Om skadeståndsansvar vid sänkt straffbarhetsålder

År 2026 kan Sverige komma att inleda ett historiskt unikt kriminalpolitiskt experiment: barn i 13–14-årsåldern ska kunna dömas till fängelse. Reformen är uttryckligen tidsbegränsad till fem år. Det innebär att lagstiftaren redan i dag accepterar risken för att experimentet kan misslyckas.

Tidskrift för Kriminalvård vill här ställa den naturliga frågan:

Vem bär ansvaret om staten år 2031 konstaterar att försöket var skadligt – och vad händer då med de barn som under dessa fem år berövades sin frihet?

Ett experiment utan vetenskapligt stöd

Regeringens egen utredning medger att det saknas entydigt vetenskapligt stöd för att sänkt straffbarhetsålder minskar grov brottslighet. Ändå införs nu ett system som tillåter häktning, tvångsmedel och fängelse mot barn i mellanstadieålder.

Detta innebär att staten med öppna ögon utsätter barn för en rättsordning utformad för vuxna vars skadeverkningar inte bara är förutsebara, utan redan väl belagda i internationell forskning: trauma, skolavhopp, social marginalisering och kraftigt ökad återfallsrisk.

I varje annan verksamhet – medicin, socialt arbete, skola – skulle ett sådant experiment betraktas som oetiskt. Inom straffrätten tycks ribban 2026 ligga väsentligt lägre.

När kriminalpolitik blir ett skadeståndsrättsligt problem

Svensk rätt är normalt mycket återhållsam med att tillerkänna skadestånd för lagstiftningsbeslut. Demokratiska misstag korrigeras politiskt, inte juridiskt. Men denna reform placerar sig i ett annat rättsligt landskap.

Frihetsberövande av barn aktualiserar Europakonventionens absoluta skyddsregler, särskilt artikel 3 (förbud mot omänsklig och förnedrande behandling) och artikel 5 (rätt till frihet). Europadomstolens praxis är tydlig: barn ska endast frihetsberövas som en absolut sista utväg och under extremt restriktiva former.

Om 13–14-åringar häktas, isoleras och fängslas i systematiskt omfattande skala, är risken för strukturella konventionskränkningar betydande.

Och där konventionsbrott konstateras, följer skadeståndsansvar.

Staten känner riskerna – och agerar ändå

Det avgörande här är inte bara att skada kan uppstå, utan att staten är fullt medveten om risken.

• Man vet att barn är neurologiskt omogna. Hjärnan är inte fullt mogen förrän i 25-årsåldern
• Man vet att fängelse- och institutionsmiljöer är djupt skadliga för unga.
• Man vet att barnkonventionen uttryckligen kräver rehabilitering, inte repression.
• Man vet att vetenskapligt stöd saknas.

Trots detta genomförs reformen.

Ur skadeståndsrättsligt perspektiv närmar sig detta en uppenbart felaktig rättstillämpning: ett medvetet risktagande där staten accepterar att en skyddsvärd grupp kan ta allvarlig skada.

Detta måste vara extremt ovanligt i svensk rätt.

Vad händer 2031?

Anta att riksdagen 2031 konstaterar att reformen varit:

• skadlig för barnen,
• ineffektiv brottsbekämpning och att brottsligheten i åldersgruppen likt Danmark ökade,
• kontraproduktiv ur kriminalvårdssynpunkt. Befäste fängelset som brottshögskola

och därför återgår till 15 års straffbarhetsålder med sikte på att höja till 16 år som i Portugal.

Då uppstår en rättsligt explosiv situation.

Barn som under dessa år frihetsberövats kan då hävda:

Staten utsatte oss för ett experiment som den själv i efterhand förklarar misslyckat. Våra trauman, vår förstörda skolgång, våra livslånga psykiska skador är en direkt följd av detta beslut.

Här finns en fullt tänkbar väg till skadestånd via Europakonventionen, där ersättningsnivåerna i grova fall kan uppgå till hundratusentals eller miljontals kronor per person.

Den principiella sprängkraften

Om sådana skadestånd döms ut etableras ett helt nytt rättsligt paradigm:

Kriminalpolitisk symbolpolitik kan bli ekonomiskt ansvarsbärande.

Detta skulle i praktiken innebära att populistiska straffskärpningar, repressiva experiment och rättsstatliga avsteg inte längre är gratis. Rättsstaten skulle därmed få ett välbehövligt ekonomiskt immunförsvar mot kortsiktig politisk opportunism.

Slutsats: Barnen får bära risken – staten tar vinsten

I dag tar staten ingen ekonomisk risk alls. Om reformen misslyckas, betalar barnen priset: i trauma, i stympad framtid, i livslång stigmatisering.

Om reformen lyckas, inkasserar politiken vinsten. Detta är ett djupt asymmetriskt ansvarsförhållande.

En rättsstat värd namnet experimenterar inte med barns frihet

En rättsstat värd namnet experimenterar inte med barns frihet. Och om den ändå gör det, måste den vara beredd att fullt ut ta konsekvenserna.

Frågan är om våra politiska beslutsfattare verkligen förstått vad de juridiskt, moraliskt och ekonomiskt har satt i rörelse.

För Tidskrift för Kriminalvård/

Frans Schlyter

F.d. utredare vid Utvecklingsenheten Kriminalvårdens Huvudkontor