Skottland gjorde det Sverige nu vägrar göra: man tog våldet på större allvar än att bara ropa på hårdare straff.
För drygt tjugo år sedan var Glasgow känt som en av Europas mest våldsamma städer. Knivar, gäng, hämndspiraler och unga män som dog i konflikter. Det politiskt enkla svaret hade varit detsamma som i dagens Sverige: fler poliser, längre straff, fler celler. Men Skottland valde en annan väg. Man började behandla våld som ett folkhälsoproblem.
Det innebar inte naivitet. Det innebar precision.
När våldet behandlas som ett samhällsproblem – inte bara som ett brott
Skottland har på två decennier gått från att förknippas med knivvåld, gängkonflikter och Europas ”mordhuvudstad” Glasgow till att bli ett internationellt exempel på våldsprevention. Det avgörande var inte att man slutade lagföra våld. Det avgörande var att man slutade tro att straffrätten ensam kunde lösa våldet.
Den skotska Violence Reduction Unit, bildad 2005 och nationell från 2006, byggde sitt arbete på en enkel men radikal insikt: våld är förutsägbart, koncentrerat och möjligt att förebygga. Enheten beskriver själv sin metod som ett folkhälsoperspektiv: samla data, förstå orsakerna, pröva insatser, utvärdera och skala upp det som fungerar.
Resultaten är svåra att avfärda. Enligt Public Health Scotland har mordfrekvensen i Skottland minskat med 58 procent mellan 2004/05 och 2023/24, samtidigt som även annan våldsbrottslighet har gått ned. Det betyder inte att allt beror på en enda reform. Men det visar att ett samhälle kan byta riktning när våld förstås som mer än en juridisk händelse.
Våld skulle fortfarande lagföras. Men samhället skulle också förstå hur våld uppstår, hur det sprids och hur det kan brytas innan nästa kropp hamnar på akuten. Polis, sjukvård, socialtjänst, skolor och civilsamhälle samlades kring samma uppgift: att minska våldet, inte bara reagera på det.
Resultatet blev en dramatisk minskning av det dödliga våldet. Skottland blev inte problemfritt, men det blev ett bevis på att våld kan förebyggas om politiken vågar se mer än brottet i sig.
Sverige går nu i motsatt riktning.
Politiken har gjort fängelset till samhällsvision
Den svenska kriminalpolitiken har på kort tid förvandlats till en tävling i straffskärpningar. Regeringen och dess stödpartier presenterar längre straff, fler frihetsberövanden, sänkta trösklar för tvångsmedel, visitationszoner, anonyma vittnen, ungdomsfängelser och en historisk expansion av Kriminalvården som om det vore en sammanhållen strategi.
Det är det inte. Det är en reaktiv politik, driven av moralisk markering snarare än brottsförebyggande kunskap. Den bygger på föreställningen att samhällets trygghet ökar i takt med antalet låsta dörrar. Men fängelser är inte våldsprevention. Fängelser är samhällets dyraste sätt att komma in för sent.
Självfallet måste grova våldsbrott lagföras. Självfallet måste människor skyddas från farliga gärningsmän. Men när kriminalpolitiken reduceras till straffskalor och anstaltsplatser blir den blind för det viktigaste: hur nästa våldshändelse ska förhindras.
Fängelseexpansionen riskerar att äta upp preventionen
Kriminalvården står inför en enorm utbyggnad. Nya platser, nya anstalter, fler häkten, mer personal, mer säkerhet, mer logistik. Detta kommer att kosta tiotals miljarder.
Varje miljard som binds i murar, lås och dubbelbeläggningar är en miljard som inte går till socialtjänst, skola, barnpsykiatri, missbruksvård, avhopparverksamhet, frivård och kommunalt brottsförebyggande arbete.
Det är detta som sällan sägs högt: Tidöpolitiken är inte bara hårdare kriminalpolitik. Den är också en omfördelning av välfärdsstatens resurser från tidiga insatser till sen inlåsning.
Den unge som misslyckas i skolan, dras in i destruktiva nätverk, utvecklar missbruk, utsätter andra för våld och till slut döms till fängelse har ofta mött samhället många gånger tidigare. Men vid varje tidigare möte har insatserna varit för svaga, för sena eller för splittrade.
När staten sedan bygger en fängelseplats för miljonbelopp per år kallas det handlingskraft. När samma pengar hade behövts tio år tidigare i skolan, socialtjänsten eller familjestödet kallades det kostnad.
Det är ett politiskt misslyckande.
