Advokaten Olof Öhlén har gett ut boken Tungan: huvudets baneman är en bok i hämnden, vedergällningen och hederns tecken, från stenåldern till #metoo och dagens gängkriminalitet och hederskultur. Med såväl historiska som nutida hämndexempel presenterar och fördjupar Olof Öhlén förståelsen för det breda hämndfenomenet. Han skriver här om hämnden i Norden.
För vår del av världen (som vi idag kallar Sverige) vet vi ingenting om hur hämnd och straff utövades under hednisk tid. Det fanns en lagsamling benämnd Hednalagen som avsåg tiden före landskapslagarnas tid, dvs. hednisk tid eller vikingatid. Tyvärr finns det bara ett fragment kvar av Hednalagen, ett fragment som vi känner till eftersom Olaus Petri kopierade det. Fragmentet lyder så här (på modern svenska):
Ger någon okvädningsord till annan: ”Du är ej mans like och inte man i bröstet” – ”Jag är man som du” – så ska de mötas vid tre vägars möte. Kommer han som talat men inte han som fått utstå talet – så må han hållas efter vad han kallades – han är inte edgångsgill eller trovärdig som vittne vare sig det gäller mans eller kvinnas sak. Kommer han som förolämpats men inte han som talat, då må han ropa niding tre gånger och göra ett märke i marken eftersom det är värre det som han sade men inte vågade stå för. Nu mötas de två båda med full beväpning, faller han som fått mottaga skymfen så gäldas han med en halv mansbot. Faller han som talat, glåpord är värst, tungan blir huvudets baneman, ligger han ogill i jorden.
Den beskrivna verbala kränkningen framstår för oss som tämligen beskedlig men då var det en fråga om liv eller död. Det i lagtexten angivna sammanträdet ”vid tre vägars möte” var uppenbarligen en rättegångsförhandling dit parterna kallats. Antingen handlade det om ett förlikningssammanträde som inte resulterade i enighet eller också meddelades en så kallad gudsdom, dvs. parterna hänvisades att slåss mot varandra i envig där det förväntades att en av slagskämparna (vinnaren) påhejades och skyddades av Gud. Andra gudsdomar är kända, exempelvis järnbörden som innebar att den för brott misstänkta personen tvingades bära en glödande klump järn en viss utmätt sträcka, varefter hans händer noggrant synades och tolkades av de rättslärde. Gud skyddade den som inte blev alltför sönderbränd.
Att låta ligga ogill var detsamma som att säga: ”du är inte lika mycket värd som jag”. Den värsta hämnden var alltså att inte hämnas alls. En sympatisk paradox? Eller bara högfärd?
Enligt Hednalagen ska den person som smädat ska betala en ”halv mansbot” om den person som smädats stupar i enviget. Om den som smädat dödas i enviget ska ingen mansbot betalas ut, han ska i så fall ”ligga ogill”. Att låta ligga ogill var ett sätt att postumt håna den fallne. Att hämnas, däremot, kunde ses som ett sätt att visa respekt och välvilja. För islänningarna var det enligt sagorna inte tillåtet att hämnas på en person som hade lägre rang än den som stod i begrepp att hämnas. Hämnd riktad mot en lågstatusperson var detsamma som att erkänna att personen ifråga hade minst lika hög rang som den tilltänkte hämnaren själv, och det ville nog inte alla erkänna. Att låta ligga ogill var detsamma som att säga: ”du är inte lika mycket värd som jag”. Den värsta hämnden var alltså att inte hämnas alls. En sympatisk paradox? Eller bara högfärd?
Hednalagen framstår under alla förhållanden som ett kraftfullt ställningstagande mot förtal, ty även om missfirmaren vinner slagsmålet och sedan dödar vedersakare tvingas han betala en halv mansbot. Kanske kan här anas ett allmänpreventivt syfte: ”hör upp, smäda inte för då blir ni bestraffade!”
