Kriminalpolitik - Tidskrift för KRIMINALVÅRD

Anmälan av boken Kriminalpolitik. Brott och straff i Sverige sedan 1965. Andra upplagan. Norstedts Juridik. Författare Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi.

Birgitta Göransson har läst.

I boken presenteras kriminalpolitikens förändring i förhållande till brottslighetens utveckling. Även om gängrelaterade skjutningar dominerar debatten sedan mitten av 2010-talet, har i ett litet längre perspektiv brottsökningen planat ut, våldsbrotten inte ökat och ungas brottslighet minskat.

Under perioden har kriminalpolitiken påtagligt ändrat karaktär. I denna andra upplaga av boken har utvecklingen uppdaterats vad gäller såväl tabeller och diagram som den kriminalpolitiska utvecklingen. För att förstå utvecklingen mot krav på alltmer straff, polis och fängelse analyseras i denna reviderade version betydelsen av högerpopulismens framträdande och välfärdsstatens logik.

Boken inleds med citat från två socialdemokratiska justitieministrar:

”/…/ icke alla skyddsvärda intressen kräver kriminalisering. Erforderligt skydd kan ofta beredas på annat sätt, t.ex. genom skadståndsskyldighet utan förening med brottsansvar, genom kontrollåtgärder av skilda slag samt genom upplysning.”
Herman Kling (prop.1962:10,s. 41 B)

”Jag tror inte att någon regering och justitieminister mer skärpt straff än jag.”
Morgan Johansson, 2018 i debatt med Moderaternas kriminalpolitiske talesperson Thomas Tobé.

I det inledande kapitlet beskriver författaren vilka krav som måste ställas om kriminalpolitiken ska analyseras. Först och främst måste den definieras och avgränsas. Styrmekanismer för politiken måste förtydligas och historiska skeenden belysas. Samtidiga förändringar som exempelvis förstatligande av statliga myndigheter inom rättskedjan måste beaktas. Kriminalpolitiken måste även undersökas utifrån straffideologier, intressemotsättningar, kultur, brottsutveckling m.m. Skiljer sig straffideologier, lagstiftning, brottsnivåer, fångtal och kriminalpolitiska aktörer från tidigare år?

Det fanns en stark tilltro till vetenskapen och att brottsligheten påverkades mer av olika samhällsförändringar än av straff och hot om straff

Författaren väljer att börja statistiken från 1965 och framåt därför att en ny strafflag, brottsbalken. trädde i kraft 1965. Den ersatte en strafflag som varit i bruk i 100 år. Från 1800-talet minskade fångpopulationen kraftigt men från andra världskriget slut 1945 fram till 1965 mer än fördubblades antalet fångar. Den kraftiga ökningen av unga lagöverträdare efter andra världskriget uppmärksammades och en statlig utredning tillsattes där problem med gäng, ligor och den högra återfallsfrekvensen framhölls. Alkohol, urbanisering och det moderna samhället lyftes fram som orsaker i betänkandet som var skrivet i en återhållsam ton och tog avstånd från alarmistiska påståenden i debatten. Det fanns en stark tilltro till vetenskapen och att brottsligheten påverkades mer av olika samhällsförändringar än av straff och hot om straff.

Detta första klargörande kapitlet följs av kortfattad och tydlig redovisning av brottsutveckling och utvecklingen av reaktioner på brott under de senaste 57 åren. Diagram visas över brottsutvecklingen, olika brott särredovisas och olika mått för mätning av brottsligheten redovisas. Intressanta fakta om polisens uppklarade brott i förhållande till antalet poliser och förändring av antalet intagna i fängelse ger fördjupad kunskap. Lagföringar 1975 – 2020 per 100 000 invånare visar på ett tydligt trendbrott bland unga redan i slutet av 1970-talet. De som föddes på 1940- och 50-talet var de mest brottsbelastade. Efterföljande årskullar minskade sin brottaktivitet. Bilden av nedgång från 90-talet stöds i undersökningar av självdeklarerad brottslighet som sjunker och sedan planar ut.

Trenderna vad gäller brottsutvecklingen är att:

brottsökningen planat ut
misshandel generellt inte tilltar
brottsligheten inte går ner i åldrar
minskad brottsuppklaring inte följs av ökad brottslighet
återfall i brott inte ökar
brottsligheten inte följer risken att hamna i fängelse

Till dessa trender pekar författaren även på brottsligheten som förknippas med kriminella nätverk som skjutningar med dödlig utgång, sprängningar, hot mot vittnen, narkotikabrott och rån. En brottslighet som helt förståeligt kommit att dominera kriminalpolitiken sedan 2010-talet. Denna brottslighet förändrar dock inte den övergripande bilden av brottsutvecklingen sedan 1960-talet. Det är mot denna bild som kriminalpolitikens utveckling ska analyseras menar författaren.

