Lagen om den avtagande gränsnyttan
Det sägs att Fidel Castro under ett av sina sedvanliga tal till massorna på ett av torgen i Havanna tyckte sig möta sådant gensvar att han i pur entusiasm avvek från sitt manus och ökade på produktionsmålet för kommande 5-årsplan för socker med 30-40 procent. Vid uppföljningen av den hastigt reviderade 5-årsplanen kunde tjänstemännen meddela Castro att produktionskostnaderna för de senast producerade tonnen socker vida överskred intäkterna till den Cubanska statskassan. Målen var stolta. Kostnaderna blev katastrofala.
Denna händelse brukar användas som exempel på Lagen om den avtagande gränsnyttan.
Det som hade drabbat den Cubanska statskassan var att, för att klara de kraftigt höjda produktionsmålen, det krävdes omfattande marginalinvesteringar nödvändiga för att överhuvudtaget nå Castros spontanmål; Ny odlingsmark behövdes brytas, nya sockerfabriker byggas och nya jordbruksredskap behövde införskaffas. En nationalekonom skulle uttrycka saken som att marginalavkastning är den avkastning som ytterligare en satsad resursenhet ger för ett land eller företag.
Vad har då justitieminister Strömmer gemensamt med Castro och Cuba? Inte mycket. Inte utöver att Lagen om den avtagande gränsnyttan gäller såväl på Castros Cuba som i Konungariket Sverige.
En fråga man kan ställa sig är om inte Strömmers planerade utbyggnad av Kriminalvården riskerar att drabbas av samma öde som Castros sockerfälla.
Strömmers straffrättsliga socker kan översättas till inkapacitering och vedergällning. Men både inkapaciteringseffekter och vedergällningslängtan har sina marginalavkastningsbegränsningar – rimligen.
Några ekonomiska konsekvenser riktade till brottsoffer syns inte till
I rättvisans namn – det är ju rättvisa vi pratar om – så framhåller Strömmer också brottsofferperspektivet i sin straffrättsliga ideologi. De ekonomiska ambitionerna till brottsoffrens fromma står knappast i proportion till de ambitionshöjningar som ryms i Strömmers inkapaciterings- och vedergällningsåtgärder (sammanlagt + 97,3 miljarder under en 10-årsperiod enligt Kriminalvårdens beräkningar). Brottsoffren har till största delen att hålla tillgodo med Strömmers ökade inkapaciterings- och vedergällningsåtgärder – några ekonomiska konsekvenser riktade till brottsoffer syns ju inte till.
Vad krävs för att tillfredsställa full vedergällningsupplevelse?
Frågan som uppkommer är vilken gräns av inkapaciterings- och vedergällningsåtgärder som skall passeras innan Strömmer fått nog. För att nå full inkapaciteringseffekt – i absolut mening – så krävs givetvis livstids fängelse för samtliga brottslingar. Vad som krävs för att tillfredsställa full vedergällningsupplevelse kan nog bara Strömmer svara på – det är ju en fråga om personligt tycke och personlig smak. Åtgärderna har sina kostnader. Effekterna kan antas omfattas av den avtagande gränsnyttans principer. Gränsnyttan bör rimligen avta i takt med stigande kostnader vad gäller inkapacitering och vedergällning.
Till vilken nytta?
Slutsatsen måste vara att överproduktionen av socker skapade karies i den Cubanska statsapparaten, liksom för långt driven vedergällning och inkapacitering i straffsystemet skapar håligheter i skattebetalarnas plånböcker. Till vilken nytta? Det skulle väl i så fall vara att Sveriges fångtal bör närma sig Cubas ( 510 intagna/ 100 000 cubaner) när Strömmer byggt färdigt 2033 – om man hyllar det kvantitativa måttet i Castros anda.
Pelle Granström
F.d. ledamot i Europarådets Anti-tortyrkommitté och anstaltschef
Kommentarer är stängda.