Slopad ungdomsrabatt innebär orättvisa straff för både unga och vuxna

Ungdomar över 18 år som begår allvarlig brottslighet behandlas numera som vuxna vid straffbestämningen.
Jur. stud. Sigrid Nikka diskuterar varför detta inte är ett genomslag för proportionalitet och rättvisa.

Grunden för straffsystemet är att gärningspersoner ska straffas proportionerligt. Det innebär att straffets stränghet ska stå i förhållande till gärningens allvar, och bygger ytterst på en tanke om att gärningspersoner ska straffas i enlighet med vad de förtjänar, istället för utifrån förhoppningar om straffets rehabiliterande eller allmänpreventiva effekt. Detta kommer till uttryck genom att straffets stränghet ska bestämmas utefter gärningens straffvärde, en bedömning av gärningens skada och gärningspersonens skuld. Gärningens skada beaktar den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, och gärningspersonens skuld beaktar vad gärningspersonen insett eller borde ha insett, och vilka motiv eller avsikter gärningspersonen haft.

Principen ska tillförsäkra att gärningspersoner straffas rättvist. Lika brott ska behandlas lika, och olika brott olika. Det innebär att ett allvarligare brott ska straffas strängare än ett lindrigare, och så mycket strängare som brottet är allvarligare än ett annat. Straffsystemet bygger därigenom på en relativ proportionalitet både vid lagstiftarens utformning av straffskalorna och vid domstolens straffbestämning i det enskilda fallet. Frågan vad någon förtjänar för straff påverkas alltså av vad någon annan anses förtjäna för ett annat brott. Vissa brott anses generellt allvarligare än andra, och vissa gärningar anses allvarligare än andra även om de utgör samma brottstyp.

Den nya regleringen ska bättre svara mot vad unga förtjänar. Den ska vara mer rättvis.
Men det är den inte.

Sedan den andra januari i år ska domstolarna, i enlighet med lagändringen av 29 kap 7 § BrB till följd av proposition 2021/22:17, Slopad straffrabatt för unga myndiga vid allvarlig brottslighet, inte längre beakta en gärningspersons ålder vid straffbestämningen, när ungdomen är över 18 år och det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, eller då brottets straffvärde uppgår till fängelse i ett år eller mer. I propositionen säger regeringen att syftet med ändringen är att ge proportionalitetsprincipen ett större genomslag. De antar att den tidigare ungdomsreduktionen utgjorde ett avsteg från proportionalitetsprincipen. Den nya regleringen ska bättre svara mot vad unga förtjänar. Den ska vara mer rättvis.

Men det är den inte

Den nya regleringen är orättvis eftersom en proportionerlig straffbestämning kräver att man beaktar unga gärningspersoners skuld. Brottets skada påverkas knappast av gärningspersonens ålder, men bedömningen av skuld utgår ifrån två andra principer, skuld- och konformitetsprincipen, vilka påverkar ungas skuld och ansvar. Skuldprincipen stadgar att den som döms till ansvar ska bära skuld för sin handling, och konformitetsprincipen säger att den som döms till ansvar ska ha haft förmåga att rätta sig efter lagen. Skuld- och konformitetsprincipen innebär därför att gärningspersonens förmåga att rätta sig efter lagen påverkar graden av dennes skuld, och tillsammans med proportionalitetsprincipen betyder principerna att graden av skuld påverkar gärningens straffvärde och därmed straffet gärningspersonen förtjänar.

Psykologisk och neurologisk forskning ger stöd för att unga, relativt vuxna, har en lägre förmåga till själv- och impulskontroll och att de är sämre på att bedöma konsekvenserna av sitt handlande

Psykologisk och neurologisk forskning ger stöd för att unga, relativt vuxna, har en lägre förmåga till själv- och impulskontroll och att de är sämre på att bedöma konsekvenserna av sitt handlande. De är också sämre på att stå emot grupptryck och är mer benägna att fatta riskfyllda beslut, särskild i pressade situationer. Dessa förhållanden föreligger inte bara fram tills 21 års ålder, den tidigare gränsen för ungdomsreduktionen, utan fram till ca 25 års ålder. Vid stress fungerar hjärnan hos en 20-åring liknande hjärnan hos en 16 eller 17-åring.

