Sverigedemokraternas mest prioriterade politikområde är vid sidan av invandringen kriminalpolitiken. Partiets starka lag och ordning-hållning är en rimlig konsekvens av de mer generella drag som utmärker högerpopulistiska partier. Denna politik har av statsvetare beskrivits som präglad av etnonationalism, alarmism, auktoritärism, emotionalism, moralism och antielitism.
Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi skriver här om populism och kriminalpolitik
Andra partier försöker i varierande utsträckning distansera sig från Sverigedemokraterna. Det är dock påtagligt hur politiken generellt kommit att alltmer utmärkas av de drag som enligt forskningen karaktäriserar högerpopulistiska partier. Om denna analys stämmer bidrar den också till förklaringen av kriminalpolitikens utveckling i Sverige.
Etnonationalism i form av minskad invandring och framhållandet av det genuint nationella är centralt för högerpopulistiska partier och så även för Sverigedemokraterna. Också övriga partier söker sig bort från en klass- och intressebaserad politik och framhåller på olika sätt en allmänt svensk värdegemenskap. Partiledare uppträder i TV mot bakgrund av en blågul fanborg och bär svenska flaggan i knapphålet där tidigare partinålen satt. Det talas mycket om svenska värden och hur man gör i Sverige – uttryckligen eller underförstått i motsats till värden i andra kulturer. I fokus för valrörelsen för flera partier stod den brottslighet som kan knytas till personer med utländsk bakgrund.
Alarmism utgör själva utgångspunkten för högerpopulismen. I Sverige är enligt Sverigedemokraterna allt katastrofalt fel. Här skiljer sig partiet knappast tydligt från flera av de övriga partierna. Generellt knyter partierna alltmer an till det samhällsvetenskapliga begreppet risksamhälle för att beskriva läget i landet. Specifikt är situationen alarmerande vad gäller t.ex. skola, vård, kriminalitet och integration. Den just avslutade valkampanjen gav ett överflöd av exempel. Skjutningarna och gängmedlemmars dödande av varandra framställs som ett hot mot demokratin och mot hela Sverige.
Löftet om trygghet köps genom att medborgarna accepterar mer kontroll av dem själva
Mot dessa alarmistiska bilder ställer partierna löftet ”ökad trygghet”. Affischer med detta budskap skiljer sig inte mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Det kan nu ses som ett okontroversiellt och även positivt vallöfte. Det innebär dock ett löfte om ökad säkerhet och blir därmed ett uttryck för auktoritärism. Genom övervakning, registrering, strafflagstiftning och okonventionella polismetoder lovar partierna trygghet mot risk, osäkerhet, hot och fara. Löftet om trygghet köps genom att medborgarna accepterar mer kontroll av sig själva.
Högerpopulismen präglas tydligt av känslor som nostalgi, vrede, rädsla och förbittring. Populismen har beskrivits som det känslomässiga svaret på en alltmer komplicerad värld.
Denna utveckling mot emotionalism utmärker i tilltagande grad politiken i stort. Det politiska språket blir alltmer likt reklamens. Fakta ersätts av indignation:”Det är oacceptabelt!”. Exemplen från kriminalpolitikens område är särskilt tydliga. Uttryck som ”krossa gängen”, ”krigszoner”, ”buset”, ”fega odjur” och skjutningar som ”inhemsk terrorism” förekom inte tidigare då ett mer formellt juridiskt språk var förhärskande. I detta känslomässiga tilltal, i själva upprördheten, finns också en mer eller mindre uttalad föreställning om ett allmänt rättsmedvetande. Ett indignerat ”vi” konstrueras känslomässigt.
Moralism utgör ett centralt drag i högerpopulistisk ideologi. Moralen utmärker folket till skillnad från den omoraliska eliten och skiljer också den inhemska hederliga befolkningen från invandrarna. Moraliska förklaringar ställs mot amoraliska. Sverigedemokraterna ger sociologin skulden för att förklara bort brottslingars ansvar. Förklaringar av brott med hänvisning till uppväxt, socioekonomiska förhållanden och psykologiska omständigheter blir ett sätt att ursäkta brott och kriminell livsstil.
