Vad är reparativ rättvisa?

Reparativ Rättvisa kan beskrivas som ett rättsfilosofiskt paradigm och en global rörelse med målsättningen att förändra hur samhället ser på och förhåller sig till brott och andra former av handlingar som åsamkar skada.

Till skillnad från den traditionella rättvisan som betonar straff lägger Reparativ Rättvisa (RR) tonvikten på dialog, ansvarstagande och försoning mellan den som åsamkat skada, den som skadats och det omgivande samhället. Den reparativa rättvisan uppnås genom att skadan repareras. Reparativa Praktiker (RP) består således i att den som skadat, den som skadats och det omgivande samhället tillsammans finner lösningar för att reparera skada återupprätta relationer och leva tillsammans i fred.

Vägledande för denna praktik är frågorna:
Vad hände? Vem skadades, och hur? Vad kan göras för att reparera skadan? (Zehr, 2015)

Howard Zehr är en av förgrundsgestalterna på det reparativa fältet baserat på hans arbete beskrivs de grundläggande principerna för RR ofta enligt följande:

Brott orsakar skada – Till skillnad från det traditionella rättssystemet, som fokuserar på lagbrott och straff, fokuserar RR på skadan. Vikten ligger därför på att identifiera och reparera denna skada.
Reparera skada – Syftet med RR är att åstadkomma rättvisa genom att reparera den skada som orsakats av brottet. Detta innebär att både brottsoffer och gärningsperson involveras i en process där gärningspersonen tar ansvar och möjligheter ges att ställa saker till rätta.
Inkludering av berörda parter – RR framhåller vikten av att involvera alla som påverkats av brottet, inklusive brottsoffer, gärningsperson och det omgivande samhället. Genom dialog och gemensamt ansvarstagande kan processen leda till försoning, återuppbyggda relationer och stärkta sociala band.

Dessa grundläggande principer utgör ett alternativt förhållningssätt till hanterandet av brott och andra handlingar som åsamkar skada.

Hierarkiska rättskipningsmetoder ifrågasätts, i stället förespråkas förändring genom samverkan, delaktighet, sociala nätverk, social mobilisering och relationsbyggande. Centrala värden inkluderar läkning, demokrati, socialt stöd, jämlik kommunikation och omsorg.

Rättvisa handlar främst om att reparera skada, till skillnad från retributiv rättvisa, där rättvisa definieras som ett proportionerligt straff för gärningspersonen. Svensk kriminalpolitik har traditionellt fokuserat på rehabilitering, men på senare tid har retributiv rättvisa, med en ökad betoning på vedergällning, fått en större betydelse.

Hur reparativ rättvisa förhåller sig till retributiv rättvisa som rättsfilosofiskt paradigm, kan illustreras enligt följande modell (Zehr, 2002):

RETRIBUTIV RÄTTVISA	REPARATIV RÄTTVISA
Brott är ett angrepp mot staten	Brott skadar människor och relationer
Fokus är att påvisa skuld	Fokus är på problemlösning
Motpartsförhållande	Dialog och förhandling som praxis
Föreskriver obehag för att straffa och förhindra brott	Upprättelse som medel för gottgörelse och försoning
Rättvisa definieras genom att man följer regler på ett visst sätt	Rättvisa definieras som återupprättande av relationer och involverar den brottsutsatta, gärningspersonen och andra i närsamhället
Reaktionen fokuserar på gärningspersonens tidigare beteende	Reaktionen fokuserar på konsekvenserna av gärningspersonens handlande
Ingen uppmuntran till ånger och förlåtelse	Möjlighet till ånger och förståelse.
Förutsätter professionella företrädare	Berör dem som är direkt involverade
Kränkningar skapar skuld	Kränkningar skapar skyldigheter
Fokuserar på att gärningspersonen får sitt straff	Fokuserar på vad alla behöver och vilka förpliktelser och ansvar de har

Kort om den reparativa rättvisans historiska rötter

Reparativ rättvisa har historiska rötter som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Vissa forskare menar att konfliktlösning genom cirkel- och dialogprocesser är en uråldrig praxis. Moderna former av RR, särskilt reparativa cirkelprocesser där konflikter hanteras genom samtal och gemensamt beslutsfattande, anses ofta ha sina rötter i ursprungsbefolkningarnas traditioner i USA, Kanada och Nya Zeeland.

Här har muntliga traditioner fört vidare konfliktlösningsmetoder – såsom peacekeeping circles och talking circles – från generation till generation.