Det är värre att agera medvetet hänsynslöst än hänsynslöst tanklöst

Konformitets- och skuldprinciperna blir därför inte bara relevanta för frågan om någon överhuvudtaget har förmågor för att hållas ansvarig i straffrättslig mening, en gräns som satts vid 15 års ålder, utan också för att bedöma vilken grad av skuld en person har i förhållande till gärningen. Den bedömningen utgår ifrån att det är värre att agera medvetet hänsynslöst än hänsynslöst tanklöst, då det förstnämnda visar en större likgiltighet inför andras intressen än det senare. Det är värre att begå ett uppsåtligt brott än ett oaktsamt, värre att ha full kunskap och insikt om brottets allvar och konsekvenser och ändå begå det än att visserligen vilja begå brottet men inte helt förstå vad det innebär, och värre att begå ett brott när hjärnan är mer kapabel till självkontroll än när den är känslig för grupptryck och risktagande. Detta gäller i straffrätten rent generellt, och innebär också att unga bär mindre skuld för en gärning än en vuxen som begår samma brott. De agerar, i relativ mening, hänsynslöst tanklöst snarare än medvetet hänsynslöst, de har mindre insikt i brottets allvar och konsekvenser och de har sämre förutsättningar för att avstå från att begå brottet. Ungas skuld bedöms därför i förhållande till deras ålder, de har generellt haft kortare tid på sig att utveckla de förmågor som blir relevanta för bedömningen av skuld, och det innebär att straffrätten inte kan ställa samma krav vid bedömningen av vad en ung gärningspersonen insett eller borde ha insett, och vad denne kunde ha gjort, som den gör vid bedömningen av vuxnas skuld. Det är inte rättfärdigt att klandra någon för något denne inte kunde göra, och unga gärningspersoner kan neurologiskt och psykologiskt sett inte detsamma som vuxna.

En vuxen som begår ett allvarligt brott måste kunna klandras mer och straffas hårdare än en ungdom som begår samma brott, det måste finnas utrymme för en vuxenskärpning.

Den tidigare ungdomsreduktionen var därför inte ett avsteg från proportionalitetsprincipen, den var förenlig med principens utgångspunkter. Ungdomsreduktionen uttrycker däremot inte att unga inte kan agera klandervärt. Unga kan begå mycket allvarlig brottslighet och vara förtjänta av mycket stränga straff, en ung person kan begå en gärning som är mycket allvarligare och mer klandervärd än en gärning någon annan äldre person begått i samma brottstyp, men proportionalitet som koncept bygger ändå på att brott ska rangordnas i förhållande till varandra. En vuxen som begår ett allvarligt brott måste därför kunna klandras mer och straffas hårdare än en ungdom som begår samma brott, det måste finnas utrymme för en vuxenskärpning. Skillnaden i vad en ung och en vuxen gärningsperson kunnat och borde utifrån sina förmågor, skillnaden i deras skuld, måste komma till uttryck i någon utsträckning. Annars blir inte proportionalitetsprincipen en rättvis rangordning där gärningspersoner straffas efter förtjänst, olika fall skulle inte längre behandlas olika. Det får konsekvenser inte bara för straffbestämningen för unga utan för systemet som helhet. Proportionalitetsprincipen rättfärdigar denna metod för bestraffning genom ett anspråk på att därigenom kunna tillgodose intresset av rättvisa. Om det normativa budskapet om rättvisa inte håller, så håller sannolikt inte proportionalitetsprincipen heller.