Blodshämnden var svårtutrotad. Landskapslagarna kunde inte stoppa den, bara reglera den. I Östgötalagen angavs situationer där blodshämnd inte var tillåten, t ex om parterna förlikts om en mansbot eller om hämnden riktades mot annan person än gärningspersonen. År 1335 förbjöds blodshämnden i Skara Stadga, men det båtade föga. Förbudet efterlevdes förmodligen inte i någon större utsträckning, och under alla förhållanden var det fortfarande tillåtet att blodshämnas efter fredlöshetsförklaring. Det hände att den som dömts till fredlöshet avrättades av målsäganden innan han hann fly till skogs, och då blev fredlöshet lika med dödsstraff (det praktiserades enligt Västgötalagen för tjufvnad).
Rättshistoriskt kan två olika bestraffningsprinciper urskiljas: talionsk rättsskipning (öga-för-öga etc.) och ”ge sju för tu”. Den talionska rättsskipningen (ius taliones), som syftade till att förbättra proportionaliteten mellan brottslig gärning och straff, har sina rötter i Babylonien för ca 3 700 år sedan (Hammurabis lag) och recipierades av israelerna via neoassyrierna och skrevs in i Gamla testamentet några hundratal år därefter. Den kom förmodligen till för att sätta stopp på galopperande blodsfejder. Den motsatta principen (ge sju för tu) beskriver en brant eskalering av hämndaktiviteten. Någon historisk förekomst av en utbredd sju-för-tu-agenda är inte belagd. Sju-för-tu var en undergångsformel. Så kallad homerisk hämnd har blivit en beteckning på måttlös hämnd, som gudar, halvgudar och möjligen hjältar kunde ägna sig åt. Förmodligen gällde det inte vanligt folk för här gällde det att stoppa de farliga blodsfejderna. Mansboten (föregångare till böter) var ett sätt att stävja hämnd med pekuniär ersättning. Ordet pekuniär härleds det ur det latinska ordet för boskap, pecus. Det grekiska ordet obol är beteckning både för del av tjur och för ett myntslag. Boskap var alltså betalningsmedlet innan mynt var tillgängliga, och det gällde inte enbart länderna kring Medelhavet, det gällde även längre norrut. Vårt ord fä är besläktat med det engelska ordet fee, dvs. avgift.
Under 1700-talet minskade våldsanvändningen markant till den nivå som vi idag känner igen.
Går det att historiskt belägga någon särskild tidpunkt för blodfejdernas upphörande? Det hänger samman med frågan om när statens tvångsmonopol effektivt etablerades och när hämnden så att säga togs över av staten via domstolarna. Enligt den moderna historiesynen skedde det gradvis med en embryonal början under tidig medeltid, men ingen kung lyckades hos oss etablera ett effektivt våldsmonopol ens under medeltiden. 1734 års lag kan sägas vara en bekräftelse på att staten till slut ändå lyckades med det. Under 1700-talet minskade våldsanvändningen markant till den nivå som vi idag känner igen.
Surrogathämnden, som är lika grym som den är effektiv, cementerar tystnadskulturen i gängmiljön och gör konventionell brottsbekämpning utomordentligt svår.
Det kan alltså påstås att vi under de senaste tre hundra åren i allt väsentligt avstått från blodshämnd i privatjustis. Men tyvärr har under de senaste decennierna blodsfejder brett ut sig i våra utsatta områden. Ett otäckt fenomen som förbjöds i vissa landskapslagar men som nu blossat upp är den så kallade surrogathämnden, dvs. hämnd på en person som står måltavlan för hämnden nära, exempelvis bror. Surrogathämnden, som är lika grym som den är effektiv, cementerar tystnadskulturen i gängmiljön och gör konventionell brottsbekämpning utomordentligt svår.
Vem kunde för 20 år sedan ana att vi skulle hemsökas av medeltiden?
Olof Öhlén
Advokat
Tungan: huvudets baneman, om hämnd vedergällning och heder – från stenålder till #metoo och gängkriminalitet (Ekström Garay förlag).
Det finns i boken ett utförligt historiskt avsnitt (granskat av Dick Harrison). Boken kom ut i september 2021men innehållet har ännu inte behandlats offentligt.
Den finns tillgänglig på Bokus och Adlibris.
Kommentarer är stängda.