Den drabbades väg tillbaka är en annan.

Brottsoffret åberopas för att motivera hårdare straff. Men det är inte straffet som hjälper den drabbade tillbaka till ett fungerande liv.

Det har blivit vanligt att säga att kriminalpolitiken ska sätta brottsoffret i centrum. Det är svårt att invända mot. Den som utsatts för brott ska tas på allvar, få upprättelse och kunna känna sig trygg igen.

Men vad innebär det i praktiken? I debatten blir svaret ofta att gärningspersonen ska få ett hårdare eller längre straff. Då har vi redan bestämt vad brottsoffrets behov betyder, innan vi har frågat vad den drabbade faktiskt behöver.

I en debattartikel i Aftonbladet den 3 oktober ställs frågan vad brottsoffret får ut av ett extra fängelseår. Det är en viktig fråga, och den pekar mot en större: Vad behöver samhället göra för den som drabbats av brott, och vem ansvarar för att det blir gjort?

Två frågor som hänger ihop men inte är samma fråga

När ett brott har begåtts uppstår två problem samtidigt. Det första är att någon har begått ett brott. Samhället måste utreda, lagföra och döma. Straffet ska vara proportionerligt, begripligt och legitimt, och samhället ska försöka minska risken att gärningspersonen begår nya brott.

Det andra problemet är att en människa har drabbats. Det kan handla om rädsla, fysisk eller psykisk skada, ekonomiska konsekvenser, förlorad arbetsförmåga, förändrade relationer eller en långvarig otrygghet. För vissa handlar det om ett trauma som förändrar livet.

Vi behöver därför skilja på två frågor. Vad ska hända med den som begått brottet? Och vad behöver hända för den som drabbats? De hänger ihop, men de kräver olika svar, olika aktörer och olika mått på resultat. Det är inte två sidor av samma insats. Det är två samhällsuppdrag.

Brottsoffret som argument

Här finns ett problem som sällan sägs rakt ut. Brottsoffrets upprättelse är ett av de huvudskäl som anförs för att skärpa straffen. Justitieministern har själv pekat ut det som ett av reformens två syften. Men tesen att längre straff ger den drabbade mer upprättelse är inte belagd. Stockholms universitets kriminologiska institution har i sitt remissvar över Straffreformutredningens betänkande (SOU 2025:66) konstaterat att påståendet inte har stöd i forskningen och att det tas påfallande lite hänsyn till vad brottsoffer faktiskt önskar. Brå har påpekat att brottsofferintresset används så brett att det motiverar skärpta straff även för brott som inte har något brottsoffer i vanlig mening.

Den som åberopar brottsoffret som skäl för en reform måste också kunna visa vad den drabbade får ut av den. Det räcker inte att säga att något görs för den drabbades skull. Det måste gå att visa vad den drabbade får ut av det. Att kostnaderna för fler fängelseår ökar innebär däremot inte i sig att brottsoffrets situation förbättras.

Det kan finnas andra skäl för längre straff. Samhällsskydd är ett, brottets allvar ett annat. De skälen ska prövas på sina egna meriter, men då förs en annan diskussion än den om brottsoffrets behov. Så länge skälen blandas ihop förblir den drabbades situation osynlig.

Vi vet mindre om brottsoffers önskemål än vi ofta låter påskina

Brottsoffer är ingen enhetlig grupp. Vissa vill framför allt att gärningspersonen får ett långt straff. Andra vill att personen aldrig begår ett nytt brott, att få en ursäkt eller förklaring, ekonomisk kompensation, trygghet eller slippa all vidare kontakt. Det finns inga entydiga svar.

Straffreformsutredningen konstaterar själv att majoriteten av brottsoffer tycks prioritera att gärningspersonen inte begår nya brott framför strängare straff.   Brottsofferjouren menar att brottsoffers situation i första hand handlar om erkännande, trygghet, stöd och delaktighet i rättsprocessen. Brå har påpekat att brottsoffer borde ha ett stort intresse av att fler brott klaras upp. Brottsoffrets behov ska tas på allvar, men det innebär inte att brottsoffret ska bestämma straffet. Det är ett rättsstatligt uppdrag som vilar på proportionalitet och rättssäkerhet.

Samtidigt är kunskapsläget skevt. Vi vet ganska mycket om vad olika straffnivåer kostar. Vi vet betydligt mindre om vilka insatser som bäst hjälper olika grupper av drabbade att återhämta sig, och vilka kombinationer av stöd som fungerar för vem. Det är ett skäl att följa upp och utvärdera det vi gör, både för gärningspersoner och för de drabbade. ”Vi vet inte tillräckligt, därför måste vi följa upp och vara beredda att ändra kurs” är inte försiktighet. Det är att ta ansvar.