Samtidigt har det framförts kritik mot hur dessa historiska rötter har tolkats inom RR-litteraturen. En invändning är att RR ofta bedrivs på interpersonell nivå, medan dess tillämpning på systematiskt våld, såsom folkmord och strukturell diskriminering av ursprungsbefolkningar, har varit begränsad. Vidare har vissa forskare ifrågasatt vad som beskrivs som en romantiserad bild av förkoloniala ursprungsbefolkningar som enbart fredliga. Historiska källor visar till exempel att cirkel- och dialogprocesser ibland kombinerades med exkludering och fysiska bestraffningar.

Det teoretiska ramverket och dess ideologiska grund

Den moderna straffrätten tenderar att stjäla konflikter från berörda parter genom att göra dem till en fråga mellan stat och gärningsperson, där brottsoffret hamnar i skymundan

Reparativ rättvisa bygger på ett brett teoretiskt ramverk som rymmer en rad sociologiska, kriminologiska, psykologiska och filosofiska perspektiv. En av de mest centrala influenserna är kriminologen Nils Christies (1977) klassiska argument att konflikter, inklusive brott, bör betraktas som ”egendom” som tillhör brottsoffret, gärningspersonen och samhället. Han menade att den moderna straffrätten tenderar att stjäla konflikter från berörda parter genom att göra dem till en fråga mellan stat och gärningsperson, där brottsoffret hamnar i skymundan. Detta leder till att både brottsoffer och gärningsperson passiviseras. Möjligheterna till försoning och upprättelse, som ett aktivt deltagande hade kunnat medföra, fråntas dem. Christie förespråkade därmed lokalsamhällets engagemang i konflikter, snarare än ett system som premierar juridiska experter.

Ett annat centralt teoretiskt bidrag, med rötter i såväl kontrollteori som stämplingsteori, är John Braithewaites teori om återintegrerande skam. Braithwaite (1989) argumenterade för att den samtida kriminalpolitiken präglades av, vad han kallade för, desintegrerande skam – genom att stigmatisera gärningspersoner, exkluderades de från gemenskapen och förpassades till samhällets marginaler, vilket ökade risken för återfall i brott. Medan Braithwaite var starkt kritisk till detta menade han att skam inte alltid är negativ – när den används på rätt sätt kan den leda till att människor förändras och återfår sin plats i samhället. Kärnan i den återintegrerande skammen är att fördöma handlingen men inte personen. Om personen tar ansvar för handlingen kan de sociala banden återupprättas och personen återintegreras i gemenskapen. Här blir RR ett viktigt medel för att skapa möten där gärningspersonen får en chans att erkänna sitt brott och gottgöra offret och skadan som åsamkats – vilket bidrar till den kollektiva moralen och samhälleligt normskapande.

Braithwaites teori riktas huvudsakligen mot gärningspersonen men RRs teoretiska ramverk rymmer även viktimologisk teori som har utvecklats som en respons på brottsoffrets rättigheter och behov. Där den traditionella rättsprocessen tenderar att marginalisera brottsoffret, erbjuder RR en möjlighet för offret att få uttrycka sina känslor, ställa frågor till gärningspersonen och därmed uppleva en känsla av upprättelse genom att kunna återta (åtminstone delar av) den kontroll som gick förlorad vid brottet.

Ytterligare ett teoretiskt spår på RR-fältet utgörs av processuell rättvisa som bygger på antagandet att tilliten till rättssystemet och benägenheten att acceptera beslut och efterleva lagar ökar om människor upplever rättsprocessen som rättvis och känner sig respekterade, hörda och inkluderade. RR möjliggör ofta större delaktighet än traditionella domstolsförfaranden. Detta kan leda till ökat förtroende och en högre benägenhet att följa regler, vilket i sin tur minskar risken för återfall i brott. Slutligen finns två teoretiska perspektiv som särskilt influerat RR-fältet vad gäller fokus på betydelsen av mellanmänsklig interaktion och kraften i att dela berättelser i ett kollektivt sammanhang.

Det första bidraget kommer från det interaktionistiska fältet och Randall Collins (2005) som belyser hur interaktionsritualer på mikronivån – det vill säga mer eller mindre formaliserade ritualer i det direkta mötet mellan människor – kan skapa känslomässig energi, social anknytning och solidaritet. Genom att fokusera på de dynamiker som uppstår i mötet mellan parter involverade i en konflikt, visar teorin hur emotionellt engagerade ritualer kan stärka sociala band och främja ömsesidig förståelse. Det kan i sin tur leda till förändrade beteendemönster och ökad social sammanhållning, vilket är centralt för den reparativa rättvisans omvandlande potential.