I politiken generellt har uttrycket från åren efter 1968 ”det är samhällets fel” ersatts av ”det är individens fel”. I ett neoliberalt perspektiv ersätts strukturella förklaringar av individuella. Arbetslösheten ska minskas genom att den arbetslöse tar sig i kragen och lämnar sin passiva roll som bidragstagare för att gå ut och skaffa sig ett jobb. Kriminaliteten ska minska inte genom politiska åtgärder på samhällsnivå utan genom att enskilda individer som rationella agenter genom hot om straff upphör med sin brottslighet. Make crime, do time.
Expertkunskap kan ersättas med sunt förnuft
Det kanske mest utmärkande draget hos högerpopulismen är antielitismen. Ett enat och hederligt folk står mot en korrupt elit som förvränger och undanhåller fakta. Expertkunskap kan ersättas med sunt förnuft.
I politiken generellt ställs experten mot politikern. Vilken grupp som i ett lite längre perspektiv fått mer makt är inte entydigt. Expertens inflytande har ökat i en mer komplex värld. Teknikutveckling kräver alltfler experter. Regelstyrning, genom experter, ersätter informella relationer och överenskommelser. Den globala marknaden, som gynnar olika typer av experter, ställer nationella och lokala politiker inför fullbordat faktum.
Minoriteters rättigheter respekteras inte, den långsamma och kontrollerande funktionen hos byråkratiska institutioner ifrågasätts
Samtidigt tar politikerna över på flera områden där experter och tjänstemän tidigare tog besluten. Krav reses på att folket ska kunna göra sin röst hörd och politiken demokratiseras. Ett folkligt styrande kan dock komma i konflikt med demokratins krav. Högerpopulistiska partier utmärks av en tendens mot en demokrati utan rättigheter. Minoriteters rättigheter respekteras inte, den långsamma och kontrollerande funktionen hos byråkratiska institutioner ifrågasätts, expertkunskap döms ut eller förlöjligas och argument från politiska motståndare avfärdas som lögner.
Forskning både kan och ska ifrågasättas och experter har inte alltid rätt. Utvecklingen har dock gått mot att vetenskap och expertkunskap alltmer ifrågasätts från politiskt håll. Tendensen i kriminalpolitiken är tydlig. I Storbritannien har premiärministrar som Tony Blair och Boris Johnsson gått till direkt attack mot kriminologerna som grupp och ifrågasatt både forskarna och deras kunskap. I Danmark har statministern Anders Fog sagt om kriminologernas analyser av brottsutvecklingen och orsaker till brott att medborgarna inte behöver smakdomare och att det finns en tendens till experttyranni som riskerar att undertrycka en folklig debatt.
Inte bara högerpopulistiska utan även andra partier attackerar institutioner som rättsväsendet och dess experter för att ”folkets röst” inte blir hörd. Justitieministrarna under såväl alliansregeringen som den socialdemokratiska regeringen har båda kritiserat domstolarna för att inte göra som de säger. Utredningar har tillsatts för att skärpa straffen när de ansett att domstolarna inte dömt tillräckligt hårt.
Kritiken av domstolarna från politiskt håll pekar dock på att maktdelningsläran om vikten av åtskillnad mellan verkställande och dömande makt inte tas på särskilt stort allvar
Att domstolarna ska följa lagstiftningen är klart. Kritiken av domstolarna från politiskt håll pekar dock på att maktdelningsläran om vikten av åtskillnad mellan verkställande och dömande makt inte tas på särskilt stort allvar.
Utrymmet för nationell politik har både förstärkts och försvagats. Viktiga beslut har flyttats till Bryssel och till marknaden. Ekonomin sätter i dag tydligare gränser för initiativ och reformer än för några decennier sedan. Politikerna vill samtidigt fortsätta att göra politik. De områden för politik som återstår och som ger utrymme för att visa dådkraft tycks särskilt gynnsamma för en högerpopulistisk politik, en politik som är etnonationalistisk, alarmistisk, auktoritär, känslomässig, moralistisk och antielitistisk.
Detta gör inte partierna till populistiska partier. Däremot har den politiska diskursen utvecklats i högerpopulistisk riktning. På kriminalpolitikens område har detta bidragit till att skillnaden mellan Sverigedemokraterna och flera av riksdagens övriga partier förefaller vara av grad snarare än av art.
Henrik Tham
Professor emeritus i kriminologi
Kommentarer är stängda.