Frågan om invandrare och brott är ett av kriminologins mer utforskade områden. Att påstå att man inte vet vilka åtgärder som krävs eller har vetenskapligt stöd är alltså inget annat än politiskt spel, skriver kriminologerna Felipe Estrada och Tove Pettersson.
Artikeln har tidigare publicerats under Kulturdebatt i Dagens Nyheter 21-09-01.
Den nyligen släppta Brårapporten om invandrare och brott ledde till viss rundgång i debatten. När DN:s ledarsida (26/8) och politiker som Tobias Billström skriver att Brås studie borde gjorts tidigare och att forskningen sedan myndighetens senaste studie 2005 har ”stannat av”, ansluter de sig till ofta upprepade, men icke desto mindre felaktiga, föreställningar som florerar i svensk debatt.
Frågan om invandrare och brott är ett av kriminologins mer utforskade områden. I en sammanställning av publikationer från 1970-talet och framåt identifierade Johan Kardell redan för tio år sedan inte mindre än 22 forskningsstudier som behandlar frågan. Och under det senaste decenniet har forskare från Malmö respektive Stockholms universitet presenterat nya analyser. Den hittills största, Brås senaste rapport inräknad, undersöker samtliga lagförda brott i Sverige 1973-2017. Brårapporten, som är välgjord, presenterar helt enkelt inga direkta nyheter för dem som är seriöst intresserade av frågan. Mot bakgrund av den stora mängd studier som gjorts där invandrares brottslighet undersöks, blir därför det mest iögonfallande den enorma uppmärksamhet som rapporten fått medialt och att det fortsatt går att hävda att man inte får forska om denna fråga i Sverige. Vad har dessa forskare i så fall ägnat sig åt?
Det är inte rimligt att opinionsbildare kan komma undan med uttalanden om att olika politiska sidor ”ser” olika orsaker till överriskerna utan att behöva förhålla sig till den empiri som faktiskt finns.
Att skillnader mellan grupper bäst förstås som ojämlika livschanser snarare än hudfärg eller härkomst är en rimlig slutsats.
Vad vet vi då om orsakerna?
Den samlade bilden från forskningen visar att skillnader i ålders- och könsstruktur mellan olika grupper, men också skillnader i uppväxt- och levnadsförhållanden, bäst förklarar överrisker för invandrare och utsatta minoriteter. Att skillnader mellan grupper bäst förstås som ojämlika livschanser snarare än hudfärg eller härkomst är en rimlig slutsats.
Vad gäller det brottsförebyggande arbetet skulle det tjäna på att politiker fokuserar på att åtgärda de mer direkta riskfaktorerna för brott.
Man kan också notera att överrisken, tvärtemot vad många tror, inte ökat utan snarare minskat för utlandsfödda parallellt med ökad invandring.
Man kan också notera att överrisken, tvärtemot vad många tror, inte ökat utan snarare minskat för utlandsfödda parallellt med ökad invandring. Detta gäller både sett till utvecklingen av lagföringsrisker från 1970-talet till sent 2010-tal och till studier av ungdomars självrapporterade brottslighet. Bakom denna trend ligger precis som Brårapporten visar en minskning av brottsdeltagande, något som fått minimal uppmärksamhet då det inte passar in i samtidens uppskruvade tonläge.
Och än mer cyniskt blir det när frågan används för att misstänkliggöra hela befolkningsgrupper utifrån härkomst istället för människors levnadsförhållanden.
Att påstå att vi inte visste, eller att vi behövde just dessa siffror, för att över huvud taget kunna börja åtgärda de kraftiga skillnaderna i barn och ungas livsvillkor är alltså inget annat än politiskt spel. Och än mer cyniskt blir det när frågan används för att misstänkliggöra hela befolkningsgrupper utifrån härkomst istället för människors levnadsförhållanden. Dessutom är det intressant att relatera frågan till den avsevärt mindre uppmärksamhet och upprördhet som faktorn kön genererar. Forskning om genus och brott har länge visat att vi som vill förebygga, inte minst vålds- och sexualbrott, gör klokt i att uppmärksamma den största skillnaden vad gäller brottsligt beteende.
Vi vet att framför allt unga män med utländsk bakgrund löper högre risk att uppmärksammas av polisen.
Vidare vill vi påpeka att det de facto finns en stor kunskapslucka på området, som inte heller Brårapporten tagit sig an. Vi vet att framför allt unga män med utländsk bakgrund löper högre risk att uppmärksammas av polisen. I dag saknar vi dock kunskap om hur mycket detta påverkar resultaten som registerbaserade studier redovisar. Den högre upptäcktsrisken är välbelagd internationellt och det finns flera studier som stödjer att det förhåller sig så även i Sverige. Exempelvis visar studier som bygger på polisens arbete mot ringa narkotikabrott att det finns en tydlig överkontroll gentemot unga med utländsk bakgrund som växer upp i socialt utsatta områden. Detta kan bero såväl på en ökad misstänksamhet mot dessa grupper (diskriminering) som på att polisens kontroll riktar sig mer mot vissa mer problemdrabbade områden. Oavsett orsak resulterar det i en högre upptäcktsrisk för boende i dessa områden. I den mån samhällsdebatten likställer utländsk bakgrund med brottslighet kommer detta givetvis att spä på skillnaderna i upptäcktsrisk.
Vi hoppas att den felaktiga bild som florerar om kunskapsläget gällande invandrare och brott kan synas mer kritiskt framöver. Och vad gäller det brottsförebyggande arbetet skulle det tjäna på att politiker fokuserar på att åtgärda de mer direkta riskfaktorerna för brott, som exempelvis föräldrars ohälsa och resursbrister, skolresultat, destruktiva maskulinitetsnormer och boendesegregation, istället för att misstänkliggöra en stor del av den svenska befolkningen.
Felipe Estrada och Tove Pettersson
Professorer i kriminologi vid Stockholms universitet
Kommentarer är stängda.