäcks, anmäls, utreds och leder till att en person registreras som misstänkt. Den är mycket viktig, men den är inte identisk med den totala brottsligheten.
För det andra minskade andelen brottsmisstänkta i samtliga studerade grupper under perioden 2007 till 2018. Bilden är alltså inte att alla grupper rör sig i samma riktning mot mer brottslighet.
För det tredje säger överrepresentation inte i sig varför skillnader finns. Åldersstruktur, könsfördelning, socioekonomiska villkor, bostadssegregation, skolresultat och exponering för kriminella miljöer är centrala. Om en grupp har många unga män, bor oftare i utsatta områden och har svagare förankring på arbetsmarknaden kommer den också att statistiskt ha högre risk för registrerad brottslighet. Det gäller oavsett hur gruppen definieras.
Det går inte att förutsäga vem som kommer att begå brott genom att känna till personens klassbakgrund, födelseland eller föräldrars födelseland
Den svenska kunskapsöversikten om socioekonomisk bakgrund och brott visar dessutom en viktig dubbelhet. Det finns ett tydligt samband mellan sämre socioekonomiska uppväxtvillkor och registrerad brottslighet, men sambandet är svagt på individnivå. De flesta barn som växer upp under svåra villkor blir inte kriminella. Det går därför inte att förutsäga vem som kommer att begå brott genom att känna till personens klassbakgrund, födelseland eller föräldrars födelseland.
Detta är centralt för en rättsstatlig kriminalpolitik. Gruppstatistik kan hjälpa oss att förstå riskmiljöer. Den får inte användas som om den identifierade skyldiga individer.
Från individdata till samhällsförklaring
En nyare svensk kommunstudie har också ifrågasatt om individuell överrepresentation kan översättas till att invandring driver höga våldsbrottsnivåer på kommunnivå. Resultaten tyder på att sambandet mellan andelen utrikes födda och hög våldsbrottslighet i svenska kommuner är svagt. Det innebär inte att problemen saknas. Det betyder att invandring i sig är en för grov förklaringsmodell.
För kriminalvården och brottsförebyggande arbete är detta en viktig skillnad. Om man tror att brottsligheten orsakas av invandring som sådan blir lösningen migrationspolitisk symbolik. Om man däremot analyserar konkreta riskfaktorer blir lösningarna mer krävande men också mer relevanta: skola, socialtjänst, lokal närvaro, avhopparverksamhet, arbete, bostadsområden, behandling, familjestöd, polisens legitimitet och en kriminalvård som klarar återanpassning.
Bestraffande migrationspolitik ger inte självklart mer trygghet
En av Kubrins viktigaste poänger är att felaktiga föreställningar om invandrare och brott kan legitimera politik som inte ökar säkerheten. I USA har hon och andra forskare studerat åtgärder där lokal polis i högre grad kopplas till migrationskontroll. Tanken har varit att detta ska göra samhället tryggare. Forskningen ger svagt stöd för den idén.
Tvärtom kan sådan politik skada relationen mellan polis och lokalsamhälle. Om människor fruktar att kontakt med myndigheter kan leda till utvisning, för dem själva eller familjemedlemmar, minskar benägenheten att anmäla brott, vittna eller söka hjälp. Det kan särskilt drabba brottsoffer i redan utsatta grupper.
Det är en kriminalpolitisk paradox. Åtgärder som säljs som trygghetspolitik kan i praktiken minska myndigheternas kunskap om brott och försvaga rättssystemets legitimitet.
Vad bör kriminalpolitiken fokusera på?
Att avvisa myten om den brottsliga invandraren innebär inte att förneka allvarliga brottsproblem. Sverige har påtagliga problem med skjutningar, sprängningar, våld i nära relationer, sexualbrott, narkotikamarknader och rekrytering av unga till kriminella nätverk. Vissa av dessa problem är koncentrerade till områden där många invånare har migrationsbakgrund. Det måste kunna sägas.
Men det är något annat än att säga att invandring som sådan orsakar brottsligheten.
Forskningen pekar snarare mot behovet av en mer precis kriminalpolitik. Den bör rikta in sig på de miljöer där brott uppstår, de mekanismer som gör att unga rekryteras, de marknader som skapar våldsvinster och de institutionella brister som gör att samhället kommer in för sent. Den bör också ta brottsoffers behov på allvar: skydd, upprättelse, information, ersättning och en rättsprocess som fungerar.
Effektiv kriminalvård kräver individualisering, inte etnisk förenkling.
