Årets första offentliga statliga utredning, SOU 2023:1, har namnet Skärpta straff för flerfaldig brottslighet. Den följer den nya trenden för kriminalpolitiska utredningar att fängelsesystemet ska expandera. Utredningens förslag beräknas leda till att 790 fängelseår utdöms per år till ett pris av 700 miljoner samt ytterligare kostnad för ett ökat antal polisutredningar.
Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi, skriver.
Enligt direktiven ska utredningen genom en förändring i lagstiftningen ge uttryck för en skärpt syn på flerfaldig brottslighet. Den nuvarande regleringen anses leda till för stora ”mängdrabatter” eller straffreduktioner genom att straffvärdet i en dom inte blir lika högt för varje tillkommande brott. Vem som anser detta vara ett problem, förutom förra regeringen som tillsatte utredningen, är lite oklart. Bakgrunden är dock att SD länge drivit detta krav och att andra partier sedan hängt på.
Problemet formuleras som att för lite straff riskerar rättsväsendets trovärdighet: ”Om systemet uppfattas så att det efter ett visst antal brott ser ut att sakna betydelse att gärningsmannen även gör sig skyldig till annan brottslighet, kan det ge intryck av att rättsordningen till sist är likgiltig inför den skada som brottsligheten medför. En sådan ordning riskerar att undergräva systemets trovärdighet och legitimitet” (s. 458). I förlängningen anas ökad brottslighet bland de laglydiga medborgarna om rättssystemets legitimitet sviktar och lagen inte överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet.
Det kan förstås ses som stötande om några brott i en dom inte ges samma straff som om det bedömdes ensamt, och det kan kanske formuleras som någon sorts rabatt. Utredningen går längre och uttrycket ”immun” mot straff förekommer 14 gånger i betänkandet. Utredningen upprepar också direktivens farhågor. Den nuvarande ordningen sägs kunna ”ge intrycket av att rättsordningen till sist är likgiltig inför den skada som brottsligheten medför” och ”medföra att betydelsen av tillkommande brott kan uppfattas som alltför begränsad” (sid. 207).
Så kan det uttryckas när fängelsestraffen ska förlängas. Andra beskrivningar kan göra det begripligt varför alla brott inte får samma straffvärde när många brott förekommer i domen. Utredaren inser förstås problemet med en enkel additiv modell, dvs. att varje tillkommande brott bedöms lika strängt som de tidigare. Det kan leda till att en stor mängd mindre allvarliga brott passerar brottsbalkens straffmaximum.
En ökad uppklaring av bruk av narkotikabrott skulle snabbt spränga ramarna för fängelsesystemet
Mängdproblemet kan illustreras med bruk av narkotika och ringa innehav för eget bruk. Dessa brott renderar vanligen böter. Möjligheten att döma till fängelse för flera brott ska dock öka enligt betänkandet. Enligt en skattning från Brå begicks 2015 närmare sju miljoner konsumtionsbrott per år (Brå 2016:10). En ökad uppklaring av bruk av narkotikabrott skulle snabbt spränga ramarna för fängelsesystemet.
”Rabatt” gäller också för ekonomisk brottslighet i mångmiljonsklassen. Om varje tusenlapp i försnillade pengar skulle ge ett lika stort straffpåslag skulle inte ens livstid alltid räcka till. Det är kanske inte givet att de som skaffar sig en illegitim inkomst genom flera stölder med viss tidsrymd mellan brotten ska få strängare straff än de som gör sig skyliga till ett stort fall av förskingring eller skattebrott.
Nu illustreras mängdbrottsligheten i betänkandet med behovet av att inte ge ”rabatt” med brott som upprepade fall av misshandel eller sexuella övergrepp i nära relation. Det kan ju låta bestickande om mannen återkommande ska kunna slå kvinnan och detta inte får någon straffrättslig konsekvens. Frågan är dock om dessa fall inte kan hanteras inom ramen för grov kvinnofridskränkning som tillkommit för att kunna utdöma strängare straff i en nära relation präglad av återkommande hot, slag och andra integritetskränkningar.
Av alla tingsrättsdomar 2021 uppges nästan 40 procent innehålla mer än ett brott
Frågan kan också ställas om övergrepp i nära relation är det typiska fallet som kommer att påverkas av den föreslagna lagändringen. Av alla tingsrättsdomar 2021 uppges nästan 40 procent innehålla mer än ett brott, och att mål med flerfaldig brottslighet kan omfatta alla typer av brott. Totalt utgör lagföringar där misshandel eller sexualbrott är huvudbrott bara sex procent av alla lagföringar. Utredningen har inte visat vilka typbrott som kommer att leda till straffskärpningar och vilka gärningspersoner det är som nu ”slipper undan”.
En gissning är att typfallet utgörs av personer med missbruksproblem från samhällets lägsta skikt som begått vålds-, egendoms- och trafikbrott. Just missbruket pekar också på det något tveksamma i att kräva straffskärpningar för varje enskilt brott, där brotten ingår i en situation av social marginalisering. I proposition 1975/76:42 argumenterade den dåvarande justitieministern för att de som ständigt återfaller utgör en grupp socialt och ekonomiskt handikappade där straffets avskräckande effekt inte kan tänkas spela någon roll och föreslog därför sänkt straff för återfall.
Två tidigare utredningar, SOU 2008:85 och SOU 2012:34, har avvisat förslag om en straffhöjning vid flerfaldig brottslighet. SOU 2008:85, med samme utredare som till det förslag som nu läggs fram, framhåller att en skärpt lagstiftning riskerar att bli för detaljerad och minska systemets flexibilitet. Den andra utredningen, SOU 2012:34, anser enligt det aktuella betänkandet ”att en sådan förändring skulle kunna leda till väl höga straffnivåer för vissa brott och till resultat som är svårförenliga med humanitetsprincipen och principerna om proportionalitet och ekvivalens”.
Varför argumenten från de två föregående utredningarna nu inte längre gäller blir inte klart. Frågan kan särskilt ställas varför inte risken för väl höga straffnivåer fått spela någon roll. Till skillnad från den situation som rådde för det betänkandet som publicerades 2012 är överbeläggningen på anstalterna idag det helt överskuggande problemet för Kriminalvården. Detta tycks inte ha spelat någon roll för utredaren. Det enda som gällde var uppdraget från regeringen: ”Höj straffen!”
Henrik Tham
Texten är baserad på remissvaret Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet.
Kommentarer är stängda.