Läsaren får en tydlig bild av det ökande antalet straffskärpningar, som accelererar i allt högre takt under perioden 2014 till 2021

Bokens följande kapitel är en konkret beskrivning av den kriminalpolitiska utvecklingen under samma tid, redovisad genom den kriminalpolitik som olika socialdemokratiska och borgerliga regeringar fört. Den är mycket konkret och noggrant redovisad efter typ av regering och genom propositioner som behandlats i justitieutskottet efter strafflagens utvidgning respektive begränsning 1965-2021. Läsaren får en tydlig bild av det ökande antalet straffskärpningar, som accelererar i allt högre takt under perioden 2014 till 2021. Det är intressant att notera att både borgerliga och socialdemokratiska regeringar lägger propositioner rörande samma typ av brottslighet såsom narkotika, våld, sexbrott av olika slag och organiserad brottslighet. Författaren särredovisar i särskilda kapitel brottsstatistiken och andra fakta som underlag för tolkningen av trender.

När kriminalpolitiken kommit upp på den politiska agendan blev den snabbt partipolitisk . Valet 1973 har betecknats som det första valet i Sverige där brottsligheten utgjorde ett väsentligt tema. Något som skedde även i andra länder och som lett till framgång när det gällde att komma till makten. Moderata samlingspartiet gick ut med valaffischer som visade rädda pensionärer som höll hårt i sina handväskor.

De tre justitieministrarna i de borgerliga regeringarna 1976-82 var domare. De instämde i experternas kritik av fängelsestraffet.

Frågorna om brott och straff blev ett tydligt politikområde först på senare delen av 1960-talet. Dessförinnan var det ämbetsmän och forskare som var engagerade och politikerna var överens om kriminalpolitiken. Trots kraftig brottsökning fanns inga starka utspel eller diskussioner i riksdagen. De tre justitieministrarna i de borgerliga regeringarna 1976-82 var domare. De instämde i experternas kritik av fängelsestraffet. Den första icke-jurist som blev justitieminister var Anna-Greta Leijon (S). Beatrice Ask (M) och Morgan Johansson (S) är andra exempel på icke-jurister.

Förändringen av kriminalpolitiken under 50 år utmärks av en utveckling:

från expert till politiker
från optimism till pessimism
från straffbegränsning till straffutvidgning
från relativa till absoluta straff
från reaktivt till proaktivt arbete
från alkohol till narkotika
från stöld till våld
från enskilda till organiserade gärningspersoner

Professorn i straffrätt Nils Jareborg citeras. Han beskriver utvecklingen från en defensiv till en offensiv straffrättspolitik. Med en defensiv modell för lagstiftningen förstås att straff ska tas till bara i sista hand. Straffandet ska också vara omgärdat av hårda rättsäkerhetsgarantier. Begränsning av maktmissbruk från statens sida är central. En modell som tidigare präglade straffrätten men som successivt avtagit i styrka enligt Jareborg. Dagens straffrättspolitik präglas av den offensiva modellen som utmärks av att strafflagen blir ett instrument för social förändring och bekämpning av sociala problem. Därmed finns inga begränsningar för nykriminalisering eller straffhöjningar. Rättssäkerhetsgarantier tillmäts mindre vikt.

Gemene man får genom media och dagens politiker en uppfattning att gängbrottslighet är något nytt och oerhört samhällsomstörtande

Gemene man får genom media och dagens politiker en uppfattning att gängbrottslighet är något nytt och oerhört samhällsomstörtande. Författaren redovisar vad gäller gängbrottslighetens historia att den kom på dagordningen redan på 1970-talet genom att Rikspolisstyrelsen tillsatte en arbetsgrupp mot organiserad brottslighet. Ett åtgärdsförslag lades fram 1977. Brottsförebyggande rådet publicerade också flera rapporter om organiserad brottslighet vid den tiden och även kommande decennier. Från och med budgetpropositionen 2003/04 lyftes den allvarliga organiserade brottsligheten fram med egen rubrik och hotbilden från den organiserade brottsligheten har fortsatt framhävas där allvaret uttryckts med ”krafttag” och ”nationell mobilisering”. Rättsväsendet ges den centrala rollen i bekämpande av den organiserade brottsligheten. Enligt politiker, pressen och polisen ökar den organiserade brottsligheten. Samtidigt menar polisen att den organiserade brottsligheten inte låter sig mätas. En erkänd definition saknas och vitt skilda handlingar hänförs idag till den organiserade brottsligheten. En del brott ökar inte, andra brott som tillskrivits organiserade gäng handlar om personliga konflikter och är inte gängrelaterade. Ibland saknar hotbilderna empiriskt underlag. I en statlig utredning från 2012 reserverar man sig mot den alarmistiska bilden av organiserad brottslighet. Det är enligt författaren ovedersägligt att det skett en utveckling av grov eller allvarlig brottslighet, och konstaterar att ointresse för stringens i definitioner och systematiska beskrivningar av den organiserade brottsligheten tillfredställer olika intressen. Kombinationen av farlighet och vaghet ger utrymme för politisk indignation och krav på ökade resurser. Den organiserade brottsligheten har använts som argument för att bekämpa drogliberalism, komma åt fusket i socialbidrag, stärka och utvidga EU, förstärka resurserna till försvaret och utvidga samarbetet med NATO.

