Krönika av Dick Sundevall, Magasinet Para§raf, Nationaldagen 2022

Under de år jag arbetat med rättsfrågor som journalist och författare har jag betat av tolv justitieministrar. Har intervjuat nästan samtliga. Ofta flera gånger. Den absolut sämsta var Thomas Bodström. Men därefter kommer Morgan Johansson. Få om ens någon tidigare justitieminister har drivit en så intensiv högerpolitik om hårdare straff för än det ena och än det andra – utan att det resulterar i något som helst konstruktivt.

Vad han helt enkelt har gjort under sina år som justitieminister är att driva en utpräglad konservativ högerpolitik. Därmed blir det lite tramsigt och kontraproduktivt, när det blåbruna blocket nu på hakar på Sverigedemokraternas krav att han ska avsättas.

Rimligen kan de väl inte tänka sig att en annan socialdemokratisk justitieminister skulle driva en ännu mer utpräglat konservativ kriminalpolitik?

Den här metoden med allt hårdare straff har nu prövats sedan 1990-talet. Alltså vad som ska göras efter att någon blivit misshandlad. Efter att någon blivit våldtagen. Eller efter att någon blivit mördad. Har det resulterat i något positivt? Någon som vill påstå det?

Möjligen har det tillfredsställt ett hat och hämndbegär hos vissa, gentemot människor de inte känner och som inte har gjort dem själva eller någon av deras nära och kära något ont. Ja, det vill säga, om de nu har några nära och kära. Om de är kapabla att över huvud taget ha känslor av ett slag så att de kan se andra människor som ”nära och kära”.

Eller har det resulterat i att medborgarna nu är mindre rädda? Nej, tvärtom tycks folk i allmänhet vara räddare än tidigare. Inte minst de som bor på mindre orter där det inte finns någon gängkriminalitet är mer oroliga och rädda än någonsin tidigare, visar olika undersökningar.

Man är ofta rädd för att komma i vägen för skjutningar som är avsedda för konkurrerande kriminella gäng. Det är naturligtvis helt åt helvete när sånt händer – men det händer 1-2, möjligen 3 gånger om året.

Sannolikheten för att man dör i en trafikolycka är oerhört mycket större, antingen man ger sig ut på vägarna i bil, motorcykel, moped, cyklar eller går till forts. Det är 250-300 personer som årligen dör i trafiken i Sverige.

Sannolikheten för att man ska dö i sitt eget hem i en halkolycka är också mångfalt större än att man ska komma i vägen för en kula som var avsedd för en konkurrerande knarklangare. I runda tal dör uppemot tusen personer årligen i fallolyckor.

Under en tioårsperiod dör cirka 500 personer i arbetsplatsolyckor i Sverige. Alltså 50 människor varje år.

Att bada är farligt. Cirka 120 personer drunknar årligen i vårt land. Och farligast av allt är det att bli deprimerad, vilket man bland annat kan bli av allmän oro och rädsla för att bli mördad. Det är drygt 300 kvinnor som tar livet av sig i Sverige varje år och cirka 800 män.

Kort sagt är det riskfyllt att leva ett vanligt hederligt liv. Men naturligtvis innebär det ännu större risk för plötslig ond bråd död om man går med i ett gäng som langar knark, eller börjar frilansa i ett område där det redan finns ett eller flera såna gäng.

Det är dock inte så konstigt att allt för många går omkring och oroar sig för något det är ytterst liten risk att de råkar ut för. Medier i allmänhet öser på om större och mindre brott – dagarna i ända. Går vi tillbaka till 1980 och 90-talet var det inte så. Då överlät man det mesta i den vägen till kvällstidningarna.

Våra folkvalda politiker gör likaså. De vet att det går att fiska röster på rädslan för att råka ut för brott. Likaså vet de att alltför många tror – ja just tror – att risken blir mindre om man låser in brottslingar längre tid.

Vi har i Sverige statistik över dödligt våld från 1752 fram till idag. Under århundraden hade vi dödsstraff för mord. 1910 avrättades den sista mördaren och 1921 avskaffades dödsstraffet för brott i fredstid.

Under många år därefter innebar ett livstidsstraff att man satt inlåst i 20-25 år. Många dog dock av spöstraff, undermålig mat och sjukdomar innan de hade avtjänat sitt straff. När vi kommer fram till andra halvan av 1900-talet blir allt fler mördare dömda till rättspsykiatrisk vård och livstidsstraffen blir med tiden i praktiken 7-8 år.

Från 1988 börjar livstidsstraffet dock glida uppåt, det enda förutom löneglidningen som glider uppåt, för att idag i praktiken vara… Ja, vadå?

En som är dömd för mord kan bli sittande i 12-15 år medan en annan mördare får vara inlåst i 25-30 år. Det enda vi vet är att ”livstid” inte betyder livstid. Det här är en ordning som vi delar med övriga europeiska länder, utom Norge som har avskaffat livstidsstraffet.

OBS: Ingen av ovanstående påföljder har mer än marginellt påverkat antalet mord och dråp i Sverige i förhållande till folkmängden. Och – morden har inte blivit fler per år av att gängskjutningarna har ökat. Fler kriminella mördar varandra medan färre våldsamma män har ihjäl sina nära och kära.  

Det sprids alltså en bild av något som är helt fel – är fake news. Det säljer lösnummer och ger fler lyssnare och tittare. Det går därtill utmärkt att fiska röster på att sprida den här bilden – sprida rädsla och oro – vilket därmed sänker livskvalitén för väldigt många människor.

Därtill har försäkringsbolagen mycket att vinna på det. Alla som tillverkar lås, stängsel och övervakningskameror likaså. För att inte tala om Polisen som hela tiden vill ha ökade anslag.

För mig får man mer än gärna byta ut Morgan Johansson. Men att byta ut en socialdemokratisk justitieminister som för en konservativ högerpolitik mot en annan socialdemokratisk minister som fortsätter på samma spår gör ingen skillnad.

Att byta regering vid nästa val och få in en justitieminister som också för en konservativ högerpolitik kommer inte heller att minska brottsligheten.

Men om man byter ut Morgan Johansson mot en som eftersträvar en mer traditionell socialdemokratisk kriminalpolitik, med större inriktning på förebyggande arbete, så skulle det på sikt gå att få ner brottsligheten i stort – och framförallt det dödliga våldet. Kanske är det en naiv tanke att man tar fram en sådan minister – men man kan ju alltid hoppas.

+++++++

Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör och ansvariga utgivare men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.
I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker och många tusen artiklar genom åren.
Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Denna krönika har tidigare publicerats i Magasinet Para§raf , 2022-06-06, under rubriken Veckans Värsta.