Tidskrift för Kriminalvård noterar:
Det är med en känsla av overklighet som man lyssnar in programmet Konflikts behandling av dagens kriminalvård. Hur har politikerna kunnat distansera sig från verkligheten i samhället och kriminalvården? Vilka rådgivare har Morgan Johansson, vilka kunnat ge honom så undermåligt underlag för bedömning?
Det känns obehagligt att höra justitieministern tala om kåken och buset om kriminalvård och klienter som om samhället ska förvisa människor till isolering för att det misslyckats att förebygga unga människors desperata handlingar i en tid av utanförskap och arbetslöshet.
Det är konstigt att analysen av vissa människors uppväxtsituation, vägen till brottslighet, deras vistelse i kriminalvård och deras situation därefter är så erbarmligt dålig trots att alla forskningsrapporter och internationella kriminalpolitiska seminarier i Stockholm.
Några tankar
För det första måste kommunernas ansvar för störningar under barnens första år synas igen trots alla utredningar. Vill de avsätta resurser för denna uppgift eller inte? Det verkar inte så just nu. Vet justitieministern över huvud taget hur den kommunala vardagen ser ut?
För det andra måste tonåringarnas vardag genomlysas och leda till att de motiveras in i sammanhang där de bekräftas utan att de lotsas in i de vilda gängen. Även detta är ett kommunalt ansvar. Vet justitieministern något om hur tonåringar har det idag?
För det tredje måste kriminalvårdens situation förstås som idag helt omöjlig med överbeläggning och gängmakt. Hur kan justitieministern tala om rehabilitering i det aktuella akuta läget? Har han någon insikt hur det ser ut i ett svenskt fängelse idag?
För det fjärde måste ministern förstå vad som händer när de dömda lämnar fängelserna. Tror han att de har rehabiliterats och snällt och fint glider in i ett bostadsområde utan brottskompisar och ett arbete utan krav? Hur ser han på myndigheternas skyldigheter att slussa in den frigivne i ett liv utan brott?
Det är upprörande att höra hur dåligt justitieministern nonchalerar kriminalvårdens svårigheter och hur han populistiskt kastar in samhällets utslagna i trånga burar där det istället skulle krävas positiva stödjande insatser så att de som lockas till brott avstår.
Vill justitieministern ha ett polariserat samhälle med ett gated community där samhällets svaga stängs inne så att de starka kan ha det gott och slippa problemet? Eller vill han att vi alla solidariskt ska ställa upp och tillsammans skapa ett samhälle utan brottslighet? Fan vet.
Thomas Ekbom
Chefredaktör för Tidskrift för Kriminalvård
Tidskrift för Kriminalvård noterar vidare:
Vi närmar oss tydligen med stormsteg den tid politiker inte förmår hålla en rågång mellan den mer organiserade brottsligheten och den mer traditionella. Det handlar om ca 400 individer (nog så knepigt) och inte 4000 av de 5000 intagna. Det förmår man inte klara om man agerar som vår justitieminister gör. En mer resonerande och problematiserande hållning finns inte på kartan nu. Tankar kring att det är kostsamt hålla ungdomar i fängelse eller att pengarna gör mer nytta i det förebyggande arbetet verkar inte existera. Justitieministern har flyttat gränsen för hur en minister får uttrycka sig. Nu kan justitieministern uttrycka sig offentligt som vilken gängmedlem som helst! Tidskrift för Kriminalvård undrar vad vi ska ha den kriminologiska forskningen till när den inte ger något avtryck i den kriminalpolitiska diskussionen eller lagstiftningen.
Ska det vara så svårt att pedagogiskt förklara att gängen stärks och det blir svårare att hoppa av den kriminella karriären i överfulla fängelser. Därför måste vi snarast minska på överbefolkningen i fängelserna genom tidigare frigivning och överförande till elektronisk kontroll med fotboja utanför fängelset.
Det är dags att återupprätta justitieministerämbetet!
Kommentarer är stängda.