Om, och i så fall hur, straffsystemet kan ge upprättelse till brottsoffer är en viktig fråga, en fråga av så pass stor vikt att det inte bör antas att detta intresse automatiskt skulle tillfredsställas genom högre eller oproportionerliga straff

Detta intresse av rättvis straffbestämning är visserligen inte nödvändigtvis det enda intresset som bör spela roll i straffrätten. För brottsoffret är skadan av ett brott densamma oavsett gärningspersonens ålder. Det är inte intuitivt från ett brottsofferperspektiv att jämföra straffet en ungdom får med vad en äldre person skulle ha fått för straff för ett hypotetiskt identiskt brott, eftersom något sådant brott inte existerar i verkligheten. Detta är ett viktigt perspektiv. Om, och i så fall hur, straffsystemet kan ge upprättelse till brottsoffer är en viktig fråga, en fråga av så pass stor vikt att det inte bör antas att detta intresse automatiskt skulle tillfredsställas genom högre eller oproportionerliga straff. Om regeringen ändå anser att så är fallet, om det var syftet med lagändringen, borde sådana faktorer uttryckligen ha diskuterats och analyserats. Samma gäller om tanken var att lägga mer fokus på gärningens skada vid straffvärdebedömningen. Lagändringen slopade bara reduktionen för vissa allvarliga brott, och det framgår inte varför skada och skuld på så sätt ska väga olika tungt beroende på brottets svårhet, eller hur detta är förenligt med skuld- och konformitetsprinciperna.

Det är inte givet att längre straff skulle bidra till att brottsligheten minskar eller att man genom strängare straff skulle uppnå lägre brottsnivåer genom att fler unga låses in under längre tid.

Det går att invända att straffsystemet inte behöver bygga på en tanke om proportionalitet överhuvudtaget. Det skulle också gå att utforma ett straffsystem på andra sätt, eller att föreslå en förändrad eller slopad ungdomsreduktion på andra grunder. Som utredarna till lagförslaget i SOU 2018:85 redan noterat finns det dock inte stöd för att ungdomsbrottsligheten ökar, inte heller ungdomsbrottslighet av allvarligt slag generellt. Det är inte heller givet att längre straff skulle bidra till att brottsligheten minskar eller att man genom strängare straff skulle uppnå lägre brottsnivåer genom att fler unga låses in under längre tid. Vill lagstiftaren skärpa straffen av sådana skäl bör den kunna anföra empiriskt stöd för att straffskärpningen skulle uppnå sådana resultat. Lagstiftaren bör också vara transparent med, och redo att acceptera, de möjliga negativa konsekvenserna av ett sådant beslut, t.ex. att fängelse kan vara nedbrytande för unga och att risken är att straffet befäster en ung persons kriminella identitet. Om man vill avvika från proportionalitetsprincipen måste man också godta att vissa gärningspersoner straffas mer än vad de egentligen förtjänar, för att uppnå något annat syfte. Det väcker frågor om vilka andra syften som kan rättfärdigas, när de kan rättfärdigas och hur de kan rättfärdigas, och också frågan om vilken allmän repressionsnivå i samhället vi kan godta för vilka syften. Frågan är också om, och hur, ett straffsystem som inte bygger på proportionalitet ska tillgodose intresset av rättvis straffbestämning. Både ett nytt straffsystem och ändringar av systemet av skäl som inte hänför sig till proportionalitetsresonemang borde alltså föregås av mycket noggranna överväganden.

I slutändan valde regeringen att motivera den aktuella lagändringen utifrån proportionalitetsprincipen. Det är som sagt inte det enda möjliga argumentet för en sådan straffskärpning, men med en sådan utgångspunkt krävs det rimligen stöd för att lagändringen också gjorde ungdomsreduktionen mer förenlig med principen. I nuläget måste regeringen därför närmast förklara varför ungas förmågor relativt vuxnas vid allvarlig brottslighet, och endast vid allvarlig brottslighet, inte påverkar ungas skuld överhuvudtaget. Det blir sannolikt svårt inte minst för sådana allvarliga våldsbrott som begås under pressade situationer eller i sammanhang präglade av grupptryck.

Resultatet av lagändringen är en orättvis reglering av ungas förtjänst. Den utgör, tvärtemot vad regeringen åsyftade, ett avsteg från proportionalitetsprincipen.

Resultatet av lagändringen är en orättvis reglering av ungas förtjänst. Den utgör, tvärtemot vad regeringen åsyftade, ett avsteg från proportionalitetsprincipen. Detta får konsekvenser både för enskilda unga som begår allvarlig brottslighet, och för hur vi ska förstå och rättfärdiga straffsystemet i stort. Om unga inte ska straffas i enlighet med vad de förtjänar, varför ska någon?