I Skottland har det dödliga våldet och också annan våldsbrottslighet minskat markant de senaste två decennierna. Nedgången i gängrelaterat våld med användningen av vapen på offentliga platser har spelat en särskild roll. Kan Sverige lära sig något av den skotska politiken?
Införandet av särskilda polisenheter, Violence Reduction Units (VRU), framhålls som en huvudorsak till nedgången. Dessa enheter fick friare händer att lägga upp sitt arbete och hade en mer social utgångspunkt för sina insatser. Forskare bedömer att dessa insatser tycks ha varit effektiva men är försiktiga med att dra mer definitiva slutsatser.
Den skotska strategin kan ändå oavsett effekt lära oss något i Sverige. De historier om gängmord som de särskilda polisenheterna presenterade för allmänheten var inte de vanliga om hänsynslösa unga män som bara agerade för egen vinnings skull. Poliserna gav en bild av uppväxtvillkor och strukturella orsaker.
Hur man pratar om sociala problem påverkar både synen på individer och de områden där problemen är särskilt stora. Glasgowborna var trötta på att höra att deras stad var mordhuvudstaden nummer ett i Europa. De tog till sig en annan bild, en bild som gav utrymme för optimism och social förändring.
Våldet definierades som ett folkhälsoproblem snarare än som ett rättsligt problem
Hur man politiskt och i det offentliga samtalet beskriver sociala problem får konsekvenser för hur man funderar på lösningar. I Skottland och Glasgow kan man säga att våldet definierades som ett folkhälsoproblem snarare än som ett rättsligt problem. I den straffrättsliga modellen står ansvar, skuld och straff i centrum, i folkhälsomodellen orsak, effekt och praktiska lösningar.
I ett folkhälsoperspektiv ställs frågan varför ett visst problem uppkommit, t.ex. en epidemi, hur de negativa effekterna ska kunna minskas, och vad man kan göra för att problemet ska kunna förebyggas. Om några människor är skyldiga i straffrättslig mening är då mindre relevant. Läkaren ställer inte frågan om den sjuka handlat moraliskt klandervärt utan sätter in den behandling som kan leda till förbättring.
Dessa två synsätt kan förefalla oförenliga, men vad som setts som oansvarigt beteende och där individen får skylla sig själv och ta konsekvenserna har tydligt förändrats historiskt. Arbetsskada, sjukdom och arbetslöshet och även fattigdom definierades fortfarande på 1800-talet i stor utsträckning i termer av individuell moral. Dessa tillstånd kunde beskrivas som rättmätiga resultat av syndigt leverne, bristande planering och försök att dra sig undan hårt arbete. Den arbetslöse kunde dömas till tvångsarbete, rättspsykiaterns och militärläkarens uppgift bestod bl.a. i att avslöja simulanten, och arbetsolyckor sågs som individens eget fel och som resultat av bristande förutseende.
Detta synsätt gick starkt tillbaka i samband med välfärdsstatens framväxt. Nya insikter ifrågasatte förklaringar till arbetslöshet som utslag av individuella beslut och förde i stället fram konjunkturer och strukturförändringar som orsaker. En del av lösningen låg i socialförsäkringarna. De bygger i allt väsentligt på att hjälpa människor som hamnat i nöd skilt från om de själva har ett ansvar i detta.
Att människor skuldbeläggs för en svår belägenhet de befinner sig i har nu inte försvunnit. På sjukdomens område är HIV/AIDS ett aktuellt exempel. Andra områden där synsättet varierar är användningen av alkohol och narkotika. Insikten att personer med ett problematiskt alkoholbruk har över tid förändrats och olika typer av behandling erbjuds. När det gäller det problematiska narkotikabruket är denna insikt inte lika given i politiken.
Ett folkhälsoperspektiv börjar alltmer göra sig gällande inom narkotikaproblematiken.
Debatten om narkotikaproblemet i Sverige är dock samtidigt intressant eftersom ett folkhälsoperspektiv alltmer börjar göra sig gällande. Skademinimerande åtgärder sätts in oavsett om individen kan moraliskt klandras för sitt bruk och om han eller hon gjort sig skyldig till narkotikabrott. I ett folkhälsoperspektiv kan heller inte det omfattande bruket och missbruket av narkotika eller de omfattande kostnaderna som kontrollen orsaker reduceras till enskilda individers straffrättsliga ansvar.
Ett annat område där folkhälsoperspektivet används i brottssammanhang i Sverige gäller mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Detta perspektiv har möjligen främst använts för att peka på förekomsten av ett allvarligt och omfattande problem. Härmed lyfts dock problemet från att bara röra enskilda gärningsmän till att bli en fråga om jämställdhet, generella attityder och krav på samhällsåtgärder.
Det straffrättsliga perspektivet måste nu ha ansetts visa sig ofruktbart
Det skotska sättet att betrakta gängrelaterat våld i ett folkhälsoperspektiv skulle för Sveriges del kunna medföra att problemet kan diskuteras mindre ideologiskt och mer pragmatiskt. De frågor som ställs blir varför vi har fått en eskalering av det dödliga gängrelaterade våldet, och vad vi kan göra för att bäst minska detta. Det är ett annat perspektiv än där enskildas skuld får dominera.
Vilken roll det spelar hur man pratar om våldet från politiker och polisers sida kommer förhoppningsvis att studeras vidare. Det bör väl i alla fall gå att säga att uttryck som ”systemhotande”, ”interna terrorister” och ”knäcka gängen” knappast bidrar till konstruktiva lösningar. Och skilt från hur man pratar, så står det väl nu ganska klart att mer straff, polis och fängelse har visat sig ganska ofruktbart för att minska våldet i Sverige.
Henrik Tham
Professor emeritus i kriminologi
Kommentarer är stängda.