Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Är det media som styr kriminalpolitiken?

Birgitta Göransson, ledamot i TfKs redaktionsråd, skriver här om att bygga broar mellan utsatta områden och välmående stadsdelar samtidigt som kraftfulla åtgärder vidtas för att gripa gärningsmän och skydda befolkningen i utsatta områden där både de flesta gärningsmän och offer bor.

För några år sedan gjorde TfK en kartläggning av de olika politiska partiernas syn på kriminalpolitiken och hur den borde utvecklas. Samtliga partier utom SD ansåg då att man borde satsa på förebyggande åtgärder för att minska brottsligheten. Endast SD ville öka straffen. Idag tävlar alla partier utom V om att höja straffen. SD och M tävlar om första pris i denna tävling.

Enligt Ester Pollack, professor vid Institutionen för mediastudier, Stockholm universitet, är medier vår främsta informationskälla om brott. Samtidigt är det den viktigaste arenan för det offentliga samtalet och en aktör som kan driva kampanjer och vara folkdomstolar. 

Nyligen förmedlade Ester Pollack vid en föreläsning följande lärdomar hämtade från sin forskning:

Brottsjournalistiken i media är omfattande men inte någon spegel av brottsutvecklingen. Mellan 5 och 25 % av alla nyheter är brottsnyheter. Brott blir förstasidesnyheter och väcker intresse. Våldsbrott mot enskild person och sexbrott är överrepresenterade. De grova våldsbrotten passar medias dramaturgi att väcka starka känslor av upprördhet, rädsla och vrede. Media kan följa brotten som serier genom rättsprocessen. Det är mer fokus på brottsoffer under senare år och gemensamma sorgeritualer som vi kan samlas kring.

Konsumtionen av brottsnyheter formar vår förståelse av brottsligheten. Medier är också politikers främsta kunskapskälla. Polisen är den främsta källan till journalistik om brott. Tidigare var nyhetstidningar och radio våra gemensamma informationskällor. Idag kan vi söka den informationskälla inklusive sociala medier, som stödjer den åsikt vi redan har ibland underbyggd av fake-news.

Rådande samhällsklimat har under decennier avspeglats i media enligt Ester Pollack: 

På 1950-talet, folkhemmets tid, talade man om förvillade ungdomar på glid som skulle behandlas på institutioner. Läkarna präglade kriminologin. Polisen beskrevs som effektiv och duktig. 

På 1960-talet skrevs mindre om brott i medier. I stället diskuterades mer samhällsfrågor och på 1970-talet var det klassamhället och orättvisor, som födde brott och sociala problem. Anstalts- och fångvården sågs som problem. Brottslingar blev kändisar – Clark Olofsson, Norrmalmstorgsdramat och Baader-Meinhof intensivbevakades. Polisen framställdes som tuff och trött och representant för repression, makt och förtryck. Ifrån förorten ges porträtt av den heroiske socialarbetaren och den utbrände polisen. Journalistikens granskande uppgift fokuserades. 

På 1990-talet återkom strafftänkande med fokus på effektiva åtgärder säger Ester Pollack. Individen ersatte samhällsstruktur som brottsorsak. Polisen beskrevs då som otillräcklig, underdimensionerad och maktlös inför bekämpning av mc-gäng, nynazister, skinnskallar, invandrargäng, fotbollshuliganer. Media fokuserade på människors rädsla och brottsoffrens behov. 

2000-talet präglades av globalisering och fragmentering med sensationer, skandaler och spektakel som ex Knutby. Globala transnationella hotbilder beskrevs. En mix av information och underhållning växte ihop till infotainment som dokusåpor och real crime serier. Man dramatiserar och rekonstruerar brottsplatser och brottsoffrets tankar och känslor – inte verkligheten. Media blir domstolar och avkunnar domar. Sociala medier och olika nätforum sprider olika information till olika grupper. Olika grupper lever med olika verklighetsskildringar. Partipolitisering av brottsfrågor ökar med brottsoffret i centrum. Medialisering sker genom att politikerna anpassar sig efter medias format och produktion. Dvs politiker tar upp frågor som ska åtgärdas utifrån vad som får genomslag i media. Kriminalpolitiken anpassas efter mediafokuserade frågor. 

Under 2010-talet fokuseras på migration och brott och rapporter om skjutningar. Åtgärder är polismobilisering, hårdare straff, ökade befogenheter för avlyssning etc. Media blir polisens megafon, kritik av rättsväsendet och folkdomstolar. Politikers kanaler är också sociala medier, som saknar ansvarig utgivare och etiska pressregler. Politiker och journalister är de som twittrar.

Ester Pollack betonar att brottsjournalistik är viktig inte minst av rättsäkerhetsskäl. Men vi behöver kunniga journalister, som förmår bevaka kriminalpolitikområdet och granska rättssystemet och polisen. Journalisten bör vara en kritisk granskare men de måste vara kompetenta och kunniga. 

Som har framgått från de lärdomar Ester Pollack förmedlar spelar media en stor roll för de bilder vi får av brottsligheten, de opinioner som skapas och som i sin tur leder till politikers kriminalpolitiska åtgärder. Internet har en stor roll och det är enkelt att skapa moralpanik och medborgargarden.

Den norske professorn i kriminologi Nils Christie finske professorn Kettil Bruun myntade år 1985 begreppet ”den gode fiende” om narkotikaproblematiken som det område dit samhället projicerade samhällsproblem under 1980-1990-talen. Migrationen är dagens gode fiende dit problem projiceras. Trots den numera mycket begränsade flyktinginvandringen från 163 000 år 2015 till 20 000 år 2019 är flyktinginvandringen fortfarande i fokus som det stora samhällsproblemet. Trots att Sverige under dessa fyra år förändrat sin migrationspolitik till en av Europas mest restriktiva fortsätter politiska parter att fokusera på att minska invandringen och kopplar ihop den med brottsligheten. Forskningen har visat att just denna flyktinggrupp inte bidragit till att öka brottsligheten. 

Gängbrottslighet är en effekt av mångårig segregation och ökad ekonomisk ojämlikhet skapad sedan 1990-talet där de flesta partier varit ”medhjälpare” i kombination med en globalisering av kriminaliteten. En ökad och grövre våldsbrottslighet i kriminella kretsar har också utvecklats sedan lång tid tillbaka. Gängkriminaliteten används nu som en partipolitisk plattform för att visa handlingskraft, vinna röster och bekämpa politiska motståndare. Lösningen är alltid hårdare tag, mer straff, mer övervakning, mer poliser.

Upptäckten av brott är viktig för att påverka brottsligheten. Men den som tillhör ett gäng och begår grova brott, gör ingen rationell analys utifrån straffets längd. Längre straff påverkar därför inte den brottsligheten. Politikerna ger inte några förslag som påverkar grogrunden för tillväxten av gängkriminaliteten. Parallellt med polisiära åtgärder måste den angripas med långsiktigt förebyggande insatser för att bryta segregation vilket polisen själv påpekat i media flerfaldiga gånger.

Gängkriminaliteten är ett allvarligt samhällsproblem som kräver politiker som kan lyfta sig över moralpanik och röstfiske. Som gemensamt över partigränser långsiktigt kan bygga broar mellan utsatta områden och välmående stadsdelar samtidigt som kraftfulla åtgärder vidtas för att gripa gärningsmän och skydda befolkningen i utsatta områden där både de flesta gärningsmän och offer bor.

Birgitta Göransson

Ledamot i redaktionsrådet för TfK

Kommentarer är stängda.