Straffets uppdrag

Det betyder inte att gärningspersonen ska slippa undan. Ett fungerande samhälle ska reagera på brott och markera gränserna för vad som accepteras. Domen kan också ha ett eget värde för den drabbade: att brottet utreds, att någon döms och att brottets allvar kommer till uttryck är i sig ett erkännande. Men det är ett erkännande som domen ger, inte som varje extra år ger. Straffet kan inte heller ensamt bära ansvaret för att förhindra nya brott. Om målet är att gärningspersonen inte ska återfalla behöver Kriminalvården också arbeta med det som påverkar risken: missbruk, arbete, bostad, utbildning och social etablering.

Det är ett samhällsuppdrag. Aktörerna är polis, åklagare, domstolar och kriminalvård, och måttet på resultat är rättssäkerhet, proportionalitet och minskad återfallsrisk.

Den drabbades uppdrag

Den drabbades liv fortsätter efter domen. Det är där kriminalpolitiken behöver utveckla sitt tänkande.

Tänk dig en kvinna som misshandlats av sin före detta sambo. Han döms. Men hon har kvar fysiska besvär, är sjukskriven, vågar inte vara ensam på kvällarna och har förlorat inkomst. Hon behöver kontakt med vården, kanske psykiskt stöd under lång tid. Hon behöver skydd och trygghet, ekonomisk ersättning, kontakt med Försäkringskassan och kanske med socialtjänsten, och hon behöver hjälp att komma tillbaka till arbetet. Ingen av dessa insatser kan bäras av polisen eller Kriminalvården själva. De ligger hos hälso- och sjukvården, socialtjänsten, försäkringssystemet, Brottsoffermyndigheten, arbetsgivare och civilsamhälle, och måttet på resultat är om hon återfår trygghet, hälsa, ekonomisk stabilitet och förmåga att leva vidare.

Skadestånd och andra rättsliga skyldigheter för gärningspersonen är viktiga. Men det är inte rimligt att lägga hela ansvaret för återhämtningen på den som begått brottet. Dels måste ansvaret ha en rättslig gräns, dels saknar gärningspersonen ofta den förmåga som krävs för att reparera konsekvenserna.

Utvecklingen har delvis gått i rätt riktning. Detta är också den riktning som präglar det europeiska brottsofferarbetet. EU:s brottsofferdirektiv bygger på att brottsoffer ska få information, stöd och skydd samt möjlighet till kompensation. Europarådets rekommendationer betonar dessutom individuella behov och tillgång till stöd och service. Brottsofferperspektivet handlar alltså internationellt inte bara om hur gärningspersonen ska straffas, utan också om vad samhället gör för den som drabbats.

Vem håller ihop helheten?

Här finns ett större institutionellt problem. Samhället är organiserat efter myndigheternas ansvarsområden. Polisen gör sitt, domstolen sitt, Kriminalvården sitt, socialtjänsten sitt och hälso- och sjukvården sitt. Var och en kan sköta sitt uppdrag rationellt. Men den drabbades liv följer inte myndigheternas organisationsschema. För henne är det en och samma händelse och en och samma livssituation.

Vem ser till att helheten fungerar? I dag finns inget tydligt svar. Det är samma problem som på många andra samhällsområden: systemen är organiserade efter institutionernas behov medan människans problem går på tvären genom dem.

Om vi menar allvar med att sätta brottsoffret i centrum behöver vi ge uppdraget till någon aktör. Regeringen bör ge en myndighet ett samlat ansvar för att brottsoffers behov av stöd, vård, ekonomi och trygghet faktiskt tillgodoses, och varje drabbad som behöver det bör få en fast kontaktperson som följer hen tills behoven är tillgodosedda. Insatserna bör följas upp: hur mår och hur klarar sig de drabbade ett, tre och fem år efter brottet?

Från brottsoffer i centrum till brottsoffrets väg tillbaka

Straffet ska svara mot brottet, och gärningspersonen ska ta ansvar för det han eller hon har gjort. Men så länge brottsoffret mest används som skäl för längre straff, och mindre som människa med behov som måste mötas, har vi inte satt någon i centrum. Ett rättssamhälle ska inte bara fråga hur länge gärningspersonen ska straffas. Det ska också fråga vad som krävs för att den som drabbats ska kunna leva vidare, och se till att någon faktiskt ansvarar för att svaret blir verklighet.

Ett fängelsestraff kan vara samhällets svar på brottet. Men det är inte samhällets svar på allt det som brottet lämnar efter sig. Om vi menar allvar med att sätta brottsoffret i centrum måste vi börja bygga institutioner för den drabbades väg tillbaka, inte bara diskutera gärningspersonens väg in i fängelset.

Ola Andersson

Tidigare chef för effektivitetsrevisionen i Göteborgs stad, därefter förbundschef för ett samordningsförbund. I dag biträdande övervakare och pensionär.