Vi måste också få säga det: Vi skäms över Sverige

Den 4 januari 2026 skrev författaren Niklas Rådström på DN Kultur: “Jag måste få säga det – Jag skäms över Sverige.”

Vi är många som i dag delar den skam som författaren Niklas Rådström uttryckte: inte över människor som flytt hit, utan över ett Sverige som låter lagar slå mot dem som gjort allt rätt. Och när lagar får orimliga konsekvenser, då ska lagar ändras. Det är inte radikalism. Det är själva definitionen av en rättssäker rättsstat.

En åtgärd som är nödvändig för att få stopp på de mest orimliga utvisningarna är att återinföra den så kallade humanitära ventilen ”särskilt” ömmande omständigheter i utlänningslagen. Den togs bort den 1 december 2023. Den ventil som finns kvar, ”synnerligen” ömmande omständigheter, är så stram att den sällan kan tillämpas av Migrationsverket.

I april 2025 avvecklades möjligheten till så kallat spårbyte, en reform som infördes 2008 av Alliansregeringen. Asylsökande kan inte längre byta spår till arbete för att kvalificera sig för permanent uppehållstillstånd. Men lagen togs bort utan övergångsbestämmelser. Människor som redan är inne i systemet, som arbetar, lärt sig svenska, betalar skatt, fött barn och blivit en del av vårt samhälle ska nu utvisas – med stöd av en lag som inte ens gällde när de fattade sina avgörande beslut om framtiden i Sverige.

En rättsstat kan ha hårda lagar. Men den kan aldrig ha lagar som i efterhand drabbar människor för omständigheter som inte gällde när de kom hit och fick skydd.

Sverige utvisar idag:

• Barn som är födda i Sverige och som uppfattar svenska som sitt modersmål till länder de aldrig besökt eller känner som sitt hemland
• Unga som gått hela sin skolgång här, men som tvingas lämna sin familj när de fyller 18 år eftersom de då inte längre anses ingå i en familjegemenskap. I andra länder är familjegemenskapen livslång. 8 månaders spädbarn som är född här …
• Gymnasieutbildade undersköterskor, kockar, bilmekaniker m.fl. för att de inte fick fast anställning inom sex månader efter examen.
• Självförsörjande människor som levt här i 5–10 år, därför att ett gammalt avslag aldrig släpper sitt grepp
• Människor som är sjuka eller behöver god man till länder som saknar möjlighet att ge dem hjälp

Utvisad arbetskraft nekas arbetstillstånd när de söker från hemlandet för att lönen är för låg, deras jobb annonserats fel eller någon annan till synes frampressad anledning.

Allt detta görs samtidigt som äldreomsorg, sjukvård, skolkök har en ansträngd personalsituation redan innan medarbetare utvisas. Högkvalificerad arbetskraft och forskare lämnar det invandrarfientliga Sverige.

Regeringen överväger att återkalla permanenta uppehållstillstånd för dem som en gång sökt asyl i Sverige. Regeringen vill ta bort den trygghet som är en förutsättning för integration och det Hopp som finns invävt i ett permanent uppehållstillstånd. De uppmanas söka svenskt medborgarskap. Men många får redan idag avslag, bland annat med argumentet att den sökande ”inte gjort sin identitet sannolik” eftersom Migrationsverket ändrat den sökandes ålder. Dessutom planeras för ytterligare skärpta krav för medborgarskap som kan drabba dem med bl.a. PTSD, dyslexi och Neuropsykiatriska Funktionsnedsättningar. Oron som väcks av lagförslagen underlättar varken läkningen av stresstillstånd eller språkinlärningen.

I Nürnberglagarna 1935 förlorade alla tyska judar sitt tyska medborgarskap. I Sverige 2026 frågar sig många före detta asylsökande ”kommer jag någonsin kunna bli svensk medborgare?”

Regeringen talar om bristande “integration” och “gängbekämpning” som motiv för en stram migrationspolitik. Men effekten blir den motsatta: rädda invandrare, otryggare barn, sämre integration och svagare samhällsservice.

De tillfälliga uppehållstillstånden parat med försörjningskrav skapar ett låglöneproletariat, vilket gör kriminella gäng än mer attraktiva. Ju fler som får avslag eller återkallade uppehållstillstånd, desto större blir skuggsamhället eftersom att återvända till ”hemlandet” sällan är ett alternativ.

Därtill kommer andra föreslagna lagar, som vandelslagen, kvalificering till välfärdssystemet, höjning av lönegolvet och att själv få betala tolk. Asylsökande mister sin rätt till ombud, och flyktingar ska aldrig kunna få mer än tvååriga uppehållstillstånd.

Det är inte stramhet som är problemet. Det är konsekvensblindheten – en politik som använder rättssystemet som generellt slagträ, även mot dem som aldrig varit i närheten av kriminalitet.

Vi behöver en human och anständig migrationspolitik som bygger på mänskliga rättigheter: den ska vara rättssäker och förutsägbar, den ska skapa långsiktig trygghet, och den ska ge möjlighet att ta hänsyn till konsekvenserna för enskilda personers olika behov och förutsättningar.

Ett land som korrigerar sig är inte svagt – det är vuxet

Den tidigare lagformuleringen “särskilt” ömmande omständigheter gav Migrationsverket mandat att göra bindande proportionalitetsbedömningar när lagens effekter blev uppenbart inhumana eller kontraproduktiva. Den möjligheten – och skyldigheten – måste återinföras. Inte som en politisk gest, utan som ett rättsstatligt skydd mot oanständiga konsekvenser av lagändringar.

Likaså ska Barnkonventionen ges den betydelse som en lag har eftersom den är lag i Sverige sedan 2020.

Ett land som erkänner och rättar uppenbara orimligheter i sin lagstiftning är inte i förfall. Det är i utveckling. Att låta människor som redan är etablerade i Sverige få stanna är inte att öppna gränserna – det är att stänga konsekvensluckorna där systemet blir omänskligt, ansvarslöst eller kontraproduktivt och strider mot juridiskt bindande konventioner Sverige undertecknat.

Det råder en uppgivenhet kring alla uppenbart oanständiga tragedier men en lagändring kan återta anständigheten och värna rättsstaten.

Att vara välintegrerad, arbeta, ha barn, tala svenska, leva ett ordnat liv ska räknas som något att värna om.

Frans Schlyter

F.d. god man och bonusförälder till asylsökande sedan 10 år

Ingrid Eckerman

Läkare, grundare av nätverket Stoppa utvisningarna till Afghanistan!

Carin Flemström

Socionom med drygt 40 år i kommunal socialtjänst

Märta Råberg

Specialpedagog

Solveig Freudenthal

Medgrundare av Etikkommissionen i Sverige, volontär inom Läkare i Världen

Birgitta Göransson

Psykolog med drygt 40 år inom Kriminalvården

Anna Skarhed

F.d. domare och justitiekansler