För kriminalvården innebär detta att personer med migrationsbakgrund inte bör förstås genom en enda kategori. Språk, trauma, skolbakgrund, familjesituation, arbetslivserfarenhet, sociala nätverk, diskriminering, missbruk och psykisk hälsa kan vara relevanta, men på olika sätt för olika individer. Effektiv kriminalvård kräver individualisering, inte etnisk förenkling.
Vetenskap som demokratisk motkraft
Kubrins föredrag är i grunden en påminnelse om varför kriminologisk forskning behövs. Den behövs inte för att ge enkla svar i en polariserad debatt, utan för att hindra att politiken bygger på fel diagnos.
När brott begås av personer med invandrarbakgrund ska brotten utredas, lagföras och bemötas med samma allvar som andra brott. Men enskilda fall får inte ersätta systematisk kunskap. En kriminalpolitik som bygger på uppmärksammade undantag snarare än på forskning riskerar att bli både ineffektiv och orättssäker.
Den viktigaste slutsatsen är därför inte att invandring aldrig har någon betydelse i någon kontext. Den slutsatsen vore för grov. Den viktigaste slutsatsen är att sambandet mellan invandring och brott inte är enkelt, inte generellt och inte användbart som huvudförklaring till brottslighet.
Om målet är att minska brottsligheten behöver kriminalpolitiken rikta blicken mot de faktorer som faktiskt skapar risk: social utsatthet, svaga institutioner, skolmisslyckanden, arbetslöshet, segregation, kriminella nätverk, våldsamma maskulinitetsnormer och bristande tillit mellan myndigheter och medborgare.
Frågan om vem som hör till är därför inte bara moralisk. Den är också kriminalpolitisk. Samhällen som bygger tillhörighet, legitimitet och fungerande institutioner har bättre förutsättningar att förebygga brott än samhällen som gör grupper av människor till permanenta misstänkta.
Thomas Ekbom
Chefredaktör
Källförteckning
Abramitzky, Ran, Leah Boustan, Elisa Jácome, Santiago Pérez och Juan David Torres. 2024. ”Law-Abiding Immigrants: The Incarceration Gap between Immigrants and the US-Born, 1870-2020.” American Economic Review: Insights 6(4): 453-471. DOI: 10.1257/aeri.20230459.
Brottsförebyggande rådet, Brå. 2021. Misstänkta för brott bland personer med inrikes respektive utrikes bakgrund. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
Brottsförebyggande rådet, Brå. 2023. Socioekonomisk bakgrund och brott: En kunskapsöversikt. Rapport 2023:3. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
Kubrin, Charis E. 2026. ”Tal vid kriminologisymposiet i Stockholm 2026: Föredrag om invandring och brott.” Opublicerat föredragsmanus.
Kubrin, Charis E., Marjorie S. Zatz och Ramiro Martínez, red. 2012. Punishing Immigrants: Policy, Politics, and Injustice. New York: New York University Press.
Kubrin, Charis E. och Graham C. Ousey. 2023. Immigration and Crime: Taking Stock. Cham: Springer. DOI: 10.1007/978-3-031-22839-1.
Light, Michael T. och Ty Miller. 2018. ”Does Undocumented Immigration Increase Violent Crime?” Criminology 56(2): 370-401.
Light, Michael T., Jingying He och Jason P. Robey. 2020. ”Comparing Crime Rates between Undocumented Immigrants, Legal Immigrants, and Native-Born US Citizens in Texas.” Proceedings of the National Academy of Sciences 117(51): 32340-32347. DOI: 10.1073/pnas.2014704117.
Ousey, Graham C. och Charis E. Kubrin. 2018. ”Immigration and Crime: Assessing a Contentious Issue.” Annual Review of Criminology 1: 63-84. DOI: 10.1146/annurev-criminol-032317-092026.
Pew Research Center. 2024. The U.S.-Mexico Border: How Americans View the Situation, Its Causes and Consequences. Washington, DC: Pew Research Center.
Sampson, Robert J. 2006. ”Open Doors Don’t Invite Criminals: Is Increased Immigration Behind the Drop in Crime?” The New York Times, 11 mars 2006.
Sarnecki, Jerzy, Amber L. Beckley, Sofia Wikman, Lars Westfelt, My Lilja, Hernan Mondani, Emy Bäcklin och Amir Rostami. 2025. ”Changes in Immigrant Population Prevalence and High Violent Crime Rates in Swedish Municipalities.” Journal of International Migration and Integration 26(2): 1223-1243. DOI: 10.1007/s12134-024-01221-1.
Kommentarer är stängda.