Det skapas underlag för en omorientering från en traditionell kriminalpolitik till en kriminalpolitik baserad på straff som åtgärd även för sociala problem

Den organiserade brottsligheten framställs som något nytt. Den beskrivs otydligt och med diffusa brottstyper. Därmed kan en stor mängd lagöverträdare inkluderas, och det skapas underlag för en omorientering från en traditionell kriminalpolitik till en kriminalpolitik baserad på straff som åtgärd även för sociala problem. Brottslingen framställs som en förhärdad människa som ofta kommer från andra länder och enbart kommer hit i syfte att begå brott. Empati och humanism utsorteras.

Den organiserade brottsligheten får allt större plats i kriminalpolitiken. Finns det mindre uppenbara eller omedvetna skäl till det? I slutet av boken ger författaren en sammanfattande och typisk beskrivning av hur den organiserade brottsligheten beskrivs i debatten när den jämförs med andra hotbilder.

Den är:

nätverksbaserad
internationellt förgrenad
kommer utifrån
undergräver hederlig affärsverksamhet genom illojal och illegal konkurrens
ligger bakom mord och andra fall av grovt våld
är ett hot mot statens säkerhet

Denna karakteristik bygger dock inte på någon systematisk genomgång av beskrivningar av den organiserade brottsligheten i Sverige. De olika kännetecknen känns igen från en studie om påståenden som förekom i den offentliga debatten om judarna i Norge före andra världskriget. Författaren betonar att likheten i beskrivning naturligtvis inte säger något om faktisk likhet. Det intressanta är just likheten i beskrivningen som visar på möjligheten att det som är främmande kan tillskrivas alla möjliga egenskaper och därmed kan en allmän oro projiceras på gruppen.

Kriminalpolitiken i Sverige har utmärkts av en straffande vändning med betoning på strafflagstiftning, polis och fängelser, en förändring som också iakttagits i andra länder. Den straffande vändningen karakteriseras av ökad inspärrning, kontroll och inkapacitering av människor som inte behövs på arbetsmarknaden och en kriminalpolitik som alltmer utmärks av politisering och blivit alltmer känslostyrd.

Sättet att tala om människor som begått brott präglas alltmer av hänvisning till oskadliggörande genom fängelsestraff och minskad tro på möjligheten till rehabilitering.

Detta är en mycket viktig bok i dagens samhälle där politiker uttrycker kunskapsförakt. Politiska partier på högerkanten har idag tagit tydligt avstånd från att grunda kriminalpolitiken i fakta och kunskap. Den ska i stället utgå från politikernas egna känslor inför brotten. Deras känslor säger de sig grundas i befolkningens känslor. Men de har inte tagit reda på om hur allmänheten ser på en kriminalpolitik som enbart vilar på strängare straff.

Om man inte har respekt för kunskap, och man inte bryr sig om att studera effekten av olika insatser, så agerar man i blindo

Sammanfattningsvis:
Boken förmedlar mycket kunskap och redovisningen av utvecklingen över lång tid, drygt 50 år, ger många tankeväckande reflektioner. Den visar hur felaktigt det är att dra slutsatser om dagens verklighet utan att ha ett historiskt perspektiv. Om man inte har respekt för kunskap, och man inte bryr sig om att studera effekten av olika insatser, så agerar man i blindo. Än värre är att bara utifrån känslor kräva påföljder. Följden blir en godtycklighet i straffutmätning, och en allt sämre rättssäkerhet.

Boken är lättläst och saklig. Alla påståenden och fakta är väl underbyggda med referenser till forskning, statliga utredningar, offentliga uttalanden. Intressant är jämförelser med andra länder. Upplägget med tydlig konkret och kortfattade redovisning av fakta i kapitlen som avslutas med en sammanfattning där olika fakta vägs samman överskådligt och tydligt. Komplexiteten blir synlig.

På bokens baksida anges att den främst riktas till högskolan. Min uppfattning är att den har än större värde att läsas av politiker och media. De fakta som boken förmedlar borde få dem att inse att dagens alarmism borde ersättas av äkta kunskap som grund för åtgärdsförslag och rapportering.

Birgitta Göransson

Ledamot i redaktionsrådet för Tidskrift för Kriminalvård