Lagrådet varnade, regeringen gick vidare ändå

Regeringens modell för att skicka svenska fångar till Estland är dålig därför att den bryter mot själva grundinstinkten i en rättsstat.
Lagrådet sade det ovanligt tydligt: normalordningen i en rättsstat är att straff verkställs i den stat där lagföringen har skett.
Undantag kan finnas, men platsbrist är inte ett sådant skäl.
Ändå valde regeringen att gå vidare.

Det borde ha stannat där. För om staten inte längre klarar att verkställa sina egna domar i sina egna anstalter är den rätta slutsatsen inte att exportera fångar. Den rätta slutsatsen är att staten måste ta ansvar för sin egen kriminalvård. Att bygga lagstiftning på att Sverige ska kunna överlåta rättskipnings- och förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning till en annan stat är i sig ett konstitutionellt steg som borde användas med största återhållsamhet, inte som ett verktyg för att hantera köer. Propositionen bygger uttryckligen på att riksdagen ska godkänna avtalet med Estland och överlåta sådana uppgifter till Estland.

De konstitutionella invändningarna är flera:

För det första flyttas verkställigheten bort från den svenska rättsordning där domen meddelats, trots att Lagrådet uttryckligen pekar ut detta som ett brott mot rättsstatens normalordning.
För det andra gör regeringen detta genom en lag som i praktiken vilar tungt på ett avtal i bakgrunden, alltså på en ordning där det konkreta innehållet i den enskildes vardag i stor utsträckning ligger utanför själva lagtexten. Lagrådet kritiserar just detta och beskriver lagstiftningsmetoden som otymplig.
För det tredje gör regeringen lagen generellt användbar för framtida avtal med andra stater, trots att Lagrådet ville att lagen skulle tidsbegränsas. Regeringen tar alltså en nödlösning och gör den till en permanent möjlighet.

Ytterbevakningen är beväpnad och rymning i Estland kan ge upp till tre års fängelse.

Till detta kommer en mer jordnära fråga: vad är det egentligen Sverige skickar iväg människor till? Regeringen bygger sin modell på att estnisk lagstiftning som utgångspunkt ska gälla och att Sverige ska överlåta myndighetsutövning till Estland. I kriminalvårdsprojektets egen beskrivning sägs det dessutom rakt ut att Estland ansvarar för bemanning, drift och säkerhet, att estnisk lag gäller, att ytterbevakningen är beväpnad och att rymning i Estland kan ge upp till tre års fängelse. Där sägs också att personal har kroppskameror och att elpistol är ett verktyg vid upplopp. Det är alltså inte fråga om att flytta en svensk anstalt till Baltikum, som en adressändring. Det är fråga om att placera svenska intagna i ett estniskt system.

Regeringen försöker lugna med urvalskriterier. Den som är under 18 år, dömd för terroristbrott, bedömd som allvarlig säkerhetsrisk eller redan beviljats frigivningsförberedande åtgärder ska inte skickas till Estland. Och en placering får inte innebära mer ingripande övervakning eller kontroll än nödvändigt. Men detta löser inte grundproblemet. Tvärtom visar det hur regeringen tänker: man ska välja ut de mest hanterbara, de mest skötsamma, de som är enkla att flytta undan. Det är inte de farligaste som blir först ut. Det är de mest administrativt lämpliga.
Den svenska Kriminalvården har förberett denna situation väl genom en erfaren projektledare. Men frågor återstår.  Troligen kommer många svenska intagna i de estniska fängelserna att må dåligt, t.ex. på grund av avståndet till sina anhöriga i Sverige. Då krävs särskilda insatser, t.ex. tillsättande av en svensktalande psykolog som i samtal kan hantera ångest och depressioner.

Men …

Hela idén är fel! Straffverkställighet är inte bara en fråga om sängplatser. Den handlar om familjekontakter, rättsmedel, språk (arbetsspråket i Estland är engelska), tillsyn, frigivningsplanering, sjukvård, skadeståndsansvar och ytterst om vilket lands makt som faktiskt utövas över den dömde. Regeringen försöker ge intrycket att det här är en tillfällig och avgränsad lösning. Men Lagrådet ville att lagen skulle tidsbegränsas just därför att annars riskerar undantaget att bli normaltillstånd. Regeringen vägrade. Man har alltså inte bara skapat ett undantag. Man har byggt en modell för att kunna upprepa det och avtala med fler länder.

Inte heller när något går fel tar staten fullt ansvar. Lagrådet kritiserade att regeringens modell bara ger ett subsidiärt svenskt skadeståndsansvar. Det betyder att Sverige inte tar förstahandsansvar om en intagen skadas under verkställigheten i Estland. En skadad intagen kan alltså i praktiken först tvingas försöka få ersättning av den estniska staten. Först därefter kan Sverige bli ansvarigt. Lagrådet ville att svenska staten skulle svara som om verkställigheten hade skett i Sverige. Regeringen sade nej. Också här flyttas alltså risk och börda från staten till den enskilde.

Det är en lösning som förskjuter statens ansvar, tunnar ut rättsstatens normalordning och utsätter svenska intagna för ett annat lands disciplin, säkerhetssystem och i vissa fall straffrätt

Det är därför det inte räcker att säga att detta bara är en pragmatisk lösning på platsbrist. Det är en lösning som förskjuter statens ansvar, tunnar ut rättsstatens normalordning och utsätter svenska intagna för ett annat lands disciplin, säkerhetssystem (risk att bli skjuten) och i vissa fall straffrätt (dömd till fängelse för rymning). Sverige ska inte skicka fångar till Estland därför att Estland råkar ha plats. Det är en dålig idé juridiskt, konstitutionellt, mänskligt och kriminalpolitiskt.

Riksdagen bör säga nej till verkställighet av svenska straff i Estland!

Gör plats i svenska fängelser på annat sätt. Tidigare frigivning med fotboja för lämpliga grupper är ett exempel. Prioritera svensk verkställighet under svensk rätt i svenska anstalter.
En rättsstat ska inte exportera sitt fängelseproblem. Den ska lösa det.

Thomas Ekbom

Chefredaktör

Frans Schlyter

F.d. utredare på utvecklingsenheten Kriminalvårdens huvudkontor