Våldets orsaker försvinner inte bakom murar
Våld är inte slumpmässigt. Det koncentreras till vissa miljöer, relationer, åldersgrupper och livssituationer. Det hänger samman med trauma, skolmisslyckanden, missbruk, fattigdom, trångboddhet, psykisk ohälsa, maskulinitetsnormer, rädsla och hämndlogik.
Att säga detta är inte att ursäkta våld. Det är att försöka stoppa det.
Tidöpolitiken bygger däremot på en alltmer moralistisk människosyn: den som begår brott ska i första hand mötas av straff, inte av en analys av hur brottsligheten kan brytas. Den politiska retoriken gör det nästan misstänkt att tala om orsaker. Som om varje försök att förstå vore ett försök att förlåta.
Men utan orsaksanalys finns ingen prevention. Bara upprepning.
Kriminalvården får betala priset
Det paradoxala är att den hårdare kriminalpolitiken också riskerar att förstöra Kriminalvårdens kärnuppdrag. När beläggningen pressas upp, när häkten fylls, när personalen inte räcker och när anstalterna blir förvaringsmaskiner, minskar möjligheten till behandling, utbildning, motivationsarbete och återfallsförebyggande insatser.
En kriminalvård som byggs ut för snabbt blir lätt en kriminalförvaring.
Det är farligt. Fängelser som präglas av överbeläggning, stress, konflikter och brist på meningsfullt innehåll minskar inte återfall. De kan tvärtom förstärka kriminella identiteter, nätverk och våldskapital.
Sverige riskerar därmed att skapa exakt det system man säger sig vilja bekämpa: en växande institutionell miljö där unga och äldre kriminella möts, där våldsamma normer förstärks och där återkomsten till samhället blir svårare.
En svensk Violence Reduction Unit
Sverige behöver inte fler symbolreformer. Sverige behöver en nationell våldsreduktionsstrategi med verkligt mandat.
En svensk Violence Reduction Unit bör samla polis, Kriminalvård, socialtjänst, skola, sjukvård, psykiatri, missbruksvård, kommuner, forskning och civilsamhälle. Uppgiften ska vara tydlig: minska våldet mätbart, långsiktigt och lokalt.
Det kräver att akutsjukvården blir en brottsförebyggande arena. Den som kommer in med kniv- eller skottskador ska inte bara behandlas medicinskt, utan snabbt erbjudas skydd, avhopparstöd, samtal och social intervention.
Det kräver att skolan får ett våldsförebyggande uppdrag som är mer än ordningsregler. Skolfrånvaro, avhopp och tidiga våldsincidenter måste utlösa samlade insatser.
Det kräver att frivården byggs ut kraftigt. Inte som administrativ kontrollapparat, utan som kvalificerad återfallsförebyggande verksamhet med behandling, struktur, arbetslinje, familjeinsatser och tät uppföljning.
Det kräver att socialtjänsten får resurser att agera innan kriminaliteten blivit en identitet.
Och det kräver att politiken slutar låtsas att varje samhällsproblem kan lösas genom en ny straffbestämmelse.
Hårdare är inte detsamma som effektivare
Svensk kriminalpolitik behöver återerövra skillnaden mellan hårdhet och effektivitet.
En politik kan vara hård och ändå ineffektiv. Den kan ge fler fängelseår utan att ge färre brott. Den kan tillfredsställa en berättigad vrede utan att minska nästa skjutning. Den kan skapa känslan av kontroll samtidigt som samhällets förebyggande förmåga försvagas.
Den viktiga frågan är inte hur sträng politiken låter. Den viktiga frågan är om den minskar våldet.
Skottlands erfarenhet visar att ett annat vägval är möjligt. Där kombinerades polisens arbete med folkhälsa, social intervention och långsiktig prevention. Man tog våldet på allvar genom att angripa dess mekanismer, inte bara dess konsekvenser.
Sverige måste byta riktning
Dagens svenska kriminalpolitik riskerar att bli en historisk återvändsgränd. Vi bygger fängelser för framtida misslyckanden i stället för att investera i att misslyckandena inte ska uppstå.
Det är inte ansvarstagande. Det är dyr resignation.
En modern kriminalpolitik måste våga hålla två tankar samtidigt: våldsbrott ska mötas med tydliga konsekvenser, men våldet minskar inte långsiktigt om samhället först dyker upp med full kraft när brottet redan är begånget.
Skottland visade att våld kan behandlas som ett förebyggbart samhällsproblem. Sverige borde lära av det innan fängelseexpansionen slukar både resurserna och fantasin.
Frågan är inte om vi har råd med prevention. Frågan är om vi har råd att fortsätta låta bli.
Thomas Ekbom
Chefredaktör
Kommentarer är stängda.