Dagens kriminalvård är högaktuell genom den extrema beläggningssituationen. Thomas Ekbom kommer här några tankar kring det:

Före

Kriminalvården måste få hjälp att minska inflödet av nya intagna.

Det diskuteras nu hur ungdomsbrottsligheten ska kunna stoppas.

Sedan många år har forskare och praktiker pekat på att insatser måste göras i ett mycket tidigt skede i den unges liv. Bl.a. har forskaren Tremblay uttalat att avvikande beteenden måste hanteras i de absolut första åren. Senare insatser är ofta verkningslösa.

Se Richard Tremblay: Preventing Antisocial Behavior: Interventions from Birth Through Adolescence.

Elliott Currie har beskrivit hur man i USA arbetar med offensiva stödjande hembesök hos särskilt ensamstående gravida och mödrar i utsatta situationer och nått mycket goda resultat med att förebygga ungas brott. Se Elliot Currie: Crime and Punishment in America.

Socialtjänstens arbete med unga kriminella måste ses över och få en helt ny arbetsmodell. Socialarbetarnas situation med ett ökande antal hot i tjänsteutövningen och även i det privata leder också till att deras nuvarande och framtida roll måste belysas.

Under

Några av samhällets viktigaste möten pågår inom kriminalvården.

Den intagne möter sig själv i sin ensamhet och ser tillbaka på sina misslyckanden. Och hen möter sig själv i nuet och mår dåligt. Och i hens samtal med sig själv om framtiden ser det ofta mörkt ut. Det verkar rimligt att se över behovet av särskilda samtalspartner i form av t,ex. psykologer.

Så har vi mötet mellan den intagne och kontaktpersonen. Där handlar det mycket om struktur, hur hen efter frigivningen ska leva ett ordnat socialt icke kriminellt liv. Det handlar om relation, hur hen ska hitta ett sätt att respektera andra och lyssna på andra, men också att hävda sin sak på ett konstruktivt sätt.

Men den intagnes möte med personalen handlar också om att tillägna sig ett självledarskap, ett ansvarsfullt inlärande och en god beteendeförändring som innebär att moget lyfta fram sina egna styrkor och lära sig att väl hantera sina svagheter.

Se t ex Jacquemot Nicolas: Självledarskap, konsten att hitta rätt i livet och på jobbet.

Att sitta inne är att vara i en mycket overklig värld. Grundlagens rätt att röra sig fritt har begränsats och yttrandefriheten likaså. Den intagne är ett objekt som ska formas till ett subjekt vid frigivningen.

Den intagne vet att han omprogrammeras, men hans miljö dit han återvänder låter sig inte förändras så lätt.

Kriminologen Nils Christie hävdade en gång att samhället har lyft bort konflikterna mellan människor och det bl.a. leder till att de som begår brott behandlar sina konflikter långt från de berörda brottsoffren. Ett sätt att lösa det problemet är att utöka medlings-verksamheten. Under tiden får kriminalvårdarna stå ut med att både vara bestraffande och stödjande. Se Nils Christie: Lagom mycket kriminalitet.

Det jag tycker är viktigt är att se att många aggressiva handlingar som leder till kriminalvård har sitt ursprung i en smärtsam situation vilket gör att kriminalvårdarna inte ska ta hand om ondska utan de ska utifrån kunskapen om den bakomliggande smärtan göra den intagne medveten om att hen måste gå vidare och försonas med sin historia.

För många års sedan arbetade man med non-violent communication,

en metod att förstå och hantera aggressiva utspel. Kanske dags att ta fram den metoden igen. Se Marshall Rosenberg; Non-violent communication: ett språk för livet

En intressant uppgift ger Sanna Ehdin om hur man i England lät intagna på en avdelning få extra tilldelning av vitaminer vilket ledde till att nivån på aggressivitet på avdelningen gick ned medan nivån för en kontrollgrupp intagna, som inte fick vitaminer, låg kvar under den uppsatta testperioden. Något för svensk kriminalvård kanske. Se Sanna Ehdin: Den självläkande människan.

Efter

Det som jag saknar idag är en omprogrammering av övervakarrollen från en förvaltare till en brobyggare där övervakaren ska ha en förmåga att leda in den övervakade i ett gruppsammanhang där det finns en meningsfull struktur, ett respektfullt relaterande och en vilja till positiva bidrag till människor och samhälle.