Ett sista centralt bidrag är narrativ teori, där berättande ses som ett sätt att bearbeta skador och trauman. RR ger brottsutsatta, gärningspersoner och communities möjlighet att berätta utifrån sina perspektiv och erfarenheter, vilket ligger i linje med narrativ teori och dess fokus på hur människor formar sina identiteter och ger händelser mening genom berättelser. Via berättandet i reparativa processer kan både gärningspersoner och brottsutsatta omkonstruera sina identiteter bortom etiketter som “förövare” och “offer” till mer nyanserade och komplexa självförståelser.

RR bygger i det här avseendet på antagandet att få berätta utifrån sina perspektiv och få sin berättelse hörd har en helande funktion. Genom att ge rum åt personliga berättelser om svåra och smärtsamma händelser – ofta präglade av våld, svek, rädsla, skuld och skam men också motstånd – möjliggörs en integrering av dessa upplevelser i en större livsberättelse. Zehr (2002) kallar denna process restorying, där berättelsen omformuleras för att återupprätta mening och identitet ur ett nytt ljus.

Vilka former kan reparativ rättvisa ta?

På både internationell och nordisk nivå – med undantag för Sverige – har reparativa praktiker utvecklats både teoretiskt och praktiskt. I takt med detta har också definitionerna och formerna utvecklats. Utöver brottsliga händelser används RR även vid arbetsplatskonflikter, konflikter i skolmiljö och grannskap samt vid allvarliga brott mot mänskliga rättigheter, såsom folkmord, politiskt förtryck och historiska orättvisor.

Reparativa praktiker kan beskrivas på många sätt, men i stora drag kan de delas in i fyra huvudkategorier. RR fungerar därmed som en paraplyterm som omfattar dessa olika metoder (Beck, 2012):

Dialog: Ett strukturerat möte för interaktion mellan specifika parter, ofta brottsoffer och förövare. Det vanligaste exempel av denna praktik är det som beskrivs som ’victim-offender mediation’ i den internationella litteraturen, det vill säga medling vid brott.

Konferenser: Ett strukturerat möte som sammanför nyckelpersoner, inklusive anhöriga och företrädare för det större communityt, för att hantera en konflikt eller ett brottsligt beteende.

Fredsskapande cirklar: En grupprocess som sker i en cirkel och bygger på interaktion och dialog för att arbeta konfliktlösande och/eller stödjande och helande för att främja relationsbyggande, gemenskap och kapacitetutvecklande för ett ’community’.

Sannings- och försoningskommissioner: En tillsatt kommission som utreder och rapporterar om ett lands eller regions historia av massvåld och övergrepp.

Olika former av RR implementeras och benämns på varierande sätt världen över. I takt med att praktikerna har utvecklats och breddats har även definitionerna förändrats.

Den RP som Sluta Fred har som mål att utveckla ryms inom den kategori som Beck (2012) beskriver som fredsskapande cirklar ovan.

Reparativa cirkelprocesser i Sluta Fred

Sluta Fred har i regi av Försoningsgruppen utvecklat en reparativ cirkelprocess, grundad i den reparativa rättvisans filosofi och principerna för fredsskapande cirklar. Modellen riktar sig till personer som bor, arbetar eller vistas i områden präglade av våld, konflikter och kriminalitet, däribland närstående, vänner, grannar och övriga boende. Utvecklingen av Sluta Fred-cirklarna bygger på en behovsanalys inom socialt arbete och syftar till att skapa en arena för fredliga samtal som stärker tillit, gemenskap, framtidstro och försoning. Genom att stödja lokalbefolkningens egenmakt och tilltro till den egna förmågan, främjas ett framåtblickande och inkluderande perspektiv. Cirklarna fokuserar på att dela berättelser som en metod för att identifiera hållbara lösningar på konfliktrelaterade händelser i närområdet. Strukturen ger deltagarna möjlighet att verbalisera sina erfarenheter, reflektera över det inträffade och tillsammans arbeta mot försoning. En grundläggande förutsättning är att var och en får utrymme att beskriva vad som skett och hur det har påverkat dem. Att dela sin berättelse utgör en central del av den reparativa processen och är avgörande för att möjliggöra långsiktig samexistens och social hållbarhet.

De reparativa cirklarna leds av cirkelvärdar verksamma inom socialt arbete och utbildade via Sluta Fred-projektet, under ledning av Försoningsgruppen. Under 2025 genomförs och utvärderas flera pilotcirklar, vars resultat kommer att rapporteras i slutet av 2026.